Nu ska Helsingborg städas på missbrukare

Jag kommenterade för en tid sedan förslaget till kommunfullmäktige från den styrande alliansens följande förslag som fullmäktiges majoritet fattade beslut om den 21 november. Jag fick också in en insändare i Helsingborgs Dagblad.

”Insatser för att personer med missbruks, beroende, och psykiatrisk problematik kommer i sysselsättning så att det offentliga utrymmet i city ska kännas tryggt och välkomnande. Det offentliga utrymmet i city ska kännas välkomnande för alla. Helsingborg liksom andra större städer upplever i perioder att människor med missbruksproblem samlas på stadens mötesplatser på ett sätt som stör och övertar det offentliga utrymmet. Åtgärder som vidtagits har inte löst problemet. För att få till en hållbar lösning där alla välkomnas i det offentliga utrymmet, på ett tryggt sätt, vill Allians för Helsingborg att socialnämnden tillsammans med forskare, professionella inom socialtjänst och stadsplanerare, Citysamverkan och människor med egen erfarenhet prova förslag nya grepp för att ta sig an problemet tillsammans med de som är berörda.”

Jag lyssnade på fullmäktiges budget debatt i efterhand på kommunens webbsändning i ibland annat denna fråga.

Man kan konstatera att som gammal socialchef borde jag inte göra detta. Det är inte bra för mitt humör.

Särskilt när jag hör hur förslaget motiveras av den nye ordföranden för socialnämnden Elinor Johansson och av Rikard Lundberg båda moderater blir jag beklämd. Det blir så tydligt vilken bristande kunskap dessa politiker har om de människor de uttalar sig om. Elinor Johansson hävdar med tyngd av sitt arbete som åklagare att dessa människor utgör ett hot mot sig själva och andra och Rikard Lundberg åberopar att hans barn inte känner sig trygga på stan även när det är ljust.

Nej naturligtvis kan man inte utesluta att någon av allmänheten drabbats av något obehagligt i mötet med missbrukarna som sitter på stans bänkar. Men min mångåriga erfarenhet säger mig att dessa människor mest kan vara problem för varandra och jag kan inte erinra mig något fall där allmänheten drabbats av just dessa människor. Men om människor antastar folk på stan så är det en ordningsfråga som inte är socialnämndens uppdrag utan polisens.

I debatten i fullmäktige talade man om sysselsättning för dessa människor. Ja vore det möjligt så är det förstås bra. Problemet när man talar om många av de som sitter på bänkarna är de dels i hög ålder och dels många så skadade av sitt missbruk att de knappast är arbetsföra. En träffpunkt centralt i stan kanske skulle avhålla en del för att sitta ute men nog inte alla.

Men förslaget känns inte som i första hand ägnat åt omsorg om missbrukarna utan mer att de skall städas bort eftersom människor förargas och skräms av dem. Politikerna förstärker rädsla och förakt för missbrukare.

Vad tycker socialarbetarna om detta undrar jag. Jag är glad att jag inte arbetar kvar för då hade jag fått överväga om jag skulle stannat kvar. Förvaltningschefen brukar få de politiska förslagen för synpunkter på ett tidigt stadium och som jag minns det hade man inflytande över vilka förslag som skulle torgföras. Här har uppenbarligen förvaltningschefen inte reagerat eller inte fått gehör för synpunkter.

Mitt liv från början Kapitel 4

På väg mot allvaret

Råå vallars mjuka kullar på kanten mot Öresund, varma sommardagar med den gula heta sanden, den bruna ljungen på strandheden, vresrosens söta doft, blommande Trift och det glittrande havet, intar en lysande plats i mina barndomsminnen.  Min mor och jag gick ofta hit varma sommardagar.  Ibland uppsökte vi en hålighet i ljungheden eller så gick vi till en träddunge invid minigolfbanan. Där brukade AK Greppets tyngdlyftare hålla till för utomhusträning.  Jag minns ansträngda herrar och skivornas klirr på skivstången. Dungen skänkte lite skugga och det var skönt när solen var het.  Jag minns en stilla harmonisk och trygg atmosfär dessa somrar i slutet av 1950-talet, innan jag började skolan och allvaret drabbade mig. Mina föräldrar varnade mig för allvaret, men jag visste inte vad allvar var.  Kände bara en sugande oroskänsla i magtrakten.

Den sista sommaren av den fria barndomen 1959, var en fantastisk varm sommar. Sommaren när Ingemar Johansson blev världsmästare i boxning genom att knocka Floyd Patterson den där natten i juni då vi satt uppe och lyssnade på radion i vårt kök.  Vilka minnen som är från det året vet jag inte med säkerhet, bara att jag stod på vallen en sen sommardag och skådade ut över havet och skönheten. Jag kan än i dag peka ut platsen på vallen. Länge kände jag att ingenting skänkte mig sådan harmoni och lycka som när jag en sen sommardag kunde dröja mig kvar i den varma sanden vid strandkanten, när solen börjar dala över himlavalvet ännu rikt födande sina gula och varma strålar, när människor börjat gå hem från en lång dag på stranden, när ropen från stojande barn tonat bort i den sena eftermiddagens stillhet, när havet blankt som en spegel med bara obetydliga krusningar och mjukt och rytmiskt började sin kvällsrullning med långa och sugande vågrörelser. Det är då det är varmt ännu många timmar och dagen dröjer sig lugnt kvar och dör bort endast mycket långsamt och övergår stilla och omärkligt till kväll och solen försvinner över Öresund i ett rosa skimmer över himmeln.  Man kan sitta där i sanden, bara iaktta och känna den varma kroppens vitalitet och vara lycklig bara för att vara till, utan att oroas av någonting och bara uppleva naturens skönhet och oändlighet.

När solen glittrar över sundet i kvällningen blir det motljus och man kan endast med svårighet uppfatta skuggorna av fartygen som med omärkliga rörelser färdas genom det trafikerade sundet, antingen på väg mot Kattegatt eller Östersjön.  De här tidiga upplevelserna av havet, sommaren och stranden har nog format hos mig en slags vemodig längtan till dessa sällsynta stunder av skönhet och absolut harmoni. Men på senare år har denna längtan dämpats och idag längtar jag ibland efter snö och skidföre. Men det är nu när jag blivit över 60 år gammal. Men jag kan ännu känna att min frihet tog slut denna sommaren1959. Den första skoltiden blev en chock för mig och övergången från det lilla livet i familjen till det stora ute i samhället blev plågsam. Jag hade inte blivit förberedd och detta har nog format en livslång brist för förtroende till samhället och det stora livet. Mer om detta senare.    

Mitt liv från början kapitel 3

På spaning ut i den stora världen 

Jag är nästan fyra år och året skrivs till 1956.  Vi har helt nyligen flyttat till den nya lägenheten på Rååvägen 97 första våningen. På tomten som tidigare kallades Friska Vindar fanns ett gammalt hus där en fru Nilsson hade bedrivit någon slags barnasyl. Hon kallades också för fru Nilsson friska vindar. I den breda marmorfönsterkarmen i köksfönstret som vetter mot gatan, brukade jag tillbringa timmar, sittande i lotusställning och passivt uppleva allt som hände där ute i världen. Det är höst och gatan är inte färdigbyggd och trottoaren bara mjuk sand. Min mor vrickade foten där någon av dessa dagar.  Där ute ilade gatuarbetarna som myror fram och åter.  Längs gatan är långa rader av lastbilar med flyttlass av tidigt efterkrigsmärke parkerade. På andra sidan gatan låg en gammal bondgård ännu kvar. Den skulle snart skatta åt förgängelsen och rivas för att ge plats till nya hyreshus.  Jag minns boningshuset som grönfärgat med en stor trädgård full med fruktträd som vi småkillar senare skulle brandskatta på sin hårda och omogna frukt. Bonden som bott där sågs sedan vandra längs Rååvägen klädd i svart överrock och hög hatt. Det var en fläkt av 1800-hundratal.

Det är råkallt där ute. Det har hunnit bli oktober. Mistlurarna ger ifrån sig sin dova ton och ljudet rullar över det dimfuktiga sundet. Sikten är kort i den mjölkvita tjockan.  Jag minns att jag hostar. Rååluften har tagit hårt på mina luftrör. Där jag sitter i fönsterkarmen med tummen i munnen glömmer jag mig själv, försvinner omärkligt in i händelserna där ute på gatan, i den stora världen som samtidigt lockar och skrämmer. Alla mina sinnen är där ute.  Jag är en passiv betraktare av händelserna. Mitt jag finns liksom inte, utan jag har uppgått i världen där ute.  Timmarna går där i fönstret.  Jag suger på min tumme. Samtidigt doppar jag pekfingret i munnen och kladdar saliven på kinden.  Den blir därför ofta röd och narig. Den ritualen skänker mig trygghet. Det är nog en slags självsmekning, när ingen annan tröst finns att få.

Så sitter jag där med korslagda ben.  Min andedräkt immar ned rutan och gör dimman där ute än mer ogenomtränglig. Till sist måste jag sträcka på benen eftersom jag blivit stel.  Jag sträcker på dem i hela sin längd. Jag är liten så det bereder mig inga som helst problem att få plats i fönstret.  Jag tänker att någon som har så små ben aldrig kommer att kunna gå ut i stora världen.

Men det kommer de att göra.  Snart fick jag komma ut i världen utanför och där träffade jag andra barn. I trappan bredvid bodde en familj som hette Johansson. Äldste sonen var jämngammal med mig och hette Rolf. Alla kallade honom för Ålen. På deras ytterdörr stod det ÅL Johansson, Rolfs far hette Åke Lennart Johansson, alltid benämnd ”farsan”. Gården på baksidan av huset, var kringbyggd och en skyddad plats för barnen. Mitt på gården fanns en sexkantig sandlåda. Det kryllade av barn på gården och där lekte vi intensivt. En annan kamrat hette Mats. Jag minns att vi lekte i den här sandlådan. Jag tror jag var sex år. Vi byggde vägar, tunnlar och körde våra leksaksbilar.  Troligen kom vi ihop oss om något som jag inte kan erinra mig nu. Mats kastade en sten i huvudet på mig, en liten vass sten.  Jag minns att jag liksom i ett töcken sprang bort från sandlådan, mot huset och sedan längs huset på baksidan av affären och möttes av tant med en handduk.  Ajan tror jag hon hette. Jag kände hur blodet rann nedför mitt ansikte. Sedan kom mor och vi åkte till sjukhuset.  Vad jag minns behövde jag inte bli sydd. Efteråt bad Mats om ursäkt och kompisarna visade mig ”mordvapnet”, den lilla spetsiga stenen som dom hade tagit hand om. Stackas Mats dog i Leukemi när han var åtta år.

Jag har en minnesbild. Det är några år senare. Jag och Mats står på trottoaren framför vårt hus. På andra sidan gatan är man i full gång med att bygga hyreshus och den gamla gården är riven. Vi småpratar om allt möjligt. Jag minns inte vad. Det var sista gången vi sågs. En dag när jag var hemma från skolan för att jag var förkyld, vilket jag var mycket ofta som barn, kom Rolf. Han steg in i vår hall. Mats e dö sa han! Va sa jag. Jag förstod eller tog inte in vad han sa.  Det var så overkligt.  Barn dör inte. Han dog på sjukhuset av sin leukemi som man inte kunde bota då. Det berättades att han i sin sjuksäng låg och ritade sin grav.  Jag tänker ofta på Mats. Han hade en yngre bror, men han kommer knappast ihåg sin döde bror eftersom han var för liten. Mats var lite storvuxen och gick något in med fötterna. När solen sken på honom kisade han karaktäristiskt och lade huvudet på sned. Eftersom han var lite rund, inte mycket men något, tyckte vi kompisar att just han var lämpligast att spela Hoss när vi lekte bröderna Cartwright, som var en amerikansk västernserie då mycket populär i TVs barndom. Ålen ville vara Adam, men då han hade alldeles vitt hår var han lämpligast som pappa Ben. Detta gillade han mycket lite. Little Joe kom på min lott, ibland Adam. Sedan sköts det en del med knallpulver, på gården, på gatan, runt husen och ibland i trapphusen. Fröken Jönsson, som bodde i nr 95, anmälde för mina föräldrar att jag använt skjutvapen i trappan.  Hon var mycket mer upprörd än mina föräldrar. Gården, gatan och huset var min värld de första åren. Första gången jag vågade mig lite längre ut i världen minns jag som ett spännande men oroligt äventyr. Rolf hade sina morföräldrar boende, som vi sa, lite längre ned på Råå. En gång lockade han med mig dit; vi gick över den trafikerade Rååvägen, ned i Luciagatan, följde sedan Östergatan tills vi kom fram till hans mormor. Jag minns att jag hela tiden tittade bakåt, rädd att inte kunna hitta tillbaka. Rolf var inte alls orolig. Han var mer världsvan och skrattade åt min oro.  Han hade gått där många gånger. 

Så småningom vidgades min värld och nu började en spännande utforskning av

världen. Ofta sökte vi oss till ett obebyggt fält bakom Raus församlingshus.  Nu är detta bebyggt med vårdcentral och äldreboende. Fältet användes då mest av kyrkogården att tippa överbliven jord från gravarna och bestod av många små mjuka kullar, en ljunghed som hade varit en del av den ursprungliga strandheden, det växte björksly och det fanns massor av stigar att cykla och springa på. Ut mot Kielergatan låg ännu ett fort från kriget, då en del av den så kallade Per Albin linjen. Ibland slog kyrkovaktmästarens lösspringande hund Winnie följe med oss på fältet. Fältet blev vår tummelplats när vi inte sökte oss till ”storskogen” Raus mark, ett skogsområde öster om järnvägen, numera invid Ättekulla.  Hit sökte vi oss ofta, till de täta snåren, det saftiga gräset, de taggiga björnbärsbuskarna med de röda sura bären, som jag åt, och de mäktiga bok- och ekträden som var så utmanande att klättra upp i. En stor bok har trädklykan mycket högt upp och det går inte att utan vidare klättra dit upp. Vi småpojkar kom snart på en lösning. Med avsågade plankbitar som spikades in i stammen var det en enkel match att klättra upp. Pilbågar tillverkade av en slana, en pappersrulle med tejpad botten blev korg för pilarna, som skrämmande nog förseddes med spik i spetsen.  Detta skulle min mor ha vetat om! Som tur var blev aldrig någon skadad. Vi var viga som kattor och kände oss fria högt där uppe i trädkrononorna, som moderna avkomlingar till Robin Hood och hans stråtrövare borta i Sherwoodskogen eller som smygande indianer på hjortjakt.

Under min barndom lekte vi alltid på egen hand och barnens aktiviteter var inte som nu organiserade. Tillsynen av oss lämnade dock något övrigt att önska. Det var tur att vi inte råkade mer illa ut än vi gjorde.

När jag var ungefär 6 år råkade jag ut för en händelse som abrupt kunde ändrat mitt liv.  Alldeles framför vårt hus stod många bilar parkerade och jag rusade ut mellan två bilar och sprang rakt på en bil som kom körande på gatan. Antagligen touchade jag bara bilen men jag tror att jag kastades bakåt och slog huvudet i trottoarkanten. Minnet av händelsen är diffusa men jag minns ingen egen rädsla bara min mors. Efteråt åkte vi upp till sjukhuset och jag kommer jag ihåg att mor stod och höll mig i famnen i en filt på gården utanför det gamla lasarettet. Det var nog änglavakt.  Min mor blev senare flera år efteråt vittne till att ett barn blev påkört utanför vårt hus och kastades lång iväg på gatan. Pojken överlevde men blev för alltid handikappad i sitt ena ben. Det kunde varit jag.

När man byggde husen som nu finns på andra sidan Rååvägen, lekte vi ofta på kvällarna på bygget. Klättrade upp på byggnadsställningarna. Detta kunde slutat illa. En gång hoppade jag och Rolf ned på ett masonittak som gick sönder. Dagarna efter hörde vi att byggjobbarna letade efter de som förstört taket och visste att det nog var två som hette Jöns och ålen. Då var jag rädd att polisen skulle komma och ta mig och jag gömde mig i barnvagnskällaren i 95:an! Vid ett annat tillfälle, tror att det var en vårkväll, var jag och en kamrat som hette Per Åke, som bodde i ett hus på andra sidan gården, och lekte inne på bygget.  Jag skröt att jag inte var rädd för någonting. Då låste Per-Åke in mig ett rum där inne i det ofärdiga bygget. Det dröjde en ganska lång stund innan han släppte ut mig. Då blev jag rädd.

Ofta lekte vi i det vattendrag som heter Lussebäcken som rinner ut i Råån. Där byggde vi flottar och gjorde det som kallades för att plurra otaliga gånger.  Plurra är att bli våt om fötterna. I träden hängde vi upp rep och gungade i svingar runt bäcken. En gång hittade Rolf och jag en eka invid Råå hamn där nu småbåtshamnen finns. Vi satte oss i ekan som inte hade några åror. Ekan drev ut från stranden och då blev vi rädda. En stund funderade vi på vad vi skulle göra. Sedan hoppade jag i vattnet som räckte mig till midjan och förde in båten till land igen. Ja det kunde slutat illa. Vi var nog inte mer än kanske 10 år.

Annars var vår tillvaro mer vardaglig. Vi fick pengar av våra föräldrar till godis. Att handla godis kallade Rolf för tjomla. Vi fick någon liten slant att handla för. Vi köpte godis i tobaksaffären i samma hus. Man fick en hel del godis för våra små pengar, ettöres och femöresgods fanns det på den tiden.