Står våra myndigheter på de svagas sida?

Daniel Velasco har gjort tre radiodokumentärer med titeln patienten och tystnaden som ställer intressanta frågor.

Det första programmet handlade om legitimerad personal som dömts för allvarliga brott men ändå fått behålla sin legitimation. En överläkare i psykiatrin har uppmanat en psykiskt sjuk flicka att gå ut och hänga sig i skogen, vilket hon också gjorde och sedan hotade vårdpersonal på akuten, dit han förts efter ett nattklubbsbesök, till livet. Han gick sedan hem och slog sin hustru blodig.  Han har fått behålla sin legitimation. En kvinnlig läkare skar halsen av sitt barn men fick behålla legitimationen med hänvisning till att hon haft förlossningspsykos. Kontentan är att det sitter mycket långt inne innan man drar in legitimationer, trots att en lagskärpning genomförandes för några år sedan. Dessutom har domstolarna dåliga rutiner för att anmäla domar till vederbörande myndigheter som kan pröva legitimerad personals lämplighet i yrket.

Det andra programmet handlar om två kvinnor som under vård i psykiatrin blev utsatta för sexuellt utnyttjande och övergrepp av sina manliga kontaktpersoner, De manliga vårdarna byggde upp en förtroendefull kontakt med kvinnor som mådde mycket dåligt och saknade förmåga att värja sig för övergreppen. Trots polisanmälan och polisutredningar har åklagaren lagt ned utredningarna med hänvisning till att ord står mot ord och vårdarna har fått jobb på andra håll med psykiskt sjuka människor.

Det tredje programmet handlar om en skolläkare som under gynekologiska undersökningar och preventivmedelutprovningar förmådde unga flickar att tro att det var bra att han provade preventivmedel genom att genomföra ett samlag i gynekologstolen. Trots att hans olämplighet var känd gjorde ingen något för att stoppa denne läkare. När han trots allt senare fick valmöjligheten att säga upp sig gick han vidare till kvalificerade tjänster. 

Att det är svårt att dra in en läkares legitimation har jag egna erfarenheter av. En nu framliden läkare i Helsingborg hade mycket allvarliga missbruksproblem och var bostadslös. Han skrev ut lämpliga läkemedel till sina missbrukskompiser. Detta fick pågå i flera år innan legitimationen drogs in.

Att sådant händer som berättas om i radiodokumentärerna undergräver allmänhetens förtroende för hjälpinstanserna. Det finns en flathet när det gäller att myndigheter ingriper mot övergrepp om det inte handlar om att klämma åt småförbrytare.

Det är kanske ingen tillfällighet att flera av exemplen ovan är från psykiatrin som liksom den sociala barnavården, arbetsförmedlingen, skolan järnvägsunderhållet med flera exempel är samhällssektorer i kris. Min bild är att samhällsandan hos alla de människor som arbetar i samhällets tjänst undergrävts. Till en del kan det bero på att den tidigare borgliga regeringen har trott mer på privata alternativ i offentlig sektor och marknadens välsignelse och därmed inte tagit ledningen på ett bra sätt för verksamheten. Ja man vill ha en välfärd men det är lite med armbågen, det är inte folkhemsandan som var mer med hjärtat. Det finns en likgiltighet, passivitet och flathet i samhället inför det offentliga rummet. Behöver vi varandra? Eller skall individen själv försvara sig med vapen som en man hävdade som ringde till ring P1 idag. Detta har nog smittat av sig på myndigheterna som inte är riktigt på tå.

Det hade behövts en ledning som på ett bättre sätt tog ledningen och motiverade den offentliga och gemensamma sektorn, att inte minst stå på de svagas och utsattas sida.