Om att gråta på film och att äta madelainekaka

Det finns en del människor som knappast kan titta på en bra film utan att gråta hejdlöst. Själv kan jag mycket väl beröras av filmer, men det är mycket sällan jag blir fuktig i ögonen.  Det är vid närmare eftertanke nog egentligen bara en film som jag gråter till. Denna film är den gamla filmen Lassie på äventyr från 1943 med en mycket ung Elisabeth Taylor i en av rollerna.

Den fattiga familjen i England med sin lille son som avgudar hunden är tvungna att sälja sin collie till en rik familj som drar iväg med hunden till Scottland. Både pojken och hunden är lika olyckliga och Lassie rymmer och beger sig hela den långa vägen över berg och dalar hem till England. Hon är våt, trött och skadad när hon efter många äventyr omsider hittar hem. Jag måste medge att jag gråter hela filmen igenom. Jag ställer mig frågan, efter att på nytt sett filmen igår, varför blir jag så starkt berörd?  Svaret kunde vara att djur är så utlämnade till människor och det är så sorgligt när de far illa. Men det finns nog ett djupare svar som möjligen finns i min djupa barndom. Det är kanske som i Marcel Prousts bok på spaning efter den tid som flytt och han plötsligt kommer ihåg sin barndom när han får smaka Madeleinekaka.   När jag föddes i början av 50-talet fanns en Collie i vår familj som hette Tessie. Det var på den tiden då många skulle ha en Lassiehund, så också mina föräldrar.  Jag har ett tidigt minne att jag står på trappen ut mot gården där vi bodde och äter på ett litet choklad som jag fått.  Bredvid mig sitter Tessie.  Hon var på pricken lik Lassie, lika vacker och ståtlig.  Hon tigger om choklad och jag ger henne en liten bit. Slafs så är den äten och jag ångrade att jag gett henne den så snabbt som den försvann. Ett annat minne är från en sommarstuga vi hyrde.  Hunden hade väl för att få vara ifred krupit in under en säng i sovrummet och jag kröp efter, jag en liten parvel på tre år. Hunden blev väl irriterad på mig och bet mig i öret. Jag kan ännu känna taggarna efter såret i mitt ena öra.  När familjen flyttade till en lägenhet i Lund var mina föräldrar tvungna att avliva hunden. För mig berättade de inte vad som skett utan det fick jag veta först i vuxen ålder vad som egentligen skett. Detta kom att bli en smärta livet genom för min mor och kan kanske vara en förklaring till att jag berörs så starkt av att se denna collie på film från det avlägsna 40-talet. Men det kanske är fler hundälskare som gråter till filmen. Den är faktiskt mycket bra.