Jag
måste nog egentligen konstatera att jag är en hopplös naturromantiker och i
yngre dagar en strapatsromantiker. Att
vandra och vistas i fjällen har varit något av det lyckligaste jag varit med om.
Att leva det ursprungliga livet och bara behöva tänka på var man skall sätta
upp tältet och få i sig mat och inte behöva konfrontera sig med allt det som
det moderna tillrättalagda livet i den urbana miljön innebär har för mig varit
befriande.
Det
finns en uppsjö av fina naturböcker där man kan simulera de här upplevelserna
när tillfället inte bjuds att vandra i naturen. Jag har inte alls läst ens en
bråkdel av alla de böcker som finns. Inte ens Mitt i naturens Martin Emtenäs
bok, som nyligen kom ut där han rest runt i Sverige natur.
Jag
kan bara nämna några böcker vars läsning gjort mig mycket lycklig, ja jag
använder ordet lycklig, det kanske skulle uttalas säll istället.
En
av mina idoler på detta område är författaren och botanikern Sten Sellander
1891-1957. Han var en hängiven
fjällvandrare och hans berättelser från dessa vandringar är läsvärde. Han är på
detta område mest känd för boken Det levande landskapet i Sverige som är en
genomgång av Sveriges alla naturtyper. Denna bok kom ut först 1955 men
återutgavs 1987. Mycket läsvärd.
Selander
var en naturromantiker och det kan man nog också säga om Carl Fries, Zoolog och
författare 1895-1982, som skrev en serie böcker om svensk natur, där jag har
läst Skogland och fjäll och Gammalsverige med undertiteln från lagastigen till
hälsingeskogen. Är man naturromantiskt lagd är särskilt denna sista bok en
fantastiskt vacker bok, med ett mycket fint och poetiskt språk. Boken börjar så här
och fortsätter i samma stil:
”Långt
uppe, långt inne i Småland, där Stångåns källor rinner upp, gömmer sig rester
av urlandskapet. Där finns Skurugata, en klyfta i urberget så djup att vintersnön
på dess botten inte brukar smälta förrän till midsommar. Där står högt och
fritt, med utsikt över många mil av skog, en ofantlig gammal ek, Sveriges
största träd. Och där lever i en avkrok mellan stenrasen en sista liten
återstod av den smålänska urskogen.”
För
att inte tynga med för många tips vill jag avslutningsvis nämna boken Dag
Hammarskjölds fjällvärld av Claes Grundsten. Detta är en bok där fotografen och
författaren till boken gått samma strecker som den flitige fjällvandraren Dag Hammarskjöld
en gång gjorde. Fantastiska bilder den från Lapplänska fjällvärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar