De tre supermakternas kamp om världsherraväldet

Donald Trumps val till USAs president och hans framfart under sin första månad i ämbetet har väckt berättigad oro för utvecklingen i världen. Han tycks vara en del av en högerpopulistisk rörelse på frammarsch på många håll i världen. Lögner, faktaförvanskning och oförskämda påhopp till höger och vänster har blivit Trumps varumärke.

I rapporteringen är det vanligtvis det som sägs och händer i människornas medvetna liv som kommer fram. Men min övertygelse är att det som nu händer i det politiska livet i USA och övriga världen ytterst bestäms och påverkas av materiella realiteter i människornas liv. En sådan faktor är den ekonomiska situationen i världen. USA har tappat mycket av sin ekonomiska ställning medan Kina, Indien och andra länder och stärkts. USA har till exempel ett stort budgetunderskott och en enorm statsskuld. Att en sådan person som Trump lyckades bli vald till president kan ses som ett uttryck för ett förfall i USA. Fram till Sovjetunionens undergång talade man om att två supermakter kämpade om världsherraväldet. En tid var bara USA supermakt och passade på att flytta fram sina positioner i Europa på Rysslands bekostnad. Detta väckte revanschismen till liv i Ryssland. Sedan har Kina genom sin ekonomiska utveckling velat blanda i sig i leken. Ryssland har en svag ekonomi men rustar. USA talar nu om att också rusta än mer trots sin enorma militärmakt. Bara ett mått på detta: USA har 10 hangarfartyg, Ryssland och Kina var sitt. Men även Kina expanderar militärt, inte minst i sydkinesiska sjön. Det tycks alltså bli en tävlan mellan tre militära supermakter som ytterst handlar om marknadsandelar. EU som EU har inga militära muskler, förutom att många länder är medlemmar i NATO. Men ekonomiskt är man en viktig aktör i världsekonomin.  

Men min poäng med detta är att man måste i högre grad belysa de ekonomiska och materiella realiteterna bakom det politiska spelet.   

De barrikaderade myndigheterna i det barrikaderade samhället

För en tid sedan skulle jag besöka min gamla arbetsplats socialförvaltningen i Helsingborg för att lämna en nyckel till sektionschefen för boendeenheterna på vuxenomsorgen. Utanför i foajén finns en tavla där man kan ringa på den man söker på kontoret. Jag förväntade mig att bli insläppt men istället meddelar hon att hon kommer ut till mig. Der gör hon och vi reder upp vårt mellanhavande. Det var en mycket märklig känsla att som fd chef på denna förvaltning blir man inte ens insläppt på kontoret! Jag tror mig veta att det är en säkerhetsstrategi att inte i onödan släppa in någon innanför det som man brukar kalla skalskyddet. Känslan blir än mer olustig när man går till förvaltningens reception, som visserligen skall flyttas, men som gör ett mycket slutet intryck. Ingen som kommer kan inte känna sig som något annat än som en säkerhetsrisk.

När jag var förvaltningschef diskuterades livligt hur man skulle höja säkerheten på förvaltningen där framförallt barn och ungdomsverksamheten var understundom utsatt för hot. Polisens säkerhetsexperter anlitades och de rekommenderade det som senare blev lösningarna.  

Jag blev skyddsombud i början av 1980-talet på dåvarande socialförvaltningen. Redan då diskuterades säkerhetsfrågorna. En rapport jag då tog del av hette den barrikaderade socialvården. Slutsatsen var att ju mer sluten en socialförvaltning var ju mer hot fick man.

Under inflytande av den nya socialtjänstlagen 1982 som vägleddes av principerna frivillighet, helhetssyn, närhet, kontinuitet, flyttade man ut mycket av socialtjänstens verksamhet i bostadsområdena för att få större närhet till sina klienter. I Helsingborg byggde man upp några basenheter och jag tror att socialtjänsten i Helsingborg inte varit bättre verken för eller senare som de åren i slutet av 1980-talet och egentligen hela 1990-talet. En framgångsfaktor var det decentraliserade ansvaret.

2004 flyttade den samlade socialförvaltningen i Helsingborg in i nya lokaler på Bredgatan. Politiskt ville man samla verksamheten. Trots att jag var chef mellan 2005-2013 trodde jag aldrig på iden om en samlad socialtjänst i en stor byggnad.

Tyvärr upplevde jag att jag inte kunde göra något åt detta då vi byggt in oss i den här lokallösningen.

Jag hade nämligen med mig erfarenheterna från arbetet i Vuxenbasen på guldsmedsgatan 8. I detta hus hade vi 8 lägenheter för missbrukare med lokaler på bottenvåningen för socialsekreterare. Jag och utvecklingsledaren satt också i lokalerna. Vi hade stor närhet till klienterna och antalet hotsituationer var inte mer än mindre än en handfull på de åren jag var där. Trots att vi arbetade med de allra tyngsta missbrukarna. Jag tror detta berodde på att vi var så öppna. Antalet hotsituationer på Bredgatan ökade de sista åren jag arbetade på socialförvaltningen. Att man arbetar med myndighetsutövning ökar naturligtvis risken för konflikter och hot med klienter men det är ingen naturlag. Hur socialarbetarna arbetar påverkar förloppet. Är man rädd, osäker och oskicklig ökar risken för hot är min erfarenhet. Men med en barrikaderad socialtjänst med rädda socialarbetare tror jag inte man kan utföra sitt arbete på ett bra sätt. Det vill säga göra skillnad för sina klienter. Risken är stor att det blir mer av myndighetsutövning och kontroll där det i många fall blir att vi gör mer skada än nytta. Jag tror på en socialtjänst som är öppen och tillgänglig men detta blir svårare när vi fått ett samhälle som i stort är mindre öppet och präglas av sociala motsättningar, rädsla och hot. 

Jag tror att man utan tvekan kan säga att konflikterna i samhället ökat. Vi hade tidigare ett samhälle med mindre skillnader mellan rika och fattiga. Idag har skillnaderna mellan de mycket rika och de mycket fattiga ökat medan mellanskiktet har fått det betydligt bättre. Gängrelaterat dödligt våld har ökat starkt. Även om vi fortfarande har ett mycket öppet samhälle med stor tilltro till stat och offentlig sektor så känner människor sig mer hotade idag och det finns tendenser till att man barrikaderar sig. 

Trots det hårdnande klimatet i samhället tycker jag att socialtjänsten måste var öppen för mötet med sina klienter.

Politiska beslut har försämrat äldreomsorgen i Helsingborg

Helsingborgs dagblad har rapporterat först att anhöriga och boende på äldreboendet Valltorp är missnöjda med frånvaron av aktiviteter och maten. 100 åriga Brita Pyk tycker maten är obeskrivligt dålig och vardagen har blivit betydligt sämre. Senare tillkom också kritik från anhöriga och boende på Pålsjö med liknande innehåll.

När Valltorp jämte tre andra äldreboende lades ut i privat regi mötte detta massivt motstånd från anhöriga och personal. En betydande del av personalen valde att inte gå över till den privata utföraren. Det ingår i avtalet med staden att utföraren skall ha aktiviteter med de boende, vilket inte kommit igång. Utföraren hänvisar till inkörningsproblem. Staden är nöjd och accepterar denna förklaring. Att en äldre dam inte är nöjd med maten avfärdas av Niklas Somelius på vård och omsorgsnämnden med att maten är näringsriktig. Undrar om han själv tycker att det räcker att maten är näringsriktig när han går ut på lunch? När nära hälften av personalen försvinner från dessa äldreboende så är det klart att det tar tid att bygga upp en ny verksamhet. Från de andra boendena har jag hört berättelser om ny personal som inte håller måttet, om gråtande personal och bristande kontinuitet i vården när personal skickas runt till andra avdelningar för att täcka upp scheman.

Jag kan inte uttala mig personligen om Valltorp och Pålsjö. Min far fick en fantastiskt god vård när han under två års tid bodde på Jordbrodalen, en av de boende som är i privat regi. Det kunde inte bli bättre än det var. Att slå sönder denna verksamhet är en förbrytelse mot de boende, mot personalen och mot de anhöriga.

Man kan fråga sig vad det egentligen var för mening att lägga ut de fyra boendena i ny regi. Valfrihet men inte ekonomi hänvisade nämndens ordförande till. De flesta på dagens äldreboenden är dementa eller mycket ålderssvaga och de merparten saknar förmåga att göra något meningsfullt val. När man nu hade en fungerande kommunal verksamhet som raserades så - med tanke på att många av de äldre inte har så lång tid kvar i livet - blir följden att många offras.

Verken de boende, personalen och de anhöriga har tjänat något på nyordningen. De som tjänat på det hela är de privata utförarna. Det är nästan så att man tror att det verkliga syftet bakom privatiseringen var just att gynna de privata företagen. Det kan inte ha funnits något annat förnuftigt skäl.

Det är inte första gången privata företag varit inne som utförare av äldreomsorgen i Helsingborg. Även om man inte gjort någon seriös utvärdering, det gör kommunen aldrig av politiska beslut, så är min bild att det inte inneburit några fördelar för de äldre. För att vara säker på vad som är bäst borde staden göra en seriös utvärdering som har vetenskapliga kvaliteter.

I kommunen genomför man årligen en medarbetarenkät. Man borde också göra mer för att utvärdera själva sin verksamhet. Men det är betänksamt att de tre socialförvaltningarna hamnar lägst i det medarbetarindex man mäter. Staden verkar vara bättre på fastigheter och det materiella än att ta hand om människor.

När man inte hade verken personal eller anhöriga med sig och nära hälften av personalen inte ville följa med till de privata företagen borde man inte genomfört beslutet. Man gör mer skada än nytta. Tillvägagångssättet tyder enligt min uppfattning och erfarenhet på inkompetens från ansvarigas sida. Jag känner själv en oro för att bli gammal och utlämnad till ansvariga som inte vet varför de är på jobbet!.

Dubbelt svek mot barn som utsatts för allvarliga övergrepp i den svenska barnavården

Radioprogrammet Kaliber uppmärksammade upprättelseprocessen för de svenska fosterbarn och barnhemsbarn som under årens lopp utsatts för övergrepp i samhällsvården. Bara omkring hälften av de som sökte ekonomisk kompensation beviljades ersättning. Utländska forskare fördömer nu den svenska upprättelseprocessen och menar att det blir dubbelt svek mot de människor som, trots övergrepp som inte ansetts vara tillräckligt grova, inte får ersättning. Inga ansvariga politiker ville ställa upp i radioprogrammet för att göra en kommentar.

Jag vet att jag försökte övertala en man att söka ersättning som jag hade som klient och som blev misshandlad i sitt fosterhem så illa så att barnavårdsnämnden fick ta ett omedelbart omhändertagande av honom. Han ville inte och nu är jag glad att han inte gjorde det. Han hade nog inte fått ersättning. Fysisk misshandel och inlåsning har inte alltid räckt för att beviljats ersättning.

En av forskarna i programmet menade att regeringen hade satt så höga krav på ersättning för så få som möjligt skulle kunna få det. Det var inte med hjärtat man medverkade till den här upprättelseprocessen. Forskarna tar den svenska upprättelseprocessen som ett avskräckande exempel och vill inte att andra länder som tex Finland och Nordirland som är på väg att påbörja processen ska ta efter Sverige.

Jag tänker att det blir som att det ska se ut som att man ger kompensation men i verkligheten är det inte så. Kanske är detta så typiskt hur samhället behandlat socialtjänstens klientel under tidernas lopp. Det har handlat mycket mer om kontroll och förmyndarskap än hjälp med hjärtat.

Budgeten för kompensationen till fosterbarnen och barnhemsbarnen var satt till 1,2 miljarder men man har bara förbrukat hälften av dessa pengar. Andra länder som tex Norge har varit betydligt mer generösa. När det nu blev den här halvmesyren så kunde man kanske avstått helt från detta eftersom man gjort så många människor illa. Förutom att en mycket stor del av de barn som utsattes för övergrepp fått allvarliga sociala problem som vuxna.