På väg mot allvaret
Råå vallars mjuka kullar på kanten
mot Öresund, varma sommardagar med den gula heta sanden, den bruna ljungen på
strandheden, vresrosens söta doft, blommande Trift och det glittrande havet,
intar en lysande plats i mina barndomsminnen.
Min mor och jag gick ofta hit varma sommardagar. Ibland uppsökte vi en hålighet i ljungheden
eller så gick vi till en träddunge invid minigolfbanan. Där brukade AK Greppets
tyngdlyftare hålla till för utomhusträning.
Jag minns ansträngda herrar och skivornas klirr på skivstången. Dungen
skänkte lite skugga och det var skönt när solen var het. Jag minns en stilla harmonisk och trygg
atmosfär dessa somrar i slutet av 1950-talet, innan jag började skolan och
allvaret drabbade mig. Mina föräldrar varnade mig för allvaret, men jag visste
inte vad allvar var. Kände bara en
sugande oroskänsla i magtrakten.
Den sista sommaren av den fria
barndomen 1959, var en fantastisk varm sommar. Sommaren när Ingemar Johansson
blev världsmästare i boxning genom att knocka Floyd Patterson den där natten i
juni då vi satt uppe och lyssnade på radion i vårt kök. Vilka minnen som är från det året vet jag
inte med säkerhet, bara att jag stod på vallen en sen sommardag och skådade ut
över havet och skönheten. Jag kan än i dag peka ut platsen på vallen. Länge
kände jag att ingenting skänkte mig sådan harmoni och lycka som när jag en sen
sommardag kunde dröja mig kvar i den varma sanden vid strandkanten, när solen
börjar dala över himlavalvet ännu rikt födande sina gula och varma strålar, när
människor börjat gå hem från en lång dag på stranden, när ropen från stojande
barn tonat bort i den sena eftermiddagens stillhet, när havet blankt som en
spegel med bara obetydliga krusningar och mjukt och rytmiskt började sin
kvällsrullning med långa och sugande vågrörelser. Det är då det är varmt ännu
många timmar och dagen dröjer sig lugnt kvar och dör bort endast mycket
långsamt och övergår stilla och omärkligt till kväll och solen försvinner över
Öresund i ett rosa skimmer över himmeln.
Man kan sitta där i sanden, bara iaktta och känna den varma kroppens
vitalitet och vara lycklig bara för att vara till, utan att oroas av någonting
och bara uppleva naturens skönhet och oändlighet.
När solen glittrar över sundet i
kvällningen blir det motljus och man kan endast med svårighet uppfatta
skuggorna av fartygen som med omärkliga rörelser färdas genom det trafikerade
sundet, antingen på väg mot Kattegatt eller Östersjön. De här tidiga upplevelserna av havet,
sommaren och stranden har nog format hos mig en slags vemodig längtan till
dessa sällsynta stunder av skönhet och absolut harmoni. Men på senare år har
denna längtan dämpats och idag längtar jag ibland efter snö och skidföre. Men
det är nu när jag blivit över 60 år gammal. Men jag kan ännu känna att min
frihet tog slut denna sommaren1959. Den första skoltiden blev en chock för mig
och övergången från det lilla livet i familjen till det stora ute i samhället
blev plågsam. Jag hade inte blivit förberedd och detta har nog format en
livslång brist för förtroende till samhället och det stora livet. Mer om detta
senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar