Vad skall man döma en människa utifrån? Vilken skylt man sätter upp av sig själv eller vilka handlingar man utför?

Sven Volter har engagerat sig i en kabaré till förmån för hemlösa i Norrköping En moderat kulturbloggare Sven-Åke Molund applåderade Volter, vilket är kanske lite anmärkningsvärt eftersom Volter alltid sympatiserat med r-arna och kallar sig kommunist.

Detta fick kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth att reagera och döma Volter utifrån att han kallar sig kommunist och han därigenom inte kan ha någon medkänsla med samhällets olycksbarn och rekommenderade Molund att ta kontakt med forum för levande historia och där läsa deras skrift om kommunismens brott mot mänskligheten.

Molund menade att det är fullständigt ointressant var Volters politiska vision är någonstans. Det är hans handling och empati som han räknade med.

Det var klokt sagt av Molund men man undrar över Kulturministerns människosyn.  Dömer hon människor utifrån vad de säger sig vara. Räcker det i hennes värld, utifrån vad hon tror på, att man säger sig vara moderat och stå för det hon anser vara rätt? Man blir faktiskt väldigt skrämd utifrån Lena Adelsohn Liljeroths intellektuella nivå.  Det är ganska korkat att döma människor utifrån vilken ideologi man bekänners sig till. Tänk så många despoter som bekänt sig till Kristendomen.  Man kan bara nämna Franco och Pinochet. Skall man utifrån detta döma ut Kristendomen? Alla religioner och ideologier har används av maktlystna människor.

All heder till Sven Volter och läs hans memoarer Pojke med pilbåge. Då om inte annars förstår man att han som människa är numret större än Lena Adelsohn Liljeroth.   

Det goda föredömet

Här  följer en ny reflektion där  jag tänker högt och försöker komma fram till vad jag tycker själv och fundra över livets hemligheter. 

Jag har inte haft så mycket tid att skriva den senaste tiden eftersom jag sedan i början av januari är  anlitad som tillförordnad socialchef i Klippan.

Vad är det för ideal vi människor skall hålla oss till? De flesta av oss människor vill vara goda och göra goda handlingar, oavsett om vi bekänner oss till kristendomen, islam, buddism eller är humanister eller ateister.  I vårt land är den grundläggande ideologin den kristna etiken, som vi levt med under tusen år.  Idag lever vi i ett sekulärt samhälle och dessutom har migrationen gjort att andra trosriktningar kommit till oss.

En fråga är vad är de goda föredömena för mig?  Jag minns att jag i småskolan, som på den tiden präglades av en ortodox kristendom, fick ett traumatiskt förhållande till religionen.  Fröken Weberg läste bön morgon middag och kväll med oss. Dagen inleddes med en psalm och orgelspel. Oftast Du klara sol går upp och ibland Tryggare kan.  Jag minns alla planscher med Jesus och kände stor närhet till honom.  Men jag var en lärjunge som inte kunde sitta still och som hade svårt att lära mig läsa och forma bokstäverna med höger hand. Fröken Weberg ringde hem dagligen och klagade för mina föräldrar och underkände mig i andra klass.  Jag kände att jag som inte varit skolmogen inte dög. Det jag tänkte om mig själv var att jag aldrig kommer att bli godkänd men att min egen uppfattning var att jag var ok. Det väcktes nog revanschlust hos mig Det blev som en kontrast det goda budskapet i kristendomen och fröken Webergs ondska mot mig.  Jag kan ännu minnas när jag gick hem från skolan en dag, och för mig själv bestämde att jag inte kunde tro på gud. En god gud kan inte skicka fram en så ond handling som det som min fröken i skolan utsatt mig för.

I denna känslomässiga stämning har jag sedan levt och fastnat i mitt liv.  Men ändå har livsåskådning varit viktig för mig och även om jag senare kom att tro att det goda finns i socialismen och marxismen så har jag ändå alltid haft en föreställning om något som jag skulle kunna kalla för det goda föredömet.  Då infinner sig den intressanta fråga vad detta goda är.

Mycket av detta goda finns faktiskt i kristendomen. Fast vi vet inte vad Jesus egentligen stod för.  Evangelisterna skrev ned vad Jesus sade minst 50 år efter hans död och folkmördaren Paulus var den som efter sin omvändelse kom att formulera vad som är Kristendomen. Det finns massor av goda föredömen i bibeln och i andra sammanhang. Folkrörelserna som arbetarrörelsen och i mitt fall kooperationen, där min far verkade, är för mig goda föredömen. Jag minns vilken vänlig och varm stämning det var i konsumbutiken! Religioner och ideologer har ofta goda föredömen som människor skall leva upp till. Men människor har ofta väldigt svårt att leva upp till det goda. Man säger en sak och gör en annan.  Man skulle kunna göra precis som PO Enquist som i radioprogrammet Allvarligt talet gav rådet att skriva sitt eget evangelium. Varje människa måste ta ställning till vad som är det goda föredömet. Även om det är viktigt att vi i samhället delar våra värderingar med så många som möjligt. Det får inte vara ett individualistiskt projekt.

I mitt evangelium förkunnas målet om det rättvisa klasslösa samhället och alla människors lika värde. Att inte någon människa kan berika sig på någon annans bekostnad.  Att framgången för oss alla är att vi lär oss att samarbeta och visa oss duktiga för allas inklusive min egen nytta. Att vi lär oss att vara uppriktiga och ärliga med varandra och inte vara rädda för att lösa problem genom att gå in i konstruktiva och befriande konflikter med varandra. Av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Den marxistiska och kristna etiken tror jag ryms i detta evangelium.

Ytterst handlar det om i vilket samhälle vill jag leva? Och jag vill inte leva i ett samhälle som bygger på borgliga värderingar vars idologiska syfte är att bakom paroller som valfrihet och frihet har som syfte att ekonomiskt gynna girighet, kapitalägare och besuttna.

 

Reflektioner över reflektionerna

 

Jag har nu i några månader skrivit texter på  den här  bloggen under rubriken socialrättvisa  reflektioner med Göran Jönsson . Vad är det egentligen jag menar med det jag skriver. Jag vet ju inte alls hur många som läser vad jag skriver. Kanske är texterna bara ett rop ut i tomma intet och ingen bryr sig?

Ofta vet jag egentligen inte vad jag skall skriva innan jag sätter mig vid skrivmaskinen. Det blir till att tänka högt.  Ofta blir jag lite klarare själv efter att ha formulerat mig.  Men ibland blir inte texterna så klara och jag själv och andra kan undra vad jag egentligen menar. Sammantaget hjälper det mig själv till klarhet.

Texterna sönderfaller i tre olika kategorier: 

·        Artiklar i olika ämnen som om Nelson Mandela, skogen eller om valfrihet. Dessa texter är ofta skjuta från höften och starkt präglade av en åsikt eller värdering, inte sällan med politisk udd! Den politiska udden är som var och en förstår från vänster, men svåra att föra in under något speciellt parti.  Jag har ju svårt att helt och fullt ansluta mig till ett parti eftersom inget parti har en politik som jag helt och fullt kan ansluta mig till.  Men jag är ju starkt präglat av de värderingar som finns i arbetarrörelsen, starkt överförda av mina föräldrar. Här upptäckte jag att Per Albins folkhemstal är ett tidigt exempel på en bra vision, som faktiskt är en vision för ett klasslöst samhälle, något som verken Socialdemokraterna eller något annat parti faktiskt talat så högt om.  

·        Samtalen mellan mig och Ragnar Tallbark. Detta har tydligt haft ett fokus mot mitt yrke som socialarbetare och mina erfarenheter som chef inom socialtjänsten. Här hoppas jag bidra till ett samtal om socialt arbete och ledarskapsfrågor.

·        Serien om litteratur, berusad på böcker. För mig är det gamla bildningsidealet viktigt.  Man lär sig inte bara i skolan utan man måste genom livet lära sig genom erfarenheter och studier av andra erfarenheter i böcker utveckla sin bildning. En berättigad kritik mot mig är att det är mest klassiker och man kan undra varför jag inte läser mer modern litteratur. Men jag tror inte på modernism och tror att många mänskliga frågor är tidlösa.

                                                                             

Överhuvudtaget är mina tankar att det är angeläget att skapa samtal genom dialog och reflektioner.  Då måste man balansera att man uttrycker tydliga värderingar och ståndpunkter med att kunna lyssna och omvärderera sina åsikter om det tillkommer ny kunskap. Här skulle jag behöva input från er läsare, annars stannar samtalet upp och det blir jag som sitter i kammare och tycker till. 

 

 

 

 

  

Berusad på böcker del 6

Här  fortsätter min berättelse om böcker som fångat och facinerast mig - berusat mig

Den alienerade människan

Egentligen har jag varit mer intresserad av facklitteratur och upplevt romaner som påhittade. Under gymnasietiden gav jag mig i kast med en bok om Alienation av Joakim Israel. Denna bok har präglat mig starkt. Israel menar att den moderna människans känsla av främlingskap grundar sig på en produktionsapparat som skiljer oss från helheten och resultatet av vårt arbete. Vi får inte utlopp för våra skapande behov utan blir en kugge i ett stort maskineri - ett bihang till maskiner och teknik. Allt detta grundar sig på att allt blir föremål för köp och försäljning - även människor. Därigenom förtingligas människan och känner sig alienerad - det vill säga främmande.

Genom läsningen av Israel kastade jag mig in i läsandet av Herbert Marcuse - en tysk-amerikansk sociolog. Han hade varit med och myntat begreppet ”repressiv tolerans”, vilket betyder att  man tar död på en opposition genom att tolerera den och inte ge den alltför mycket uppmärksamhet. Marcuse skrev en mycket svår bok som heter ”Den endimensionella människan”. Han menar, mycket förenklat, att människan i de industriella samhällena är manipulerade in i ett endimensionellt tänkande. Genom makt över massmedia och ekonomi inpräntas de styrandes ideologi och människor förlorar förmågan att  kritiskt se saker och ting ur andra synvinklar. Detta har format mig till att kritiskt granska sanningar för att se om det finns någon annan synvinkel. Är den officiella sanningen alltid den verkliga. Detta före mig naturligt in på läsningen av Michel Foucault.  

Parallellt med detta kopplade jag  av med läsningen av bl.a. den ”Rosafärgade korsfästelsen” av den amerikanske författaren Henry Miller. Miller är mest känd för sina osminkade erotiska skildringar, som inte blygs för sin frispråkighet. Han har en osentimental syn på att knulla och ofta undrar man om det är önsketänkande eller bara rent skryt. Inte vill väl alla kvinnor närsomhelst? Utöver detta handlar böckerna om hans liv som fattig författare i New York och Paris under 20 och 30-talen. Betagande är hans fantastiska ordrikedom och ideasociation. Det man kan lära sig av Miller är  väl att vara frimodig och kunna tala om allt i mänskiligt liv - även sexualitet.  Idag upplvever jag att det finns en förljugenhet om sexualiteten.  Tidsandan är  både sexualiserad men ytterst puritansk.  

Här fortsätter ett samtal mellan Ragnar Tallbark och Göran Jönsson om socialpolitik och individ och familjeomsorg

 

 

Ragnar: Göran jag har hört ett rykte om att trots att du hade tänkt att helt sluta jobba nu tagit jobb som socialchef i Klippan. Stämmer det?

 

Göran:  Ja det stämmer faktiskt.  jag är  TF Socialchef på  Socialförvaltningen i Klippan  fram tills man rekryterat en ny socialchef. Det är  mycket roligt och intressant och jag känner mig mycket väl bemött.

 

Ragnar: Göran  du har flera gångar talat om något du kallar skyltfönsterpolitik när det gäller att  lösa problem i individ och familjeomsorgens box? Du har till ock med skrivit en debattartikel i Helsingborgs dagblad om detta. Jag tycker detta låter lite abstrakt och luddigt och jag vill att du lite tydligare berättar om hur du egentligen menar. Är det inte bara det teoretiska snömos som många socionomer som jag uppfattar det ofta omger sig med?

Göran: Sociala problem bottnar inte alltid i individers tillkortakommande i form av missbruk, psykiska problem, ekonomiska eller bokstavstörningar, utan det finns strukturella problem på arbetsmarknad, bostadsmarknad, skola och sjukvård.

 Insatser inom IFO löser inte problemen på gruppnivå visar forskning och därför bör problemen grundläggande angripas i de stora systemen. Egentligen ingen annan tanke än som legat till grund för generell välfärd.
Detta har att göra med skillnaden mellan strategi och taktik i sitt arbete. Strategi har att göra med var man utkämpar sin strid och taktik hur. Strategin i socialtjänsten bör vara att medverka till förändringar och ge stöd till insatser i bostads, arbetsmarknad, sjukvård och skola. Detta utesluter inte individuella insatser, men detta räcker inte och strategiskt ledarskap innebär att förstå detta. Vi har alltför mycket varit upptagna av olika praktiska insatser verksamheter och projekt av klienter som vi ”tagit till oss i vår box” som utan tvekan varit bra och byggt på ett engagerat arbete, men som inte påverkat på gruppnivå. Det är som att plöja och så grödor på en åker där tillväxten är för dålig eller föra krig på ett slagfält där man inte kan vinna. Aktiviteter och projekt som Skolfam, bostadförst, gemensamma beroendeenheter, sekundärprevention för alkohol i primärvården är exempel som borde mångfaldigas där IFO ger stöd i de system som är en del av generell välfärd.

Ragnar: Ja detta blir ju lite klarare men är detta inte självklart sedan länge? Menar du att ledarskapet i socialtjänsten inte förstår detta. Du har ju själv tills för kort tid sedan varit ansvarig för ledningen inom socialförvaltningen i Helsingborg och nu har du på  nytt satt dig som socialchef i Klippan.

Göran: Ja det borde vara självklart och rent teoretiskt är det nog uppenbart för dagens ledarskap men min erfarenhet är att man som chef i kommunen blir oerhört belastad med administrativa och organisatoriska arbetsuppgifter som möten med ledningsgrupper, politiker, samverkansmöten, beslut och attester i olika ärenden, hantera alla de dagliga problem som uppstår i en organisation som rör personal, ekonomi och säkerhet. Uppstår ett mediadrev blir cheferna oerhört upptagna av detta.  Det blir svårt att upprätthålla ett strategiskt ledarskap som är väldigt viktigt.  Det är en komplex verklighet socialtjänsten och hela kommunen har att hantera och ofta har både politiker och chefer hanterat denna komplexa verklighet genom omorganisationer.  Det är ibland nödvändigt och en bra organisation är en viktig förutsättning att lyckas med sin uppgift. Men starkt överskattat.  Jag tror mycket mer på en projektinriktad och generalistisk organisation som Umeåforskarna Morén/Blom visar i sin forskning. Specialiseringen har gått alldeles för långt i svensk socialtjänst.

Sedan handlar ledarskap om inte bara vad man gör utan också om hur man gör det.
Jag tror att det är viktigt att genom en öppen dialog i en organisation skapa delaktighet. Men det är lättare att säga delaktighet. Människor måste också känna lust att delta.  Särskilt viktigt är det att inte medarbetarna känner rädsla. Centralt för alla medarbetare inklusive chefen är att förstå sin uppgift och sitt uppdrag.  Förstår inte personalen varför man är på jobbet då är det illa. Särskilt illa om inte chefer förstår det. Om chefer bara är upptagna av att styra och utöva makt i en förvaltning, som det händer ibland att chefer är, då är det särskilt illa. Min svaghet som chef var att jag var för lite maktlysten och lyckades inte helt förverkliga min vision om socialtjänsten.  

Ragnar: Det pågår ett media drev nu kring ett adoptionsärende på socialförvaltningen i Helsingborg och det finns en utbredd kritik även i andra avseenden mot socialdirektören.  Du har ju till alldeles nyligen varit förvaltningschef och borde ha unik insyn i processen i förvaltningen. Det skulle vara mycket intressant att höra dina kommentarer och vad du tycker om detta?

Göran: Jag har lämnat mitt arbete som förvaltningschef för socialförvaltningen men jag är fortfarande anställd inom Helsingborgs stad.  Det är därför fel av mig att kommentera detta. De som nu är ansvariga får hantera detta efter bästa förstånd.

Det är möjligt att jag när min anställning är avslutad kommer att kommentera detta och en del annat som hänt i samband med min avgång från socialförvaltningen, i synnerhet avvecklingen av projektet Part i sin tidigare form (preventivt arbete tillsammans). Men inte nu.     

Berusad på böcker del 5

Henrik Arnstads bok Älskade fascism

 Henrik Arnstad har skrivit en viktig bok om fascism. Länge har vi trott att fascism och Nazism dog som politiska rörelser efter andra världskrigets slut. Arnstad visar tydligt att så är  inte fallet. Tvärtom har fascismen växt sig starkare efter murens fall och Sovjetunionens undergång. Några saker förvånade mig som nyheter.

Att Lapporörelsen i Finland under hela 30-talet utan att sitta i någon regering de facto styrde landet med våld och terror.

Att Franco i Spanien inte var att betrakta som fascist utan som   konservativ högerextremist som faktiskt höll det spanska fascistpartiet utanför makten i landet. Dock var Franco svårslagen när  det gällde förtryck och terror i landet.

Att fasciströrelserna inte alls satt vid makten i särskilt många länder före kriget som man kanske kan tro eftersom Hitler och Mussolini dominerade den politiska scenen på  30-talet. Inte särskilt många länder var dock demokratiska, men oftast satt det konservativa högerregeringar vid makten, som Ungern, Rumänien och Österrike.

Att Arnstad inte ser det som märkligt att Anders Bering Breivik utförde sitt dåd just i Norge. Norge har en stark nationalism som blir en grogrund för främlingsfientlighet.

Fascismen uppstod 1919 vid Piazza san Sepolcro i Milano där det första Fascistmötet hölls. Detta förvandlade det politiska landskapet för lång tid och skapade en ny värld.

Mussolini steg fram med sin nya politiska rörelse. Men det var också i Milano på  en bensinmack som Mussolinis nedkissade och skändade lik hängdes uppochner.

Vad är det då som utmärker fascismen? Ett grundelement i fascismen är  nationalism och under 30-talet våld och korporatism. En medelklassrörelse som uppstår i ett krisläge och som ofta lierat sig med konservativa krafter.

Arnstad citerar Roger Griffin som är  expert på fascism och hans definition av fascism:

”Fascism är  en typ av politisk ideolog, vars mytiska kärna -  i sina olika gestaltningar -  är  en folklig ultranationalism inriktad på  nationens återfödelse”.

Det finns idag många partier som har växt sig starka i Europa de senaste åren som passar väl in på  denna definition;  Front national i Franskrike, Gyllende gryning i Grekland  jobbnik i Ungern och Sverigedemokraterna i Sverige. Det är  skrämmande att se hur, oavsett om dessa partier kan anses fascistiska eller inte, hur starka dessa högerextremistiska rörelser blivit. Skillnaden mot de förkrigstida fascistiska rörelserna är  idag att dessa ansluter sig till demokratin och inte på  samma sätt som Sa I Tyskland och Lapporörelsen i Finland  tillgriper våld på  gatorna i samma utsträckning.

En förklaring  till dessa rörelsers ökning som Arnstad skriver om är att de socialistiska rörelserna som tidigare  stod för framtidshopp – det finns knappast några idealländer att hänvisa till  - har blivit mer pessimistiska  och lämnat utrymme för de fascistiska och högerextrema krafterna.

Vi upplever just nu en dyster ekonomisk utveckling i Europa, där  många människors  liv slås i spillror, och det kan finnas anledning att citera den franske författaren André Malraux:

”En man som både är  aktiv och pessimist är  antingen fascist – eller också kommer han snart att bli det.”

  Men man kan inte bara stirra sig blid på  dessa extrema rörelser utan problemet är  de som sitter vid den ekonomiska och politiska makten stöds inte bara av dessa obskyra rörelser men än mer av högerkrafter. Det är  dessa högerkrafter som måste förpassas till historiens sophög  och släppa en verklig demokrati baserad på  folkets behov.