Klassamhället och demokratins skymmning

När Stefan Löfen nyligen i en intervju i televisionen framhöll att Moderaternas och Kristdemokraternas samarbete med Sverigedemokraterna utgör ett hot mot demokratin blev det ett ramaskri från de anklagade. Kanske för att citera Runeberg i Sven Dufva; den kulan visste var den tog! Det finns mycket att säga om SD men man måste säga att de är en del i en internationell högerpopulistisk riktning, en rörelse som växt fram som en som jag ser det en pendang, en motrörelse till globalisering och den avreglerade kapitalismen. När man läser den amerikanske journalisten Anne Applebaums bok Demokratins skymning får man en odyssé över dessa riktningar och rörelser såväl i Europa som Nordamerika. Hon beskriver utvecklingen i hennes nya hemland Polen som att det skett en kraftig högervridning. Människor som var hennes forna vänner har utvecklat antidemokratiska värderingar. Hon berättar mest om olika individer som förfäktar antidemokratiska värderingar, så det blir ett något individualistiskt perspektiv. Hon går sedan igenom en rad länder, inklusive hennes hemland USA, och visar tydligt upp mycket skrämmande antidemokratiska riktningar. Applebaum är själv borgerligt liberal och knappast vänster och enligt min mening ser hon inte orsakssammanhanget mellan en avreglerad ekonomi som skapat stora rikedomar men också betydande klyfter och sociala förändringar som inte alla anpassat sig till. Jag tolkar det som hon ser allt till vänster om henne själv som vänsterextremism och allt till höger om som högerextremism. Boken är intressant som en spegel av sakernas tillstånd just nu men hon saknar totalt en analys varför det ser ut som det gör.

En analys av dessa sakernas tillstånd har däremot Katalys – Institutet för facklig ideutveckling. Jag lyssnade igår på en föreläsning av Daniel Suhonen genom ABF om deras nya bok Klass i Sverige som är en klassanalys av Sverige. Fram till omkring 1980 minskade klassklyftorna i Sverige men också internationellt. Sverige var ett av de mest jämställda länderna. Nu har vi rasat ned på den listan. Omkring hälften av befolkningen räknas här till arbetarklass, ca 40 procent till tjänstemannaklass eller mellanskikt och omkring 10 procent företagare.  Räknar man bara de allra flesta människors levnadsvillkor är inte skillnaderna jättelika. Men det som hänt är att en liten elit blivit väldigt rika. Min analys är alltså att de stora klyftorna är motorn bakom den våg av högerpopulism som växt fram, där inte minst många arbetare vänt sig till SD. Man kan ju då tolka detta som att det handlar om en känsla av otrygghet ekonomiskt och socialt där inte minst oron för invandring och vad detta förväntas eller upplevs innebära spelat en stor roll. Det jag tänkte efter föreläsningen, där Suhonen berättade att arbetarklassen är ganska osynlig i massmedia, att det har blivit så att det har låg status att vara arbetarklass. En del vill ju då identifiera sig med högre samhällsklasser och till och med rösta på ett borgerligt parti som ju inte för en politik är deras intresse. Man borde vara stolt att tillhöra arbetarklassen. Jag tillhör ju inte arbetarklassen men jag har mina rötter där och det känner jag en mycket stor stolthet för! För mig är det ganska tydligt att svensk politik borde inriktas på minskade klassklyftor för man vet att ett jämställt samhälle får mindre sociala problem. Och jag tror inte vi kan inte lösa klimatkrisen utan ett samhälle som präglas av social rättvisa och minskande klassklyftor. Man borde prata mer om klass.