Vårdval illasinne eller inkompetens

I dagens tidning kan man läsa att Riksrevisorn riktar hård kritik hur det fria vårdvalet fungerat i Region Skåne. Valfriheten har resulterat i att de välbärgade och friska människor fått bättre tillgång till vården medan det blivit sämre tillgång för de fattiga och allvarligt sjuka.

Man kan naturligtvis se det så enkelt att det har varit den borgliga politikens avsikt att gynna de rika och friska. Inför man en marknadsmekanism där människor tvingas göra aktiva val gynnar detta de som har denna förmåga. Medan gamla, dementa och mycket sjuka människor har nedsatt förmåga på detta område. Det behöver man inte vara en Einstein för att räkna ut. Men nu tror jag inte det är riktigt så enkelt att man eftersträvat denna effekt. Möjligen att politiken är mest känsliga för opinionen hos den breda massa av medelklass som kan ge uttryck för sina åsikter och i hög utsträckning röstar i allmänna val. Jag som personligen träffat många ledande politiker tror faktiskt inte att de är så illasinnade. Snararare kan man ställa frågan om politiker är kompetenta att styra sådana stora system som sjukvård och Skola.

Vad gäller de borgliga politikerna är de nog fast i föreställningar att det är bra med valfrihet och övertro på marknadsmekanismer och att konkurens gynnar kunden. Jag menar nog att deras föreställningar och fördomar får de konsekvenser som Riksrevisorn kommit fram till.

Mycket är nog inbyggt i systemet med primärvårdsmottagningar.  Att det sker en prioritering av de med enkla sjukdomstillstånd är inte konstigt. Om man som jag råkade gå in i en lyktstolpe så att blodvite uppstod eller fick vax i öronen är sjukvården suveräna att lösa problemet. Man är också bra att hantera de med allvarliga tydliga sjukdomstillstånd. Men när det kommer till människor med mer sammansatta och komplexa problem är man inte organiserade att lösa dessa problem så bra.

Här skulle jag vilja påminna om Umeåforskarna Morén/Bloms forskning om individ och familjeomsorgens organisation. De menar att socialtjänsten har att hantera enkla, komplicerade och komplexa problem. Enkla problem är t.ex. att fastställa ett faderskap, ett komplicerat problem är att hitta ett familjehem medan komplexa problem är sammansatta och innehåller många olika aspekter såsom ett familjeärende med ekonomiska problem, missbruk, arbetslöshet, barnproblem och hälsoproblem med mera. För att lösa de komplexa problemen behöver man sammanföra olika kompetenser och hjälpinstanser. Problemet är menar Morén och Blom att man är organiserad för att lösa enkla och komplicerade problem inte komplexa som är de flesta socialtjänsten får på sitt bord. Jag menar att denna analysmodell kan överföras också på primärvården som också har att hantera många komplexa problem medan man är organiserad för enkla och komplicerade problem. Av detta följer att människor exkluderas.