Detta är en berättelse om mitt unga liv. Det
börjar som titeln från början när jag föddes och här berättar jag om mitt liv
som barn och ungdom. Det är som jag minns det. Andra som var med kanske minns
det på annat sätt men detta är min berättelse. Det är en ganska lång text så
jag väljer att dela upp den i kapitel.
Nästan i som i ett töcken kan jag
långt borta i mitt medvetande förnimma något som måste vara mitt tidigaste
minne. Jag kryper på golvet som jag tror är en hall och sedan minns jag inte
mer. Det kan vara en efterhandskonstruktion eller en blandning av ett verkligt
minne som klätts av berättelser och senare minnen. Mina föräldrar älskade att
berätta historier om mig när jag var liten.
När jag såg dagens ljus den 15
december 1952 bodde vi i ett litet samhälle utanför Lund som heter Södra
Sandby. Pappa hade då redan i några år arbetet som butiksföreståndare i ortens
konsumbutik och vi bodde på övervåningen i en lägenhet på två rum och kök, i en
vit funkisvilla som inhyste butiken på bottenvåningen och ytterligare en liten
lägenhet. Detta hus finns kvar. Vi åkte dit nyligen och upptäckte att det
fortfarande fanns en konsumbutik i huset. Den är visst nedlagd nu upptäckte jag
till min sorg.
Pappa Harry hade flyttat till Sandby
i slutet av 40-talet och mor Alva hade anslutet till honom efter deras
giftermål i april 1950. Alva och Harry hade träffats i mitten av 40-talet i
Svalöv, där både då bodde. Alva arbetade i en bokhandlarfamilj som biträde och
barnpassare under större delen av 40-talet, men blev efter giftermålet med
Harry hemmafru resten av livet. Trots att vi flyttade från S Sandby redan i
början av 1956 har jag klara minnen därifrån. Jag kan se rummen i lägenheten
framför mig, där några av rummen hade snedtak. Från hallen ledde en trappa ned
till bottenvåningen och källaren. Dörren till butiken var en blå järndörr, men
stängd för mig, eftersom jag fann nöje i att bereda mig tillträde till butiken.
Detta nöje delades inte av mina föräldrar.
Jag fick inte gå in i affären! Länge berättades en anekdot av farbror
Gunnar, en vän till familjen, hur jag då vägen genom den blå dörren var stängd,
helt enkelt gick utsidan, klev in i butiken och tillgrep en rökpipa. Trappan
ned till källaren var ganska brant och av cement och svängde på sin färd nedåt.
Min mor berättade att hon ramlade där med mig på armen när jag inte kan ha
varit så gammal. Hon höll mig och jag skadades visst inte.
På bottenvåningen bodde en ungkarl
som var polis. Min mor brukade städa till honom och då brukade jag åka på
dammsugaren. Detta finns förevigat på fotografi.
Nå åter upp för den branta trappan
in i lägenheten. De båda rummen var inte stora och hade snedtak, liksom också
köket. Sedan är bilden diffus. Jag vet
vilka möbler vi hade därför att dessa fanns med ganska länge sedan. På den
tiden behöll man sina möbler länge efter att man satt bo. Vi hade en förfärlig
soffa i något grålligt blommigt tyg, mycket hårt stoppad, där vår hund hade
kräkts och missfärgat tyget.
Vi hade också två lika hopplösa
fåtöljer i samma stil. I köket stod en kökssoffa och den hängde med mina
föräldrar livet ut, förvarad på högkant i källarförrådet.
Utgången var en trappa ut mot
bakgården och där fanns en stor trädgård med bärbuskar och grönsaksodling.
Alldeles framför huset fanns en singelbeklädd gårdsplan. Sigeln var grov och i
det närmaste vitfärgad, kanske marmorkross. Ett böjt rör stack upp ur sigeln
och det fanns också en sandlåda. Runt
trädgården fanns ett nätstaket, som hindrade den rörlige lille sonens upptäcktsfärder
ut i den stora världen.
I familjen fanns också collietiken
Tessie. En dag som jag tror var både tidig och solig, stod jag på trappan mot
gården. Jag hade fått en liten
chokladkaka av mina föräldrar och stod där och mumsade på denna. Bredvid mig stod
Tessie. Hon tittade på mig. Jag minns att jag motvilligt gav henne av
godsaken. I ett nafs slukade hon
chokladbiten och fortsatte att tigga.
Jag tyckte att mitt offer varit helt bortkastat. Hunden hade mina
föräldrar skaffat när de flyttade till Sandby.
Hon har uppfödd på en förfärlig hundgård i närheten och var för evigt
präglad till att vara nervös och orolig.
Varje gång man körde förbi hundgården morrade det stackars djuret. Hon bet mig i örat under en stugsemester i
Simrishamn sommaren 1955. Den sommar som har ett skimmer över sig för att ha
varit ovanligt varm och solig. Vi bodde i en liten stuga med en stor gräsplan
framför och en väg i närheten. Min mor
har berättat att jag rymde och rusade i riktning mot vägen och att hon fick
springa för livet för att hinna i fatt mig. Av händelsen med hundbettet minns
jag ett litet rum som var så mörkt ett rum blir när rullgardinerna är
nedrullade. Antagligen irriterade jag det nervösa djuret som dragit sig undan
under en säng så hon nafsade till mig i örat. Ännu kan jag känna taggarna på
mitt vänstra ytteröra efter bettet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar