Hade vi idag haft en bättre värld om Michail Gorbatjov hade fått reformera Sovjetunionen?

Om du inte redan har läst Michail Gorbatjovs bok, Som jag minns det, och är intresserad att förstå lite bättre vad som händer i världen och i Ryssland idag, tycker jag verkligen att du skall göra det.

Michail Gorbatjov från Stavropol i Kaukasus i Ryssland blev det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare 1985 och sedan president i Sovjetunionen fram till upplösningen 1991.

I boken berättar han om sitt liv som började i ett fattigt jordbruksdistrikt, där allting fattades och fick uppleva andra världskrigets fasor på nära håll.  Jag får intrycket av att han ger en mycket ärlig och uppriktig bild av hur det allt mer stagnerande Sovjetsamhället fungerade. Han ger en bild av ett mycket auktoritärt styre och en kommandoekonomi, där inga som helt initiativ underifrån uppmuntrades.

Han flyttar sedan till Moskva och går på universitetet. Han ser eller träffar aldrig Josef Stalin levande, men går och ser honom när han ligger på lit de parade. Genomgående är han skoningslös i sin kritik mot den kultur som utvecklades under Stalins makt. En stor skuld till den brutalisering som utvecklads skyller han den hårda tiden under inbördesskriget efter revolutionen 1917.

Gorbatjov var säkert mycket duglig och ambitiös och så småningom gör han karriär i partiet.  Detta är under Brezjnevs tid vid makten.  Brezjnev hade varit med och störta Krustjev, en Krustjev som enligt Gorbatjov försökte reformera partiet  
och landet, men som störtades av konservativa krafter som inte ville förändring.
Sovjetunionens kommunistiska parti hade utvecklats till en gigantisk byråkrati, där alla poster tillsattes uppifrån och under Brezjnevs tid ofta på livstid. Det var ett ganska ålderstiget gäng som styrde landet och under Brezjnevs sista år och han var nästan själv helt oförmögen att arbeta på grund av sjukdom. När han dog tog Juri Andropov över men han dog efter något år och Konstatin Tjernenko som också var gammal och oförmögen att arbeta sattes att leda världens störta land.  När han sedan efter kort tid också dog fick Gorbatjov ta över som generalsekreterare.
Gorbatjov som då var en mycket yngre och mer kraftfull person, satte igång en enorm reformeringsprocess som alla vet kallas för perestrojkan, ombyggnad på ryska. Perestrojkan var en ekonomisk och demokratisk reform som innebar att marknadsekonomi delvis infördes och att val inom unionen skulle vara demokratiska. Det var en gigantisk utmaning att förändra detta enorma land.
Gorbatjov gjorde en stor insats för avspänning och nedrustning i världen, även om jag nog tror att han blev förledd till för stort förtroende för Reagan och Thatcher. Dessa var bara ute för att vinna det kalla kriget och genomföra sin marknadsliberala politik.   

Jag får intrycket att Gorbatjov verkligen är en sann demokrat som inte var ute efter makt för sin egen del, utan verkligen ville utveckla Sovjetunionen. Jag skulle nog sätta den politiska etiketen på honom som en demokratisk socialist.

Perestrojkan ledde till öppet och dolt motstånd, från det som man brukar benämna nomenklaturan, nämligen alla de människor som fanns i parti och statsorganisationen och som ville försvara sin maktställning.
I denna process dyker en lömsk maktspelare upp, nämligen Boris Jeltsin. Gorbatjov lämnar ingen positiv bild av Jeltsins insatser. Han spelar under täcket med ledare i väst och inom delrepublikerna när han blev president i ryska delrepubliken och saboterar Gorbatjovs försök att skapa en demokratisk ordning för unionen. Detta leder ju till att Sovjetunionen faller sönder och här menar Gorbatjov att Jeltsin fick aktivt stöd av USA, som trots att det var Gorbatjov som var ledare, upprätthöll kontakter med Jeltsin. USA som hade allt intresse av att Sovjetunionen försvagades. Jeltsin var alltså beredd till detta bara för att komma till makten och utmanövrera Gorbatjov. När Gorbatjov 1991 fick lämna över makten till Jeltsin satte han och sina medarbetare och drack Whisky på presidentens kontor.

Gorbatjov blev alltså först utsatt för motstånd från nomenklaturan och när deras försök till kupp hade misslyckats lyckades Jeltsin lansera sig som ett mer demokratiskt och radikalt alternativ än Gorbatjov medan det i själva verket var samma krafter som låg bakom. Men lyckades föra optionen bakom ljuset. Så inleddes istället en plundring av statlig egendom och det är nu många så kallade oligarker byggde upp enorma förmögenheter i Ryssland.   

Den gamla makteliten i Ryssland, som har en brutal och auktoritär tradition med ledare som Ivan den förskräcklige, Peter den store och Stalin, har egentligen i grunden inte förändrats som jag ser det.

Idag med Putin ser vi en växande revanschism i Ryssland som till stor del bottnar i att Sovjetväldet gick under. Ledarna och en stor del av folket längtar tillbaka till den tid då Sovjetunionen var en supermakt tror jag. Gorbatjov har nyligen gått ut och varnat för ett nytt kallt krig.  Hade Gorbatjov lyckats att skapa ett mer demokratiskt Sovjetunionen hade kanske utvecklingen tagit andra vägar, vägar som hade varit bättre för Ukraina, Europa och världen.  

   

Om att gråta på film och att äta madelainekaka

Det finns en del människor som knappast kan titta på en bra film utan att gråta hejdlöst. Själv kan jag mycket väl beröras av filmer, men det är mycket sällan jag blir fuktig i ögonen.  Det är vid närmare eftertanke nog egentligen bara en film som jag gråter till. Denna film är den gamla filmen Lassie på äventyr från 1943 med en mycket ung Elisabeth Taylor i en av rollerna.

Den fattiga familjen i England med sin lille son som avgudar hunden är tvungna att sälja sin collie till en rik familj som drar iväg med hunden till Scottland. Både pojken och hunden är lika olyckliga och Lassie rymmer och beger sig hela den långa vägen över berg och dalar hem till England. Hon är våt, trött och skadad när hon efter många äventyr omsider hittar hem. Jag måste medge att jag gråter hela filmen igenom. Jag ställer mig frågan, efter att på nytt sett filmen igår, varför blir jag så starkt berörd?  Svaret kunde vara att djur är så utlämnade till människor och det är så sorgligt när de far illa. Men det finns nog ett djupare svar som möjligen finns i min djupa barndom. Det är kanske som i Marcel Prousts bok på spaning efter den tid som flytt och han plötsligt kommer ihåg sin barndom när han får smaka Madeleinekaka.   När jag föddes i början av 50-talet fanns en Collie i vår familj som hette Tessie. Det var på den tiden då många skulle ha en Lassiehund, så också mina föräldrar.  Jag har ett tidigt minne att jag står på trappen ut mot gården där vi bodde och äter på ett litet choklad som jag fått.  Bredvid mig sitter Tessie.  Hon var på pricken lik Lassie, lika vacker och ståtlig.  Hon tigger om choklad och jag ger henne en liten bit. Slafs så är den äten och jag ångrade att jag gett henne den så snabbt som den försvann. Ett annat minne är från en sommarstuga vi hyrde.  Hunden hade väl för att få vara ifred krupit in under en säng i sovrummet och jag kröp efter, jag en liten parvel på tre år. Hunden blev väl irriterad på mig och bet mig i öret. Jag kan ännu känna taggarna efter såret i mitt ena öra.  När familjen flyttade till en lägenhet i Lund var mina föräldrar tvungna att avliva hunden. För mig berättade de inte vad som skett utan det fick jag veta först i vuxen ålder vad som egentligen skett. Detta kom att bli en smärta livet genom för min mor och kan kanske vara en förklaring till att jag berörs så starkt av att se denna collie på film från det avlägsna 40-talet. Men det kanske är fler hundälskare som gråter till filmen. Den är faktiskt mycket bra.   

Vårdval illasinne eller inkompetens

I dagens tidning kan man läsa att Riksrevisorn riktar hård kritik hur det fria vårdvalet fungerat i Region Skåne. Valfriheten har resulterat i att de välbärgade och friska människor fått bättre tillgång till vården medan det blivit sämre tillgång för de fattiga och allvarligt sjuka.

Man kan naturligtvis se det så enkelt att det har varit den borgliga politikens avsikt att gynna de rika och friska. Inför man en marknadsmekanism där människor tvingas göra aktiva val gynnar detta de som har denna förmåga. Medan gamla, dementa och mycket sjuka människor har nedsatt förmåga på detta område. Det behöver man inte vara en Einstein för att räkna ut. Men nu tror jag inte det är riktigt så enkelt att man eftersträvat denna effekt. Möjligen att politiken är mest känsliga för opinionen hos den breda massa av medelklass som kan ge uttryck för sina åsikter och i hög utsträckning röstar i allmänna val. Jag som personligen träffat många ledande politiker tror faktiskt inte att de är så illasinnade. Snararare kan man ställa frågan om politiker är kompetenta att styra sådana stora system som sjukvård och Skola.

Vad gäller de borgliga politikerna är de nog fast i föreställningar att det är bra med valfrihet och övertro på marknadsmekanismer och att konkurens gynnar kunden. Jag menar nog att deras föreställningar och fördomar får de konsekvenser som Riksrevisorn kommit fram till.

Mycket är nog inbyggt i systemet med primärvårdsmottagningar.  Att det sker en prioritering av de med enkla sjukdomstillstånd är inte konstigt. Om man som jag råkade gå in i en lyktstolpe så att blodvite uppstod eller fick vax i öronen är sjukvården suveräna att lösa problemet. Man är också bra att hantera de med allvarliga tydliga sjukdomstillstånd. Men när det kommer till människor med mer sammansatta och komplexa problem är man inte organiserade att lösa dessa problem så bra.

Här skulle jag vilja påminna om Umeåforskarna Morén/Bloms forskning om individ och familjeomsorgens organisation. De menar att socialtjänsten har att hantera enkla, komplicerade och komplexa problem. Enkla problem är t.ex. att fastställa ett faderskap, ett komplicerat problem är att hitta ett familjehem medan komplexa problem är sammansatta och innehåller många olika aspekter såsom ett familjeärende med ekonomiska problem, missbruk, arbetslöshet, barnproblem och hälsoproblem med mera. För att lösa de komplexa problemen behöver man sammanföra olika kompetenser och hjälpinstanser. Problemet är menar Morén och Blom att man är organiserad för att lösa enkla och komplicerade problem inte komplexa som är de flesta socialtjänsten får på sitt bord. Jag menar att denna analysmodell kan överföras också på primärvården som också har att hantera många komplexa problem medan man är organiserad för enkla och komplicerade problem. Av detta följer att människor exkluderas.

 

 

Vad beror fascismens och de främlingsfientliga rörelsernas framväxt i Europa på?

 

 

 

Den främlingsfientliga rörelsen med fascistiska förtecken växer sig stark i Europa. Europa har genomgått ekonomisk kris och tillbakagång. Demokratin växte fram efter starkt tryck från folkrörelser. Makthavarna såg sig tvingade att ge efter för de demokratiska kraven och förbättra levnadsförhållandena för de arbetande efter oktoberrevolutionen i Ryssland.   Efter Sovjetväldets fall behöver man inte ta sådana hänsyn längre och maktförhållandet mellan arbete och kapital har förändrats till kapitalets förmån.  Gjorde Sovjetsystemet sin största nytta genom att skrämma kapitalet i väst till kompromisser med arbetarna är  en fråga man kan ställa sig?  

 Ekonomin har liberaliserats och globaliserats. En fri kapitalism och helt fria marknadskrafter leder till ständigt återkommande kriser. Hade inte staterna ingripit i den finansiella krisen 2008 hade vi fått uppleva ett sammanbrott för ekonomin i många länder. De förändringar som inträffat har lett till en brytningstid idag och detta menar jag banat vägen den främlingsfientliga och fascistiska rörelserna i Europa. Det pågår en debatt i Dagens Nyheter om fascismen och kapitalismen och nedan reflekterar jag över den.    

Det började med Kajsa Ekis Ekman som väl är en vänsterdebattör eller snarare anarkistisk med rubriken fascismen och kapitalismen sitter i samma båt och följdes av Fredrik Segerfeldt, liberal debattör, kapitalismens frihet fascismens själva motsats och därefter Stefan Arvidsson Fascismen avspeglar kapitalismens rivalitetsform.

Sedan menar Henrik Arnstad i ett inlägg att de rasistiska partierna inte behöver sitta i regeringar för att urholka demokratin. De kan från sidan hota idén om alla människors lika värde. Samhället verkar ha tappat självförtroendet menar han.

Grunden i den här debatten verkar vara att finna förklaringar till att det växt fram en sådan stark det man brukar benämna främlingsfientlig rörelse i Europa. 

Den gängse bilden är att fascismen växer fram i ekonomiska kriser och Ekman pekar på att fascismen växte fram under 30-talskrisen men var ett uttryck för en kapitalism i kris och fick stöd av kapitalisterna.

Man kan också se menar någon av debattörerna att fascismen vänder sig till arbetare och småborgare men går kapitalets ärende. 30-talets fascism och nazism hade kapitalets stöd. Då var kapitalet nationellt idag globalt. Idag har man inte kapitalets stöd än är bäst att tillägga. Ett kapital som inte vill begränsa till det nationella.

Fascismen är en förstås en komplex företeelse. Med detta sagt tror jag att Ekman gör ett tankefel. Det är inte så enkelt att se dess framväxt som ett uttryck för en ekonomisk kris. Fascismen och nazismen växte inte fram av 30-talskrisen. Det borde Ekman veta, utan av och efter den fruktansvärda katastrofen som första världskriget var. Ekonomi finns ju alltid som en förklaring och bakgrundsfaktor till samhällsförändringar och samhällsfenomen.  Det är nog ett mer indirekt samband. Första världskriget skapade en samhällskatastrof, ett socialt sammanbrott med kaos och anarki. Det var i detta kaos och anarki och under den brytningstid som uppstod efter kriget som blev grogrunden för fascismen.

En marknadsekonomi som liberaliserats skapar återkommande kriser. 30-talskrisen var inte primär orsak till fascismen och nazismen utan förstärkte bara dessa rörelser.

 Det är egentligen inte så konstigt. När allting gungar och ingenting längre är säkert och människor känner att hela tillvaron håller på att gå under är det inte konstigt att man då sluter sig till en aggressivt och stark rörelse.
Idag lever vi också i en brytningstid. Vi upplevde en fantastisk framgångsaga efter det andra världskriget.  Kapitalet tvingades under tryck från det kommunistiska hotet att avstå en del av välfärden till de breda folklagren.

Efter Sovjetväldets fall har kapitalet fått friare händer genom liberaliseringar, vilket återspeglat en maktförskjutning mellan arbete och kapital. En fri kapitalism skapar enlig ten inre logik kriser.  Vi har också upplevt allvarliga kriser, inte minst kring 2008 men Euron är fortfarande i allvarlig kris och fattigdomen har brett ut sig i många länder. En tunn rännil av denna fattigdom sipprar in i form av rumänska tiggare.
Man skall samtidigt komma ihåg att globalt har världsfattigdomen kraftigt minskat  

Samtidigt kan konstatera en mer långsiktig ekonomisk tillbakagång för västvärlden. Här har liberalismen varit en barnmorska för krisen, och i denna brytningstid berett vägen för en fascistisk rörelse. För Sverige har detta inneburit en väg bort från folkhemmet som innebar att arbetarklassen flyttade fram sina positioner i samhället mot ett samhälle med större klasskillnader och försämrade villkor för de arbetande. I en brytningstid känner inte människor igen sig och klamrar sig fast vid det som varit eller tar till drastiska lösningar, vilket enligt min uppfattning förklarar Sverigedemokraternas framgångar.
Demokratin är hotad som Arnstad påpekar. Men demokratin i den form vi känner den är egentligen ganska ytlig och de flesta människor upplever nog inte att man har något inflytande. Verklig demokrati förutsätter att människor kan känna att man har inflytande på beslut i samhället. Det är ganska långt till Per Albins folkhemsvision:

Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt."

 Det som inte Arnstad eller de andra debattörerna nämner är folkrörelsernas stora betydelse för den demokratiska utvecklingen. Och här finns nog också motkrafterna till en antidemokratisk utveckling.
De fascistiska och främlingsfientliga rörelsernas framväxt går hand i hand med liberaliseringen och marknadsekonomins allt fastare grepp om samhället. I dagarna påminns vi om murens fall i Tyskland för 25 år sedan. Nu finns ingen motkraft mot kapitalismen som sovjetblocket utgjorde.  Man får ju inte glömma att den demokratiska utvecklingen inte kom igång på allvar förrän efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917.  Makthavarna i väst tvingades till sociala och demokratiska reformer eftersom man var rädda för att revolutionen även skulle komma dit.  Nu behöver man inte ta några sådana hänsyn och detta är ett allvarligt hot mot den ekonomiska utvecklingen, demokratin och den sociala välfärden.
Det måste växa fram en stark folkrörelse i Europa och Sverige mot den utvecklingen vi ser. I dag hölls en manifestation i Helsingborg mot rasism med anledning av årsminnet av Kristallnatten i det nazistiska Tyskland 1938. Ett litet bidrag till det godas utveckling!

 

 

 

    

 

 

Står våra myndigheter på de svagas sida?

Daniel Velasco har gjort tre radiodokumentärer med titeln patienten och tystnaden som ställer intressanta frågor.

Det första programmet handlade om legitimerad personal som dömts för allvarliga brott men ändå fått behålla sin legitimation. En överläkare i psykiatrin har uppmanat en psykiskt sjuk flicka att gå ut och hänga sig i skogen, vilket hon också gjorde och sedan hotade vårdpersonal på akuten, dit han förts efter ett nattklubbsbesök, till livet. Han gick sedan hem och slog sin hustru blodig.  Han har fått behålla sin legitimation. En kvinnlig läkare skar halsen av sitt barn men fick behålla legitimationen med hänvisning till att hon haft förlossningspsykos. Kontentan är att det sitter mycket långt inne innan man drar in legitimationer, trots att en lagskärpning genomförandes för några år sedan. Dessutom har domstolarna dåliga rutiner för att anmäla domar till vederbörande myndigheter som kan pröva legitimerad personals lämplighet i yrket.

Det andra programmet handlar om två kvinnor som under vård i psykiatrin blev utsatta för sexuellt utnyttjande och övergrepp av sina manliga kontaktpersoner, De manliga vårdarna byggde upp en förtroendefull kontakt med kvinnor som mådde mycket dåligt och saknade förmåga att värja sig för övergreppen. Trots polisanmälan och polisutredningar har åklagaren lagt ned utredningarna med hänvisning till att ord står mot ord och vårdarna har fått jobb på andra håll med psykiskt sjuka människor.

Det tredje programmet handlar om en skolläkare som under gynekologiska undersökningar och preventivmedelutprovningar förmådde unga flickar att tro att det var bra att han provade preventivmedel genom att genomföra ett samlag i gynekologstolen. Trots att hans olämplighet var känd gjorde ingen något för att stoppa denne läkare. När han trots allt senare fick valmöjligheten att säga upp sig gick han vidare till kvalificerade tjänster. 

Att det är svårt att dra in en läkares legitimation har jag egna erfarenheter av. En nu framliden läkare i Helsingborg hade mycket allvarliga missbruksproblem och var bostadslös. Han skrev ut lämpliga läkemedel till sina missbrukskompiser. Detta fick pågå i flera år innan legitimationen drogs in.

Att sådant händer som berättas om i radiodokumentärerna undergräver allmänhetens förtroende för hjälpinstanserna. Det finns en flathet när det gäller att myndigheter ingriper mot övergrepp om det inte handlar om att klämma åt småförbrytare.

Det är kanske ingen tillfällighet att flera av exemplen ovan är från psykiatrin som liksom den sociala barnavården, arbetsförmedlingen, skolan järnvägsunderhållet med flera exempel är samhällssektorer i kris. Min bild är att samhällsandan hos alla de människor som arbetar i samhällets tjänst undergrävts. Till en del kan det bero på att den tidigare borgliga regeringen har trott mer på privata alternativ i offentlig sektor och marknadens välsignelse och därmed inte tagit ledningen på ett bra sätt för verksamheten. Ja man vill ha en välfärd men det är lite med armbågen, det är inte folkhemsandan som var mer med hjärtat. Det finns en likgiltighet, passivitet och flathet i samhället inför det offentliga rummet. Behöver vi varandra? Eller skall individen själv försvara sig med vapen som en man hävdade som ringde till ring P1 idag. Detta har nog smittat av sig på myndigheterna som inte är riktigt på tå.

Det hade behövts en ledning som på ett bättre sätt tog ledningen och motiverade den offentliga och gemensamma sektorn, att inte minst stå på de svagas och utsattas sida.