Varför får jag inte svar när jag hör av mig?

 

Advokaterna Stahre&Persson har en radiopodd som heter Skyldig. De har nyligen ägnat två av sina program till fallet med det så kallade Lilla hjärtat-fallet. Jag skickade följande brev till advokaterna med synpunkter på programmen. Naturligtvis väntade jag mig att de skulle svara. Efter snart tre veckor har jag inte fått något svar och nu tror jag faktiskt inte jag får något svar från advokaterna. Jag skickar ofta synpunkter på radio och TV-program och på tidningsartiklar. Självfallet får jag ofta svar men lika ofta svarar man inte. Då undrar jag förstås varför. Men det får man ju inget svar på. Jag blir dock lite frustrerad. Det känns som att ropa ut i tomma intet, att bli osynliggjord eller så är det en härskarteknik. Folk kan förstås glömma eller inte ha tid. Tidningsjournalister är de som är sämst på att svara. Detta tolkar jag som att de vill stå oberoende. Men ni kanske tror att jag är alltför kritisk eller rent av oförskämd eller hotfull i mina inlägg. Nej det tror jag inte. Men döm själv av följande brev till advokaterna Stahre och Persson.  

 Lyssnade med stort intresse på ert poddprogram om Lilla hjärtat. Det var mycket intressant och engagerande. Jag är en pensionerad Socionom, socialsekreterare och Socialchef. Jag har inga synpunkter på ert andra program om straffrättsliga bedömningen av mamman. Det är bra juridik i den högre skolan.

När det gäller det första programmet har jag några reflektioner. Jag delar er bedömning att Kammarrätten gjorde en felaktig bedömning när man gick emot socialnämnden och lät LVU upphöra för lilla Esmaralda. De var för naiva när man trodde på den bild som föräldrarna med vittnen målade upp och inte lyssnade till varningstecken som att man tex. inte ville underkasta sig drogkontroll. En intressant synpunkt ni har är att det ni kallar Socialnämnden inte hade någon juridisk sakförare i Kammarrätten som ni som kommer från Stockholm är vana vid och tror att vi som kommer från landet inte kanske har. Jag som kommer från Helsingborg minns att vi   i socialtjänsten företräddes av socialsekreterare och ibland också av en arbetsledare. De som då företräder Socialtjänsten är Socionomer. Socionomer har viss juridisk utbildning, i synnerhet i Socialrätt. Min erfarenhet är att vi ofta kan detta område - som vi är specialiserade på – kan detta bättre än många jurister. Men vi har kanske inte samma erfarenhet i att vara sakförare inför en domstol, även om vi föredrar den här typen av ärenden inför Socialnämnden. Dock minns jag av egen erfarenhet att man som socialsekreterare som kände klienterna väl och hade varit på plats många gånger hade ett övertag över motpartens advokater. Jag kan inte bedöma om ni har rätt att det hade gjort skillnad om Socialtjänsten haft en jurist som sakförare i det här fallet. Men det är nog så att jurister lyssnar bättre på andra jurister (sic) Jag mötte flera advokater som företrädde klienter som inte höll måttet. Ibland tyckte man synd om klienterna att de företräddes av så dåliga försvarare. Det var ofta spel mot öppet mål!

Ert program hade blivit bättre om ni haft med en socialarbetare som sidekick. Tyvärr är socialarbetare en ganska tyst yrkeskår. Det blir ni jurister, kriminologer och läkare som uttalar sig i den här typen av ärenden. Jag menar att man då missar viktiga perspektiv!

Min erfarenhet är att handläggare inom socialtjänsten som arbetar med barnärenden saknar tillräckliga kunskaper om vuxenproblem såsom missbruk och psykiska problem. Detta bottnar i att Socialtjänsten har specialiserat sitt arbete mellan ekonomiskt bistånd, missbruk, psykiska funktionshinder, arbete med små barn, arbete med ungdomar, familjehem samt utredning och utförande av olika insatser. Man tappar därför en helhetssyn som är mycket viktig i sådana komplexa ärenden. Jag vet inte om detta var ett problem just i Norrköping. Men uppenbarligen hade inte Kammarrätten denna kompetens. Kanske bottnade det i att socialtjänsten inte kunde tillräckligt tydliggöra den här typen av kunskap inför Kammarrätten. Det hade inte hjälpt om man varit jurist om man inte haft denna kunskap.

Det har ju hänt en del sedan ert senaste Poddprogram. IVO har kommit med en utredning där man granskat Socialtjänstens handläggning av Lilla Hjärtat – ärendet. Man har då bara granskat handläggningen efter Kammarrättens dom att låta LVU-vården upphöra och att föräldrarna fick hem sin dotter. Alltså inte hela handläggningen. Socialnämnden i Norrköping fick här synnerligen allvarlig kritik för underlåtelse på en mängd punkter i sin handläggning. Här finns kanske underlag till program nummer 3 på er Podd? Det jag undrar är varför IVO inte granskat hela ärendet utan bara efter Kammarrättens dom. Men IVO kan väl tex inte granska en domstol? Vem skulle kunna granska en domstol? Kammarrätten har ju här gjort sig skyldig till allvarligt misstag. Nu skulle ju Socialnämnden kunnat ta ett nytt beslut om omhändertagande för utredning eftersom det inkom allvarliga uppgifter. Men det gjorde man inte. Handläggningen var lite handfallen. Man tappade nog luften efter Kammarrättens dom. Problemet är ju här att få tillräcklig information om vad som händer i en familj. IVO kritiserade Socialnämnden för att man låtit föräldrarna styra alltför mycket i kontakten. Men ofta är förutsättningen för att man ska få verklig insyn i vad som händer är att man får en förtroendefull kontakt med en familj. Och det hade man inte här. Det här sätter fingret på en central frågeställning i detta område som kallas socialt arbete. Kärnan i socialt arbete är mötet mellan socialarbetarna och en familj eller klient. Det handlar om att få till stånd ett förtroendefullt möte. Utifrån detta kan man få tillit och detta öppnar upp möjligheter till förändring och påverkan. Det är hur mötet blir som avgör ofta förloppet i ett sådant ärende. Lyckas socialarbetaren med att skapa en förtroendefull kontakt kanske det aldrig behöver bli omhändertagande eller så kan man på frivillig väg omhänderta ett barn. Man om det blir som i Lilla Hjärtat fallet så blir det mycket svårt att få veta hur ett barn egentligen har det. Men som jag tidigare nämnde hade man lagt kunskap om missbruk i vågskålen hade kanske utfallet i det här ärendet blivit ett annat och den underbart söta lilla flickan som på bilderna plumsar i en vattenpöl med sina små gummistövlar levt idag!

 

Varför är det så svårt för fattiga att få social rättvisa?

 

Ett vackert dokumentärprogram som heter Victor Jara och protestsångerna finns på radions p2.

Kring namnet Victor Jara finns mycket skönhet och vemod. Han var en del av en rik latinamerikansk musiktradition, protestsångare men också verksam inom teatern.  Han var en del i den musiktradition som kallas Nueva Canción som kom att blomstra under Salvador Allendes tid. Han och många andra följde i spåren av Violetta Jara sångerska som mest känd för sången Jag tackar livet, som Arja Saijonmaa gjorde känd i Sverige. Violetta Para fick en dotter Isabel Para också hon är sångerska. Violetta Para och Victor Jara inspirerade sångare i Sverige som Jan Hammarlund, Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Victor Jara blev som så många andra gripen av militärjuntan i Chile efter deras sanslöst brutala militärkupp den 11 september 1973. Fängslad på fotbollsstadion i Santiago de Chile, torterad och mördad och sedan slängd i ett vägdike. Han som skrev så många kärlekssånger.

Så behandlade dessa satans mördare alla de som stod på arbetarnas och de fattigas sida i Chile. Alla de som såg ett hopp i att Salvador Allende vann presidentvalet 1970. Idag vet vi det vi anade redan från början att kuppen var styrd och stödd av USA med sin president skurken Richard Nixon får man nog säga. Detta för att stödja amerikanska och inhemska kapitalintresse. Militärens våld blev ett redskap för dessa intressen. Med hjälp av Milton Friedman och den sk kallade Chicagoskolan genomförde man ett nyliberalt  ekonomiskt experiment i Chile. Marknaden skulle styra allt. Detta har lett till att det nog inte finns många länder med så stora ekonomiska klyftor som Chile.  Ett land med många analfabeter och utan offentlig sjukvård. 1 procent av befolkningen inhöstar 33 procent av alla inkomster. För ett år sedan, 30 år efter diktaturens fall, inleddes omfattade demonstrationer i Chile som ledde fram till en folkomröstning om en ny författning. En författning som Pinochet införde för att garantera det nyliberala systemet. En överväldigande majoritet av folket röstade för en ny författning.

Det finns så många exempel i den moderna historien när de fattiga, arbetarklassen, bönder, de underprivilegierade försöker på olika sätt få inflytande över sina samhällen för att få social rättvisa, men blir bemöta med motstånd av en privilegierad överhet och i Chiles fall brutalt våld, och ofta går lottlösa ur sin kamp. Det är detta problem som är kärnan i varför jag döpt min blogg till Social rättvisa. Det är detta problem jag vill få en lösning på.

 

Om sanningskonst och verklighetsuppfattning

Jag kan inte låta bli att återvända till ett tema som jag tidigare skrivit om här på min blogg, nämligen Parrhesia.  Detta begrepp vill inte lämna mig ifred. Michel Foucaults vars legendariska föreläsningar på Collége de France nyligen givits ut på svenska, tar injanuari 1983 upp begreppet Parrhesia. (Styrandet av sig själv och andra Collége de France 1982-1983)

Begreppet härstammar från antiken och betyder att säga allt, vara frispråkig, ett sätt att säga sanningen. Parrhesia är sanningssägandes effekt på dess talare, den bumerangeffekt  på talaren efter dess effekt på åhöraren menar Foucault. Det handlar inte direkt om sanningen som sådan utan hur detta uttalas. Foucault tar avstamp i en text av Plutarchos som berättar om en tyrannisk härskare från Syrakusa på Sicilien Dionysios den yngre vars svåger Dion intresserar sig för Platons filosofi och bjuder in honom för att försöka påverka härskaren. När härskaren förstår att Platon inte finner honom rättfärdig och inte tål sanningen får Platon fly från Sicilien.

Foucault uppehåller sig också i sina föreläsningar om Sokrates förhållande till sanningen. Sokrates blev anklagad för att förlett ungdomen i Athen. Dömd till döden drack han giftdrycken. Sokrates använde en ofta provocerande metod i sina samtal med människor. Han ställde bara frågor och krävde att människor rannsakade sig själv.

Foucault framhåller att det här inte bara är en fråga om en rätt att tala till andra utan också att tala om sig själv. För grekerna var det mycket en fråga om att vara rättfärdig. Man måste ju nog tänka att en sanningssägare blir mer trovärdig om denne säger sanningen om sig själv inte bara om andra. I det sociala arbetet arbetade jag efter metoden att i samtal med mina klienter vara rak och uppriktig, alltså säga sanningen i alla fall som jag uppfattade den. Men inte bara detta utan också vara samtidigt uppmärksam på mig själv och hur jag själv betedde mig. Det var för mig viktigt att förutom uppriktigheten vara personlig utan att vara privat. Jag föreställde mig att detta var förutsättningen att få kontakt, ett förtroendefullt möte. I en annan kontext skulle man med stöd av Eric Berne skaparen av Transaktionsanalysen kalla mötet spelfritt.  

 Det blir uppenbart att det innebär ibland en risk att säga sanningen. Under antiken och mycket senare och i vår egen tid kan det kosta människor livet att uttala sanningar. Det kostade Sokrates livet. Han stod på sig i sin sanning.

Det senaste offret för sanningen är chefen för cybersäkerhet i USA Christopher Krebs. Han uttalade sig för att det inte i presidentvalet förekommit något valfusk. För detta blev han avskedad av president Trump.

Parrhesia handlar inte om något är sant eller inte utan om sanningssägandet. Sedan kan man ändå fundera över om vad som är sant och om det finns mer än en sanning. Ett filosofiskt problem är om det finns en objektiv verklighet eller bara subjektiva upplevelser av verkligheten. Om det inte finns någon människa som kunde uppleva verkligheten finns det då någon verklighet? Jag kom då att tänka på en bok jag läste för fyrtio är sedan, Materialismen och empirikristicismen av Lenin, som var en polemik mot Ernst Mach professor i filosofi, som ansåg att bara sinnesupplevelserna ägde egentlig verklighet. (Denna uppfattning delas idag av många) Lenin som marxist tror på dialektisk materialism. Det vill säga Lenin menar att det finns en objektiv verklighet utanför människans upplevelse. Detta utesluter ju flera subjektiva verkligheter. Det är ju rimligt att tänka sig att det finns en objektiv verklighet som existerar utanför och oberoende av de mänskliga subjekten. (Sedan kan ju en verklighet beskrivas utifrån många olika perspektiv. Tänk hur du beskriver en kon beroende på om du ser den uppifrån utifrån eller inifrån) Problemet blev dock att bolsjevikerna straffade de som inte erkände den enda påbjudna verklighetsuppfattningen. Om man inte ansåg att framgångarna i femårsplanerna var som partiet ansåg fick man ett nackskott eller blev slavarbetskraft i Gulag. Men problematiken om vilken verklighetsuppfattning som är sann finns ju många sammanhang där det pågår maktkamp. Särskilt oroande är den stora rörelsen i USA som tror på de mest fantastiska konspirationsteorier.  Om man ändå tror att det finns något av en objektiv sanning är det viktigt att människor kan enas om den. Eller som Greta Thunberg alltid säger: Lyssna på forskningen!