Några reflektioner om saker i tiden och om hemlöshet

Det har inte blivit så många inlägg här på bloggen den senaste tiden.Jag håller på att förbrilt skriva på en berättelse om mitt arbete inom Socialtjänsten. Det är  en bearbetning nu när  jag snart skall pensionera mig. Jag kan visserligen tänka mig konsultuppdrag eller vara mentor men kommer att sluta min fasta tjänst. 
Jag skriver på  bloggen bara om jag har något att säga. Många använder idag sociala medier för att berätta om bagateller som inträffar i deras privata liv och många bloggar handlar om kläder och design. I vår familj skickar vi en massa meddelanden och foton på familjemedlemmar och vi ringer mycket och framförallt träffas vi.  Jag har svårt att förstå att bilder på våra barnbarn är intressanta för några andra än oss. Visserligen är de gulliga när de sjunger och cyklar på en riktig cykel för första gången. Men i det offentliga rummet hör de knappast hemma.

Men det offentliga samtalet är viktigt. Men då handlar det om saker som berör oss alla eller många av oss. Men att många upplöst gränserna mellan det personliga och privata och det offentliga är nog uttryck för att många bara är i det privata och individuella och inte förstår eller är intresserade av det gemensamma och offentliga rummet.  Idag förstår inte många att det tidigare var ett framgångskoncept och en nödvändig förutsättning att människor gick samman i folkrörelser för tillgodose sina behov. I dag inbillar sig nog många att de bara behöver förlita sig på sig själv. Medelklassen lever ett tryggt liv i Sverige. Men om vi får en allvarlig ekonomisk kris kommer samma sak att hända här som Grekland där medelklassen till stor del proletariserats. Om man då inte väljer vägen att sluta sig samman i folkrörelser då öppnar man portarna till det som hände under mellankristiden i Europa att fascistiska och våldsamma lösningar växer fram. SDs framgångar förebådar detta. Man reagerar på något som inte fungerar i samhället men gör sedan en helt felaktig analys av orsaker och lösningar. Att kunna sin historia hjälper. Allt för många är historielösa med förvirring som följd i dagens samhälle.

En fråga är ständigt aktuell i Helsingborg - hemlöshetsfrågan. Dels har media den senaste tiden varit fulla av rapporter om stängningen av Hemlösas hus. Hela den här konflikten är olycklig. Hemlösas hus har funnits sedan projekt Hemlös i slutet av 90-talet. Modellen för hemlösas hus var dansk och liknar de ölkaffeliknande samlingslokaler som fanns i Köpenhamn. En lösning som skorrade illa med svensk tradition. Från början var Hemlösas hus en dagverksamhet.  Men så 2006 tror jag det var vi när jag var socialchef var tvungna att be föreningen Frihamnen att erbjuda nattlogi. Frihamnen har hela tiden haft föreningsbidrag.  Sedan dess har det varit en hel del konflikter mellan föreningen Frihamnen och kommunen. Arrangemanget var hela tiden tänkt som en tillfällig lösning. Med tanke på det stora problemet med hemlöshet har man inte kunnat avveckla nattverksamheten på Hemlösas hus vilket hela tiden varit meningen.

Hemlösheten är ett komplext problem som egentligen är ett bostadspolitiskt problem inte ett problem som socialtjänsten kan lösa. Man kan liksom Foucault, som han beskriver i sin bok vansinnets historia, se de hemlösa som en från samhället utstött, förskjuten, förvisad grupp människor.  Ofta har det börjat med en vräkning eller skilsmässa, inte sällen med en bakgrund i missbruk och psykiska problem, där det sedan sker ett dialektiskt samspel där problemen växer och individen blir mer och mer sjuk och förstörd och hamnar i ett läge där de inte utan vidare kan bo i en normal lägenhet.    

 Hemlösas hus, och föralldel stadens offentliga bänkar, blir en social samlingspunkt och gemenskap för de utstötta, som i många fall finner mer trygghet i denna gemenskap än det vanliga samhället. Problemet med härbärge, institutioner, särskilda boenden och andra lösningar som samlar och kategoriserar de utstötta, som faktiskt ibland själva väljer den utstöttes liv, är att de skapar en klyfta och distans till det så kallade normala livet i samhället. Hemlösas hus är en sådan lösning som visserligen innebär en hjälp för dagen men ingen väg ut ur hemlösheten.

Det som sedan hände var att vi blev uppvaktade av två forskare Hans Swärd och Marcus Knutagård från socialhögskolan i Lund som berättade om Bostad först.

Detta innebär helt kort att man ger den hemlöse en bostad först och sedan sätter in stödet. 80 % har i USA och Tyskland klart sig när man fått en bostad först. Vill ni prova? Så klart ville vi prova och på den vägen är det.  Utvärderingar av Arne Kristensen m.fl. har visat på samma resultat som i USA och Tyskland. Problemet är bara att det är svårt att få f ram lägenheter. Vad forskarna också sade var att det inte är bra med härbärge. Lägenheter är alltså den generella lösningen och gruppboenden och särskilda boenden undantagslösningar.

Att det blivit en distans och konflikt mellan Frihamnen och socialtjänsten är olycklig. Många klienter uttrycker misstro mot socialtjänsten. Så har det nog alltid varit. Men här tror jag att socialsekreterarnas lokalisering spelat in och förstärkt detta problem.

Jag var med och byggde upp kring 1990 det som i många år sedan kallades Vuxenbasen. Vi fanns i ett hus på Guldsmedsgatan. Vi erbjöd boende i huset eller på Möllan som då fanns. Men vi hade då tillgång till 50 träningslägenheter när det var som mest. Vi hade då inget egentligt problem med hemlösheten. Vi kunde alltid erbjuda något, i alla fall akut boende på Möllan.  Visserligen är kraven på bostadsmarknaden större och bostadsbristen större idag men jag är övertygad om att hemlösas hus medverkat till att binda människor i utanförskap genom att bara finnas i sin frihamnsform.

Socialarbetarna är idag länge ifrån de hemlösa tror jag mig kunna påstå. Vi var för ett antal år sedan tvungna att avveckla vuxenbasen på guldsmedsgatan där arbetsmiljöverket inte ville godkänna lokalen och personalen fick flytta in på Bredgatan.  Alla socialsekreterare i stort sätt sitter på Bredgatan som är det socialpalats som vi en gång flyttade ut från för att komma närmare våra klienter. Detta har ökat distansen till klienterna som jag upplevde vi hade stor närhet till när vi dels satt på Guldsmedsgatan och dels satt i Möllanhuset.

Jag tror att socialarbetarna på nytt borde flytta ut från Bredgatan ut till basenhetsliknande verksamheter för att komma närmare sina klienter oavsett om det är barnfamiljer eller vuxna.