I spåren av kvinnoupproret i Meetoo: Kan vi ha män springa lösa i samhället eller kanske en könssegregerad lösning som inom Islam är nödvändig?

Över hela västvärlden har metoorörelsen drabbat samhället med storm. Snart sagt varje bransch har kommit med upprop från sexuellt trakasserade och våldsutsatta kvinnor. En man med nära anknytning till Svenska akademin har i årsvis skamlöst utsatt kvinnor för övergrepp.

När man får alla dessa berättelser blir man närmast chockad. Inte chockad att det i enstaka fall inträffar, att det finns män som våldtar och trakasserar kvinnor, utan omfattningen. Det verkar inte finnas en skådespelerska, sångare, dansare eller journalist som inte utsatt för sexism, tafsande och våldförande. Män med makt på arbetsplatser har ofta utnyttjat unga kvinnors sårbarhet i arbetslivet. Man får nästan tanken i huvudet kan män och kvinnor umgås alls. Vore det inte bra om man hade den uppdelning mellan könen som finns i muslimska länder? Det skyddar ju i alla fall kvinnorna för den här typen av trakasserier och övergrepp!

Det brukar framhållas att vi i Sverige tagit stora steg mot ett jämställt samhälle vad gäller förhållandet mellan män och kvinnor. Kvinnor är idag ekonomiskt oberoende av män. Kvinnor lyckas bättre i utbildningssystemet än män och har gjort stora insteg på många områden i arbetslivet. Men likväl inträffar detta. Hur ska man förstå vad som händer?

Är detta bara ett uttryck för mansväldet som dras fram i ljuset men som hela tiden funnits där bakom fasaderna? Är det ett uttryck för männens reaktion på att kvinnorna håller på att springa förbi  dom i arbetslivet? Den offentliga bilden av sexualitet och förhållandet mellan män och kvinnor är våldtäkter och sexuella trakasserier. Finns inte kvar ett positivt förhållande mellan män och kvinnor?  Man säger ibland att samhället är sexualiserat. Det kanske är tvärtom. Från sexuell frigörelse på 60-70-tal har det blivit en rörelse åt motsatt håll. Man hör ibland om undersökningar som visar att folk har mindre sex nu än tidigare. Det kanske finns en sexuell nöd som tar sig perversa och våldsamma uttryck? Frågorna är fler än svaren.

Vad skulle Michel Foucault sagt om de här problemen.

Foucault talar i sin bok Diskursens ordning om utestängningsprocedurer och menar att det finns särskilt starka sådana inom sexualitets och politikens område.

”Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst. Tabuerade ting, ritualer för olika tillfällen, det talade subjektets privilegierade eller exklusiva rätt:

Här har vi ett spel mellan tre typer av förbud som korsar, förstärker eller tar ut varandra och bildar ett komplicerat galler i ständig förändring. Jag vill bara nämna att de områden där gallret är som tätat, där de svarta rutorna är flest, är sexualitetens och politikens område.” (Ref svarta rutorna i ett korsord)

Det är kanske inte så konstigt att unga skådespelerskor och journalister inte har berättat eller inte blivit hörda. Det som händer i den sexuella världen pratas det inte om särskilt inte i den världen där makten finns. Det lever nog ett skvaller men det lyssnar man inte till. Metoo lyfter fram de snuskiga, perversa och skamliga berättelserna och det lyfter på några svarta rutor. Kraften kommer i att så många kvinnor går samman. Det verkar som att många kvinnor känt en skam för det som hänt, tagit på sig skuld. Jag skulle inte följt med den mannen, jag kunde inte säga nej, jag kanske uppmuntrade honom osv. Många huvuden rullar nu. Men det är inte rättssystemet som straffar utan det blir arbetsrättsliga åtgärder som blir reaktionen. Det är ofta mycket svårt för rättssystemet att åtala för sexuella brott ofta av det enkla skälet att ord står mot ord och det finns inga vittnen eller andra bevis. Det är sannolikt mycket få av de berättelser som kvinnor kommit med i Metoo som kommer att leda till åtal och dom. Ansvaret kommer att landa tungt på arbetsgivare och chefer. 

Utifrån Foucaults analys tänker jag att utestängningsprocedurerna minskar genom  Metoo. Frågan är om öppenheten kring de här frågorna kommer att bestå eller de svarta rutorna läggs på igen? Kommer normerna kring de här frågorna att förändras i samhället. Eller att det faktum att Metoo väller fram med sådan kraft avspeglar att det skett en värdeförskjutning.  Det vill säga män kommer att sluta tafsa och kvinnor kommer inte att tiga? I dagens samhälle blir det tydligt att det är mannen och kanske mansrollen som är problemet. Feminismen lyfter fram kvinnorna men har ingen lösning på männens problem; att pojkar har sämre resultat i skolan, att unga män har högre arbetslöshet, att fler kvinnor studerar på universitet, att män är mer kriminella, att män begår våld och övergrepp på kvinnor och att många män saknar inlevelse i kvinnors behov.   

Den bilden som tonar fram i Metoo är ju också bara en del av verkligheten. Alla positiva sexuella relationer som försiggår i arbetslivet syns ju inte nu. De tafsande männen har kanske inte alltid möts av nej utan fått ja ibland? Det försiggår sexuella spel mellan män och kvinnor och alla kvinnor är inte offer utan tom ibland mycket aktiva i de sexuella spelen och understundom också utövare av sexuella trakasserier. Jag tänker att det är problematiskt att kvinnor framställer sig själv eller blir framställda som offer. Makten att förändra läggs på männen. Jag tror att kvinnorna själva måste ta makten över detta och inte förvänta sig att få den av männen.  (jmr Eric Bernes teorier i Transaktionsanalysen b.la. om spel).

Jag tänker ofta på en lång ljushårig servitris på sundsfärjan någon gång på sjuttiotalet som höll på servera på ett bord intill där jag och ett sällskap satt. Plötslig delar servitrisen ut en kraftig örfil mot en man. Sedan går hon vidare. Vad mannen gjort för att få örfilen vet jag inte men man kan ju gissa att ha tafsat på servitrisen som omedelbart gav reaktion. Sedan var det inte mer med det. Borde inte fler kvinnor reagera på det här sättet? Är den curlade generationen som fostras i att det är fel med våld bra på att sätta kraftfulla gränser när man blir utsatt för integritetskränkningar?