Berusad på böcker del 5

Henrik Arnstads bok Älskade fascism

 Henrik Arnstad har skrivit en viktig bok om fascism. Länge har vi trott att fascism och Nazism dog som politiska rörelser efter andra världskrigets slut. Arnstad visar tydligt att så är  inte fallet. Tvärtom har fascismen växt sig starkare efter murens fall och Sovjetunionens undergång. Några saker förvånade mig som nyheter.

Att Lapporörelsen i Finland under hela 30-talet utan att sitta i någon regering de facto styrde landet med våld och terror.

Att Franco i Spanien inte var att betrakta som fascist utan som   konservativ högerextremist som faktiskt höll det spanska fascistpartiet utanför makten i landet. Dock var Franco svårslagen när  det gällde förtryck och terror i landet.

Att fasciströrelserna inte alls satt vid makten i särskilt många länder före kriget som man kanske kan tro eftersom Hitler och Mussolini dominerade den politiska scenen på  30-talet. Inte särskilt många länder var dock demokratiska, men oftast satt det konservativa högerregeringar vid makten, som Ungern, Rumänien och Österrike.

Att Arnstad inte ser det som märkligt att Anders Bering Breivik utförde sitt dåd just i Norge. Norge har en stark nationalism som blir en grogrund för främlingsfientlighet.

Fascismen uppstod 1919 vid Piazza san Sepolcro i Milano där det första Fascistmötet hölls. Detta förvandlade det politiska landskapet för lång tid och skapade en ny värld.

Mussolini steg fram med sin nya politiska rörelse. Men det var också i Milano på  en bensinmack som Mussolinis nedkissade och skändade lik hängdes uppochner.

Vad är det då som utmärker fascismen? Ett grundelement i fascismen är  nationalism och under 30-talet våld och korporatism. En medelklassrörelse som uppstår i ett krisläge och som ofta lierat sig med konservativa krafter.

Arnstad citerar Roger Griffin som är  expert på fascism och hans definition av fascism:

”Fascism är  en typ av politisk ideolog, vars mytiska kärna -  i sina olika gestaltningar -  är  en folklig ultranationalism inriktad på  nationens återfödelse”.

Det finns idag många partier som har växt sig starka i Europa de senaste åren som passar väl in på  denna definition;  Front national i Franskrike, Gyllende gryning i Grekland  jobbnik i Ungern och Sverigedemokraterna i Sverige. Det är  skrämmande att se hur, oavsett om dessa partier kan anses fascistiska eller inte, hur starka dessa högerextremistiska rörelser blivit. Skillnaden mot de förkrigstida fascistiska rörelserna är  idag att dessa ansluter sig till demokratin och inte på  samma sätt som Sa I Tyskland och Lapporörelsen i Finland  tillgriper våld på  gatorna i samma utsträckning.

En förklaring  till dessa rörelsers ökning som Arnstad skriver om är att de socialistiska rörelserna som tidigare  stod för framtidshopp – det finns knappast några idealländer att hänvisa till  - har blivit mer pessimistiska  och lämnat utrymme för de fascistiska och högerextrema krafterna.

Vi upplever just nu en dyster ekonomisk utveckling i Europa, där  många människors  liv slås i spillror, och det kan finnas anledning att citera den franske författaren André Malraux:

”En man som både är  aktiv och pessimist är  antingen fascist – eller också kommer han snart att bli det.”

  Men man kan inte bara stirra sig blid på  dessa extrema rörelser utan problemet är  de som sitter vid den ekonomiska och politiska makten stöds inte bara av dessa obskyra rörelser men än mer av högerkrafter. Det är  dessa högerkrafter som måste förpassas till historiens sophög  och släppa en verklig demokrati baserad på  folkets behov.