Stå upp för det sociala arbetet – socialarbetarna måste få möjlighet att arbeta med det de är utbildade för!

I ett blogginlägg för några dagar sedan hade jag med en global definition av professionen socialt arbete. Om man läser den blir det uppenbart att mycket av det som man inom socialtjänsten arbetar med inte har så mycket med socialt arbete att göra. Jag uppmanade därför socialarbetarna att ta upp kampen för möjligheten att göra det som man har utbildning för. Mycket av en socialsekreterares arbete upptas av administration och myndighetsutövning. Uppdragsgivarna både vad det gäller staten och kommunerna har eroderat möjligheterna till socialt arbete. Dels har politiker i regering, riksdag och kommuner försökt visa handlingskraft när skandaler inom särskilt den sociala barnavården uppdagats, men en viktig orsak till att möjligheterna till socialt arbete inte tillgodoses är okunnighet som bottnar i låg status i huvudsak på grund av det medicinska paradigmets hegemoni.

Jag har tidigare skrivit en artikel om orsakerna till krisen i socialtjänsten. Här kommer en omarbetad version som inleds här med definitionen av socialt arbete. Som ni märker avstår jag från att kommentera den aktuella situationen i Helsingborg. Att göra det vore något förmätet av en tidigare förvaltningschef.

Lämna gärna synpunkter på det jag skrivit, så kan vi göra det bättre!

Socialt arbete är en praktikbaserad profession och en akademisk disciplin som verkar för social förändring och utveckling, social sammanhållning, skydd och stöd för utsatta, empowerment (egenmakt) och frigörelse av människors resurser.

Mänskliga rättigheter, social rättvisa, barnets bästa, kollektivt ansvar samt respekt för mångfald är centrala principer för socialt arbete.

Med utgångspunkt i teorier för socialt arbete, samhällsvetenskap, humaniora och urfolkens kunskap strävar professionen efter att involvera människor och påverka strukturer, för att möta utmaningar i livet och öka välbefinnandet.

Ovanstående definition får utvecklas på nationell och regional nivå

Vi har sett larmrapporter om en kris inom socialtjänsten nu senast i Helsingborg, där personalen uppges vara rädda för ett nytt Yara fall och sina chefer. Är problemet bara hög arbetsbelastning och olämpliga chefer?  Medias rapportering är något ytlig.

Orsaken till problemen och krisen i socialtjänsten, som mest berör den sociala barnvården men även andra delar av individ och familjeomsorgen, är komplex men jag vill peka på peka på några viktiga allmänna faktorer som i Helsingborg men också i hela landet ligger bakom problemen.

1.    Ett orimligt uppdrag. Socialtjänstlagen som ursprungligen var en ramlag har eroderats till ett allt mer specialreglerat och utvidgat uppdrag. Detta har förtydligats av tillsynsmyndigheterna, där kraven på insatser, utredningskrav och myndighetsutövning har skärps.  Det finns ingen balans mellan uppdrag och resurser att lösa uppdragen.

2.    För barnavården menar jag att det sk barnperspektivet är  en del av problemet. Naturligtvis skall först och främst barns behov tillgodoses vid en konflikt med föräldrarnas behov.  Men det som när SOL tillkom var grundläggande -  nämligen helhetssyn - har ersatts med ett äldre synsätt som fanns under den gamla barnavårdslagen där problemen individualiserats och inte ses som ett problem som har att göra med samhället och familjens sociala livssituation. Detta skulle jag vilja kalla barnfundamentalism. Detta riskerar att leda till att barns behov ses utan sammanhang med familj och samhälle och leda till mer omhändertaganden av barn.  Detta när vi vet att barns situation inte förbättras av omhändertagande för samhällsvård.  Omhändertagande kan enligt forskningen bara försvaras som ett skydd för barnet. Detta barnfundamentalistiska synsätt har drivit på kraven på socialtjänsten att utreda mer, vilket ytterst drabbar de unga socialsekreerarna HD intervjuade nyligen. Problemet är att det är omöjligt att ha full kontroll att barn inte far illa. Det kommer att hända fler Yarafall, oavsett hur bra verksamhet vi har! Det vill säga om vi inte inför en polisstat av STASI-modell! 

3.    Ett annat problem är att den här verksamheten inte har som barnomsorg och äldreomsorg, som också var en del av den gamla fattigvården, lyckas sprätta bort sin fattigvårdsprägel. Bara 10 % av barnavårdsärendena är ansökningar om hjälp - resten är anmälningar om att barn far illa i sina familjer. Detta återspeglar inte bara vilka svårigheter socialsekreterarna har att möta men också bristen av förtroende för socialtjänsten från medborgarna som skulle vara i behov hjälp.

4.    Den omvärld som påverkar socialtjänsten präglas av att anmälningarna ökat vilket avspeglar dels att toleransen för att barn far illa är lägre idag än tidigare men också att andra samhällsinsatser i den samhälleliga välfärden inte gjort sitt jobb. De problem socialtjänsten har att arbeta med idag är mer komplexa än tidigare.

5.    Hur socialtjänsten arbetar och är organiserad. Alltför stor specialisering och för hög administrativ belastning bl.a. genom administrativa system som tex. BBIC gör att socialarbetarna inte har så mycket tid att träffa sina klienter och kan arbeta med det sociala arbete som de är  utbildade för. Att sedan de minst erfarna arbetar med de svåraste arbetsuppgifterna som rör små barn som far illa, blir en ond cirkel av bland annat hög personalomsättning. Att sedan socialsekreterarna som i Helsingborg och på många håll sitter i en stor socialborg långt från klienternas livsmiljö försvårar ytterligare.

Om man nu radar upp ett antal problem är det klädsamt att säga vad man skall göra för att komma till rätta med problemen. Här är några förslag. Absolut inte någon fullständig förteckning. En början är att utgå från Socialtjänstlagens grundprinciper om frivillighet, helhetssyn, kontinuitet, normalisering och närhet.

·         Tydlig politisk inriktning mot att göra IFO till en del av generell välfärd för att öka förtroendet för socialtjänsten hos medborgarna

·         Undvika att flytta problem till socialtjänstens box och i så stor utsträckning hantera problem där de uppstår.  I synnerhet skolan måste göras till en arena där barn kan få det stöd de behöver, särskilt för att få den kunskap som manifesteras genom godkända betyg särskilt från grundskolan.  Det tvärsektoriella samarbetet måste bli bättre mellan socialtjänsten och andra instanser och aktörer.

·         Generalistisk organisation. Lite bredare problemområden och lite mer av kontinuitet över tid i socialarbetarnas kontakter med sina klienter

·         Utflyttning av socialarbetare till klienternas livsområden. Detta ökar närheten och möjligheter till mer tillitsfulla kontakter.

·         Öka brukarinflytandet

·         Satsa massivt på mentor och annat stöd till ny personal

·         Öka samverkan med forskningen – gärna med disputerade chefer

·         Barnläkare i barnavården

·         Beroendecenter för all missbruksvård, utveckla sekundärprevention i primärvården

·         En ledningsfilosofi som bygger på förståelse av uppdraget, dialog och delaktighet för att skapa en tillit i organisationen.  Ledare som ger stöd till dialogen i organisationen och uppmuntrar en idémässig diskussion kring det sociala arbetet.

En viktig sak är att socialarbetarna får stöd av medborgarna i sitt svåra arbete. Frågan är dock hur stort intresset är om man jämför med när lärare och sjuksköterskor skriker på hjälp. Att skriva inlägg i den här frågan brukar inte föranleda något större gensvar.