Nytt perspektiv på socialtjänsten - 30 år efter att socialtjänstlagen infördes

Denna text är avslutning på det jag skrev i min berättelse om mitt arbetsliv. Eftersom den texten var mycket lång kanske detta som kanske är det viktigaste i hela berättelsen kommer bort.  Jag klipper därför ut den här för att förhoppningsvis få fler läsare. Frågorna om individ och familjeomsorgen är inte de fångar så stort intresse i den offentliga debatten. Eller som en politiker så: man vinner inga val på att driva de här frågorna.  Så som jag konstaterade efter att ha fått in en debattartikel i HD för något år sedan är att det inte blev någon reaktion alls. Det bästa är  om man får beröm och uppmuntran,  näst bäst är att få kritik och mothugg. Det värsta är  när det bara blir tyst, man blir osynliggjord. Men jag tycker att de här frågorna är  viktiga även om det finns mycket obehag och smärta i frågeställningarna som jag tror gör att många värjer sig. Död och smärta försöker vi i vårt ofta ombonade samhälle förtränga.

Nytt perspektiv på  socialtjänsten

Vad skall man tänka om dagens socialtjänst, vad har hänt under min tid i socialtjänsten och vart är den på väg? Det grundläggande problemet är att idag finns ingen socialpolitik värd namnet, verkan nationellt och i synnerhet inte i Helsingborgs stad, där politiken mest är upptagna med så kallade hårda frågor som infrastruktur, bussfiler, Kongresscenter och evenemang. Detta när de sociala problemen i Helsingborg är betydande i form av stora inkomstskillnader, barnfattigdom, missbruk, och en bostadsmarknad som inte fungerar med hemlöshet som grädde på moset och en betydande boendesegregation. Helsingborg präglas mycket av att bygga fasader och inte se de verkliga problemen som finns i samhället.  Helsingborg är ett ganska utpräglat klassamhälle.  

När jag lämnat socialförvaltningen skrev jag en debattartikel till Helsingborgs dagblad om socialtjänstens utveckling. Förutom från kollegor, som känner mig, möttes artikeln med tystnad. Vad denna tystnad står för vet jag inte. Kanske är det tidens tecken att människor inte bryr sig lika mycket som man gjorde på 60 och 70-talet, då det ofta blev mycket intensiva debatter. Men troligast är att Individ och familjeomsorgsfrågor inte fångar särskilt mångas intresse, mer än när människor reagerar på att boenden för funktionshindrade byggs i deras närhet.

I tidningsartikeln med rubriken ”Socialpolitiken som ett skyltfönster” skrev jag att de senaste 30 åren av socialtjänstens utveckling har inneburit att äldreomsorgen och barnomsorgen sprängt sitt fattigdomskal, men att individ och familjeomsorgen inte gjort det. Lagstiftningen har gått från ramlag till allt mer detaljreglering och kontroll av socialtjänsten från centralt håll. Från en betoning av frivillighet och socialt arbete har betoningen allt mer blivit myndighetsutövning.  I en verksamhet som redan hade problem med sitt varumärke och rykte, har inte förtroendet för i synnerhet barnavården ökat genom detta. Detta sagt samtidigt som frågan om samhällets skydd av barn är viktigt, vilket blivit mycket tydligt genom flera uppmärksammade fall, inte minst det som inträffat i Karlskrona. Men om tilliten till att frivilligt söka hjälp hos socialtjänsten är låg, minskar nog möjligheterna reellt att verkligen skydda barn. Bara 10 % av inkommande barnärenden till socialtjänsten i Helsingborg var frivilliga ansökningar, resten anmälningar. Detta säger något mycket allvarligt om sakernas tillstånd. Det är problematiskt att tilliten är så låg.

Det är fortfarande skambelagt att söka hjälp inom individ och familjeomsorgen hos socialtjänsten. För att förändra dessa människors situation krävs strukturella insatser inom arbetsmarknad, bostadsmarknad, sjukvård, skola och inom rättsväsende. Jag tror att ett problem är att när människor visar avvikande beteende i till exempel skolan, i bostadsområdet, på arbetsplatserna mm så sker ofta en utstötningsprocess. Det blir då inte sällan socialtjänsten som får ta hand om frågan genom att problemet flyttas från där det har uppstått till socialtjänstens ”box”. Istället borde stödet och hjälpen så tidigt som möjligt sättas in gemensamt där det uppstått i arbetsplatsens, bostadens, skolans, förskolans ”box”. Det vill säga istället för att berget skall komma till Mohammed borde Mohammed komma till berget. Socialtjänsten skulle kunna göra mycket större nytta om man kom ut istället för att klienterna kom in till socialtjänsten. Man vet genom forskning att placeringar av barn inte förändrar deras livsförutsättningar, möjligen skyddar dem, att arbetsmarknadsprojekt inte hjälper människor ur arbetslöshet och att härbärgen inte är lösningen på hemlöshet och bostadslöshet.

Framtiden tror jag ligger i att socialtjänsten blir mer kunskaps- och forskningsbaserad och förlägger sitt arbete till människors normala livsmiljöer inte stöter ut och exkluderar människor till utanförskap. Kanske kommer man inte tillrätta med detta förrän människors lika värde i samhället blir en verklighet.

Min uppfattning är att socialtjänsten, i synnerhet Individ och familjeomsorgen, blivit alltför specialiserad. Jag tog mycket stort intryck av Umeåforskarna Morén och Bloms forskning om IFOs organisation, där man kommit fram till att socialtjänsten är organiserad för komplicerade problem, men där merparten av de ärenden man arbetar med är av komplex natur. Man rekommenderar en mer generalistisk organisation. 

Jag uppfattar att det skedde ett olyckligt byte av diskurs i Helsingborg när det gäller arbetet med PART och att det finns ett motstånd bland chefer mot gränsöverskridande samarbete på riktigt.  Men jag tror att det den här vägen man bör vandra.

Mätningar har visat att socialsekreterarna träffar sina klienter mycket liten tid av sin arbetstid. Mycket tid går åt till möten internt och externt och för dokumentation. Utrednings- och dokumentationskraven är mycket högre idag än när jag arbetade som handläggare. Till stor del är detta bra, men min bild är att vi förr träffade klienterna mycket mer än vad som är fallet idag och då tror jag att man har förlorat mer än man vunnit med den bättre dokumentationen.  BBIC och andra system i all ära, men socialarbetarnas huvuduppgift måste vara att möta och hjälpa sina klienter. Nuvarande arbetssätt tror jag markerar en resa mot mer myndighetsutövning bort från det sociala arbetet. 

För Socialförvaltningen tror jag det var olyckligt att i stort sett alla socialsekreterarna placerades på Bredgatan. Vuxenbasen avvecklades på Guldsmedsgatan där man hade stor närhet till sina klienter. Även på Möllan hade vi tidigare socialsekreterare. Nu är alla förutom de som jobbar på boenden placerade på Bredgatan. Detta har förstärkt problemen kring hemlöshet och konflikten med Frihamnen tror jag. Även de som jobbar med barn och familjer borde i större utsträckning placeras närmare sina klienter. Det uppstår ganska ofta hotsituationer kring barn och ungdomsärenden. Jag tror att placeringen i ett ”socialpalats” som Bredgatan förvärrar detta problem genom att det skapas mer av distans mellan klienter och socialarbetare. Socialtjänsten borde på nytt påbörja en lokalisering närmare sina klienter. För mig är det grundläggande i socialt arbete att skapa tillitsfulla relationer i mötet mellan socialarbetaren och klienten. Detta underlättas av kontinuitet och närhet. 

 Det är en lång resa för att bygga upp utsatta människors tillit till socialtjänsten. Kanske måste, förutom familjecentraler, som är viktiga, ideella organisationer, som arbetar både fristående och professionellt, få en större roll för att nå, hjälpa och skapa ökad tillit hos utsatta människor, inte minst familjer med sociala problem. Men det måste absolut vara organisationer som inte arbetar på kommersiella villkor. Privata entreprenörer kan ha en plats i socialtjänsten, men inte fristående och inte med vinst som drivkraft. Jag tycker att modellen med Livtaget, som ett privat företag, som man kan säga varit ”inbakat” i verksamheten, kan vara en bra modell för samspelet mellan den offentliga socialtjänsten och privata entreprenörer.

Jag vill avsluta med min favoritdefinition av socialt arbete som härstammar från WHO:

Det professionella sociala arbetet vill medverka till social förändring, problemlösning i mänskliga relationer och möjliggöra människors frigörelse och välbefinnande. Det sociala arbetet vill nyttiggöra teorier om mänskligt beteende och sociala system och intervenera där människor samspelar i sin livsmiljö. Principer för mänskliga rättigheter, social rättvisa, alla människors lika värde och humanistiska livsprinciper är fundamentala för socialt arbete.

Berusad på böcker del 17 - Yarden boken som återupprättar arbetarlitteraturen

På den här bloggen har haft en serie med rubriken berusad på böcker där jag berättat om böcker och litteratur som gjort stort intryck på mig och ibland liksom berusat mig. En berusning som ett alternativ till kemisk berusning, många gånger oändligt mycket starkare och berikande än den tillfälliga lycka som alkohol kan skänka dig.  Det här är del 17. Håll till godo och skicka gärna in tips på böcker som berusat dig.  

 Yarden av Kristian Lundberg är en i sidor räknat tunn bok som lämnar ett tungt avtryck. Tänk efter så är det ofta ganska tunna böcker som lämnat stort avtryck; Conrads Mörkrets hjärta, Gides Pastoralsymfonien, Hamsuns Svält för att nämna några. Trots att det är ganska länge sedan jag läste den så har jag inte svårt att förflytta mig tillbaka in i stämningen i boken.  Att kalla och regntunga dagar, när mörker härskar och vinden från havet obarmhärtigt piskar mot land, arbeta som timanställd med att flytta bilar på en svart och oändlig kaj i Malmö hamn, berättar om urusla arbetsvillkor och förmedlar en tröstlös och hopplös känsla. Det är en ändå en vacker berättelse genom sitt poetiska språk som inte bara berättar om ett arbetsliv utan ger också återblickar från en kaotisk uppväxt med en psykiskt sjuk mamma.

Det finns många berättelser från över och medelklass, där Bergmans psykologiska trauman lyser i eldskrift. Men berättelser från det liv industriarbetare, vårdbiträden, städare och andra manuella yrken med låg status i samhället är det brist på. Det är inte så glamoröst att berätta om deras liv som att berätta om de intriger och mentala sammanbrott som uppträder i över och medelklass. Men Yarden bryter med detta och berättar om en ofta osynliggjord värld. Frågan är om det är värst att ha ett tungt och smutsigt arbete och uthärda i kyla och blåst, eller att ha låg status och därmed lön därefter?  Jag tror att det värsta är att uppleva sig ha låg status. Kanske också osynliggjord. Det har med människovärdet att göra. Att alla människor är lika värda säger man men i verkligheten är det inte så. Det talas om klassresor och då tänker man sig då från botten och uppåt. Författaren av Yarden gör en motsatt resa.  Han har skrivit en fiktiv recension och kastas ut i kylan av kulturetablissemanget. Paradoxalt blir Yarden en väg tillbaka, i triumf kanske man kan tillägga. 

Omkring tiggarna i Helsingborg

Det sitter en tiggare utanför ICA.  En kvinna lägger en peng till honom. Förbi går två äldre damer. Den ena säger när hon ser detta: jag lägger inte en krona, de kan åka hem där de kommer ifrån! Det är inte precis som i dikten: Omkring tiggaren från Luossa satt allt folket i en ring och vid lägerelden hörde de hans sång…

Tiggarna som ofta benämns eu-emigranter framkallar hos en del människor vrede och stark irritation. En del tror att det är maffian eller något organiserat som ligger bakom tiggeriet. Vid flera tillfällen har deras enkla tältläger bränts ned i Helsingborg och annat håll.  Jag funderade på anledningen till att många blir så provocerade.  I vår kultur finns två socialpolitiska traditioner, starkt påverkade av den protestantiska etiken. I det som man brukar kalla det gamla bondesamhället måste man ha tillstånd av socknen för att man skulle få tigga.  Jag har läst en berättelse från en fattig socken i Småland. Svälten låg aldrig långt borta och ett stort problem var rovdjursangrepp på djuren, särskilt vargen. Detta kanske också förklarar det obefogade och överdrivna varghatet som i våra dagar finns i vårt land.  Socknen organiserade vargjakt och alla måste delta i detta. Med denna pressade livssituation är det inte svårt att förstå att i en fattig byggd rådde normen att den som inte arbetade skulle inte heller få äta.  I modern tid har synsättet att fattiga inte är skuld till sitt problem utan har rätt till hjälp. Men då är det i ett annat samhälle där matöverskottet är så stort att det inte är något hot för samhällets överlevnad att någon inte bidrar med arbete. Jag tror att vreden mot tiggare har den gamla grunden att man uppfattar tiggeri som parasitärt, kanske ett styng av dåligt samvete och rädsla för att detta de skulle kunna drabba även oss finns med.  Men det handlar nog mest om att begära att få något utan motprestation. Attityden till gatumusikanter är nog inte alls så negativ. Då får man något för pengarna man lägger. Att det sedan inte kan inbringa någon större förtjänst att tigga och att det måste vara avskyvärt att sitta hela dagarna i alla väder och sova över i enkla vindskydd, borde vara nästa tanke, efter det man känt irritation.

Så vitt jag vet är tiggarna vanligtvis Romer från Rumänien. Att det är Romer kan ju också påverka attityderna till tiggarna. Att man uppfattar att det finns en organisation bakom tiggeriet verkar ha att göra med att man kommer från samma byar och att det då är naturligt att samarbeta om var man skall sitta och tigga och kanske också om hur man fördelar förtjänsterna. Det är ju inte så konstigt. Det som gynnat människan under hennes hela existens är hennes förmåga att samarbeta i de grupper hon tillhör.

Frågan om tiggeriet blir en besvärlig socialpolitisk provokation, inte bara i Sverige men i många länder. Förbud mot tiggeri har diskuterats, bland annat i Norge. I Sverige hade vi en gång en lösdriverilag som gjorde det olagligt att inte bara tigga utan också att leva utanför samhället. Människor kunde bli inspärrade på grund av att de inte ärligen försörjde sig.  Jag minns också att det som då kallades Zigenare, som nu är Romer, i min barndom var nomader och inte fick stanna i en kommun mer än tre veckor. På hösten, när badgästerna åkt hem, kom de till Råå Campingplats med sina vagnar och sina stora röd och vitrandiga tält. Vi barn gick dit och tittade nyfiket. Inne i de stora tälten låg det tjockt med bolster. Om detta liv berättade Katarina Taikon i sina böcker om Katitzi, som nu håller på att ges ut på nytt. Det är inte så länge sedan Romerna behandlats som parias i vårt samhälle. Vad jag förstår är Romerna starkt diskriminerade och bottenlöst fattiga i länder som Rumänien. Problemet med tiggarna är naturligtvis fattigdom men också ett romskt problem, som handlar om utanförskap och diskriminering.

Det är naturligtvis svårt att se en snabb lösning på problemet.  Men om vi nu har EU borde unionen agera så att alla medborgare är i sitt land garanterade en grundläggande försörjning. Men den liberala ekonomiska politik som tillämpas blir en effekt av avregleringen och att människor inte spärras in om de inte som man längre tillbaka sa ärligen försörjer sig, att människor exkluderas. Den hemlöshet vi själv har i Sverige ha samma grundorsaker. Europa är i ekonomisk kris och så långe det är så kommer nog fattigdomen bestå, säkert i synnerhet för Romerna. Nya EU-projekt är visst på gång. Återstår att se vad det ger. I Helsingborg är  visst ett boende på gång. Det är humant men löser förstås inte problemet. 

Min vision är att vi måste ha ett inkluderande samhälle där alla människor har en plats och blir rättvist behandlade. Det har vi inte i Europa idag, utan vi har en liberal politik som bär fascismen i sitt sköte.

Socialtjänsten har en kris - Vad beror den på?

Den kris som socialtjänsten nu upplever är inget unikt. Det har varit så flera gånger tidigare. Det är egentligen ingenting märkligt att en organisation och verksamhet som hanterar de ofta värsta svårigheterna människor upplever i sina liv är i kris. Men det finns en del faktorer som förstärker problemen utifrån detta grundläge. Jag vill peka på några faktorer som jag tror är viktiga. Det är säkert ingen fullständig förteckning. Men tänk dig dessa faktorer som läggs ovanpå varandra som raster så framstår komplexiteten i frågan.

1.    Den politiska inriktningen (Hur ser den socialpolitiska inriktningen ut? Kan man fråga sig) Den politiska inriktningen de senaste åren som jag ser det är en del av orsaken och en del av problemet.  Man kan se en tydlig individualisering av människors problem och en nedtoning av sociala faktorer som orsaker till gruppers och individers problem Finns hjärta och engagemang i den politiska inriktningen? Individ och familjeomsorgen har alltid varit styvmoderligt behandlad av politiken.  Ingenting man vinner röster på.

2.    Socialstyrelsens inriktning som bygger på det medicinska paradigmet, som innebär en naturvetenskaplig syn på behandling och forskning, där problem individualiseras.

3.    Betoning på barnperspektiv paradoxalt nog och synsättet att man skall ha en specialiserad barnavård som i verkligheten tror jag inte hjälper barnen om man tappar en helhetssyn på barn och deras familjer.

4.    Ambitionshöjningar i lagen och anvisningarna.  Socialtjänstlagen har omgestaltas i sitt innehåll från att vara en ramlag som byggde på helhetssyn och frivillighet har det utvecklats till en mer och mer specialreglerad lag där myndighetsutövning och utredning mer betonas än det sociala arbetet. Så snart sociala problem uppmärksammas har politiken mött detta genom att ge kommunerna fler uppdrag utan att få mer resurser (tex barnsekreterare) De centrala myndigheterna visar brist på  förtroende för kommunernas sätt att sköta socialtjänsten

5.    Administrativa system såsom t.ex. BBIC som gör att möjligheterna till tillräcklig kontakt med klienterna blir sämre.

6.    Problem överförs från andra sociala system till IFO (bostadsmarknaden, a-kassa, FK, skola etc)

7.    IFO inte en del av generell välfärd, ännu präglad av fattigvård

8.    Medborgarna har brist på förtroende och tillit för socialtjänsten, i synnerhet de som inte haft kontakt med socialtjänsten men som skulle behöva det.

9.    Lägre tolerans för problem i samhället som leder till mer anmälningar

10. Mer komplexa problemställningar i ärendena (integrationsproblem, fattigdom, allvarliga störningar hos barn, missbruk, psykiska störningar hos föräldrar etc)

11. I förekommande fall brist på förankring i klienternas livsmiljö

12. Alltför specialiserad verksamhet (Bygger en verksamhet för att hantera komplicerade problem medan verkligheten är att man behöver en organisation för att hantera komplexa problem)

13. Stor personalomsättning.  Det gäller att ha ordning och reda i verksamheten med bra chefer och erfaren personal som stannar på sina jobb.

14. Brist på samverkan med andra myndigheter, i synnerhet skolan

15. Alltför outvecklad kunskapsbaserad verksamhet

16.  De mest oerfarna jobbar med de svåraste arbetsuppgifterna.  I kombination med dåliga löner och brist på stöd blir det en ond cirkel.

 

17. Lokala orsaker som kan handla om för dåliga resurser, felrekryterade chefer och annan personal, dålig organisation m.m.

Några lösningar

Om man nu radar upp ett antal problem är det klädsamt att säga vad man skall göra för att komma till rätta med problemen. Här är några förslag. Absolut inte någon fullständig förteckning. En början är att utgå från Socialtjänstlagens grundprinciper om frivillighet, helhetssyn, kontinuitet, normalisering och närhet.

1.    Tydlig politisk inriktning mot att göra IFO till en del av generell välfärd för att öka förtroendet för socialtjänsten hos medborgarna

2.    Undvika att flytta problem till socialtjänstens box och i så stor utsträckning hantera problem där de uppstår.  I synnerhet skolan måste göras till en arena där barn kan få det stöd de behöver, i synnerhet få den kunskap som manifesteras genom godkända betyg särskilt från grundskolan

3.    Generalistisk organisation. Lite bredare problemområden och lite mer av kontinuitet över tid i socialarbetarnas kontakter med sina klienter  

4.    Utflyttning av socialarbetare till klienternas livsområden. Detta ökar närheten och möjligheter till mer tillitsfulla kontakter. Att nästan alla socialsekreterare sitter i ett ”socialpalats” skapar problem.

5.    Fördjupat samarbete mellan skolan och socialtjänsten på skolnivå

6.    Satsa massivt på mentor och annat stöd till ny personal

7.    Öka samverkan med forskningen

8.    Disputerade chefer

9.    Barnläkare i barnavården

10. Beroendecenter för all missbruksvård, utveckla sekundärprevention i primärvården

11. Ledare som ger stöd till dialogen i organisationen och uppmuntrar en idémässig diskussion kring det sociala arbetet.

12.  Jag tror att det är mentalhygieniskt läkande att socialarbetarna engagerar sig i samhällsdebatten. Socialt arbete är ett yrke där man inte kan bortse från politik och politiska beslut. Socialarbetarna måste bära fram sina erfarenheter och gärna ta ställning i samhällsfrågor.

Möjligheter till lokaler för möten en viktig demokratisk rättighet som det offentliga måste garantera

Det har blivit diskussion om riktlinjerna för arrangemang på stadsbiblioteket efter dels det inställda Ukrainamötet och mötet med Pierre Schori.  Mötet med Schori var för övrigt mycket intressant och lärorikt. Det är bra att översyn kommer att göras av riktlinjerna. Sören Somelius kritik om odemokratisk policy är i hög grad befogad. Att ha riktlinjer att man inte ska hyra ut till arrangemang av politisk, religiös och opinionsbildande karaktär är ett hot mot demokratin och framförallt ett angrepp på samhällskritiska rörelser. Jag vill inte gärna tro att detta var avsikten bakom kulturnämndens beslut om riktlinjer.

Under årens lopp har jag varit på många intressanta möten på Stadsbiblioteket. Jag minns särskilt två möten. Det ena var ett möte med Sara Lindman om Vietnamkriget och det andra var ett föredrag av Amalteamannen Anton Nilsson. Båda dessa möten skulle väl knappast godkännas av den gällande policyn? Men det var nog bland de mest intressanta möten jag besökt.

Det är viktigt att det finns möjligheter att hyra offentliga lokaler till rimliga kostnader så olika organisationer inte blir utlämnade till den kommersiella marknaden. Det var ursprungligen därför arbetarrörelsen byggde folkets hus, så man slapp att hålla möten utomhus som man tidigare ofta tidigare tvingades till. När nu snart Folkets hus försvinner från Helsingborg efter att kommunen dragit in lokalstödet blir detta kanske snart en verklighet igen som på  bilden ovan från ett  möte i arbetarrörelsen i kampen för rösträtt. 

  

Några reflektioner över frågan om BBIC och EBP

Även om socialarbetarna har en pressad arbetssituation är det viktigt tror jag att man tar del av kunskapsutvecklingen i yrket och följer debatten i olika frågor. Jag tror faktiskt att detta kan leda till lindring och en ökad förståelse för orsakerna till problem i arbetsmiljön.  Både fack och arbetsgivare i socialtjänsten i Helsingborg tror att lösningen på den pressade arbetssituationen är  mer personal och högre löner.  Detta behövs säkert, men min uppfattning är att problemen är betydligt djupare än så. Det handlar både om kvantitativa men framförallt om kvalitativa faktorer. Följande tror jag är några pusselbitar till förståelsen av de komplexa orsakerna bakom socialtjänstens problem.  (Det finns fler)

Tidningen Socionomen hade i nr 1 2015 en intressant artikel av Bo Eneroth om BBIC. (Barns behov i centrum)  Han menade att BBIC lamslår det sociala arbetet med barn.  Han ifrågasatte grunderna för BBIC och skissade upp en annan utredningsmodell. I nr 2 i år av Socionomen bemöter Katarina Mumier från socialstyrelsen Bos artikel. Hon försvarar BBIC med argument att 98 % av kommunerna använder systemet men att det efter sommaren i år kommer en uppdatering av BBIC.

Visst behövs en struktur för utredningsarbetet men många socialarbetare upplever att BBIC belastar mer än det hjälper till i arbetet.  Jag tror att BBIC är en av orsakerna till den dåliga arbetsmiljön i socialtjänsten. Socialarbetarna begränsas genom BBIC och andra kontrollsystem att ha kontakt och relation med sina klienter.

I samma nummer av Socionomen tycker jag att Urban Karlsson lektor i socialt arbete i Umeå anknyter till frågeställningen ovan.  Han kritiserar Evidensbaserad praktik (EBP) under rubriken EBP är död. Det har varit en lång diskussion om evidensbaserat socialt arbete som jag inte skall gå närmare in på här. Karlsson för ett intressant resonemang när han menar att den naturvetenskapliga evidensskolan har fört in en massa manualbaserade metoder som individualiserat sociala problem. Detta ligger i linje med att den politiska makteliten under 1980/90 talen anammade nyliberala idéer. EBP är inte ett politiskt neutralt koncept menar Karlsson. Tänkandet bakom EBP, och här ser jag att BBIC faller in i samma koncept, gör socialarbetaren till vetenskapligt neutrala tjänstemän där man döljer de strukturella sociala problem som arbetslöshet, sjukdom och fattigdom som ofta ligger bakom olika individuella problem.

Min bestämda uppfattning är att detta synsätt står skarp motsättning till ett socialt arbete som verkligen hjälper människor.  Även om det är viktigt att ha vetenskap och kunskap som bakgrund till det sociala arbetet så är det viktigaste relationen mellan klient och behandlare.  (För detta finns starkt vetenskapligt stöd) Om inte socialarbetarna får möjlighet att arbeta med sin relation till klienterna utan med olika manualbaserade system och strukturer så går det illa både för socialtjänsten och för klienterna.   

Folkets hus i Helsingborg skall säljas - Mycket dåligt för Söder

Min far var en mycket hängiven folkrörelseman. Otaliga var de föreningar han var medlem i och ofta blev han ordförande. Det var ett begrepp i vår familj att pappa på kvällarna skulle åka på cirkel. Cirkel var alltid en studiecirkel på ABF. Arbetarnas bildningsförbund var något mycket viktigt för honom som kom från en fattig arbetarfamilj där vägarna till högre utbildning av ekonomiska skäl var stängd. Men alltid livet igenom var han nyfiken och ville lära sig mer. ABF och deras folkbildningsideal blev en viktig väg för honom.

Sveriges demokrati och välstånd byggdes mycket upp genom Sveriges folkrörelser.

I föreningar och organisationer lärde sig människor praktisk demokrati och mötesordning. Detta blev viktigt sedan när möjligheterna till rösträtt infördes i samhället.

Folkets hus i Helsingborg byggdes 1906 genom stora uppoffringar från arbetarrörelsen. Otaliga är arrangemangen, möten och kurser som hållits i folkets hus under årens lopp.  Under en tid stod Helsingborgs stad som ägare till Folkets hus men för några år sedan såldes huset till ABF. Då hade man renoverat den stora A-salen till ursprungligt skick för miljonbelopp. Ett muntligt avtal om ersättning från kommunen till ABF för att man tillhandahöll möteslokaler gjordes. För två år sedan upphörde detta bidrag som uppgick till 800 000 kronor årligen, vilket var en väsentlig del av finansieringen av Folkets hus. Det finns många hyresgäster i folkets hus och vad gäller kontorslokaler kan man få ekonomi, men detta gäller inte de stora möteslokalerna.  Sedan detta bidrag drogs in har ABF, som är det största bildningsförbundet och som går bra, fått täcka förlusterna i fastigheten. Detta är inte hållbart i längden. Därför har ABFs styrelse beslutat att inleda processen mot en försäljning av Folkets hus.

Att dra in bidraget till ABF måste tolkas som en politisk handling av det moderatledda styret i Helsingborgs stad. Man verkar uppfatta Folkets hus och ABF bara som en del av socialdemokratin. Tilläggas kan att det socialdemokratiska partiet inte längre har sina lokaler i huset. Folkets hus som ligger på söder, som inte har fått så stor politisk uppmärksamhet, betyder mycket för stadsdelen. Kommunen har inte gjort mycket för att lyfta stadsdelen. Däremot täcker man förluster i Arenan, sponsrar melodifestivalen ger stöd till stadsfesten Hx och avsätter 30 miljoner för att sanera Gröningen. Att ge stöd till ideella organisationer har ett mycket mer bestående värde än olika tillfälliga arrangemang.

Kulturföreningen Salongen gick för något år sedan in och hyrde A-salen i folkets hus och har sedan dess haft en rik verksamhet.  Nu kan man inte driva verksamheten vidare utan kommunalt stöd. Det kommer man inte att få. Även om hyran från Salongen inte täcker kostnaderna för ABF, innebär detta ytterligare ett steg mot försäljning av Folkets hus. Politikerna brukar ofta säga att man vill stödja föreningar och frivilligorganisationer, men detta verkar inte gälla de som på olika sätt är kopplade till arbetarrörelsen. En tydlig politisk markering.  

En väg att gå - om viljan funnits - hade varit att staden köpt tillbaka folkets hus och gjort folkets hus till ett kulturhus på Söder, en hemvist för föreningar, folkbildning och fria kulturutövare. Alternativt gett ABF eller Salongen ett stöd till att bedriva sådan verksamhet. Detta får man för en bråkdel av de pengar man utan vidare sätter in för att sanera Gröningen, detta som man kallar för Helsingborgarnas vardagsrum. Det är inte mitt vardagsrum. Varma sommardagar ligger jag på Örby ängar.

   

Sökande efter spår i Paris efter Dora Bruder - Berusad på böcker del 16

På den här bloggen har haft en serie med rubriken berusad på böcker där jag berättat om böcker och litteratur som gjort stort intryck på mig och ibland liksom berusat mig En berusning som ett alternativ till kemisk berusning, många gånger oändligt mycket starkare och berikande än den tillfälliga lycka som alkohol kan skänka dig.  Det här är del 

16 Håll till godo och skicka gärna in tips på böcker som berusat dig.  

På framsidan av boken Dora Bruder av förra årets nobelpristagare Patrick Modiano ser man en svartvit bild av vad som av allt att döma är en bild från ett vintrigt och disigt Paris. Det är en bild av ett öppet fält med några lastbilar och i förgrunden en gestalt som håller på att gå över en gata som ser isig och fuktig ut. Jag tänker att vad stämningsfull den svartvita bilden är. I boken finns en berättelse och en beskrivning av ett kvarter som stämmer väl med bilden.

Innan jag började läsa boken hade jag hört att Modiano fyller sina böcker med gatunummer och andra geografiska bestämningar och tänkte att jag måste köpa en karta över Paris för att hänga med. Men eftersom jag aldrig varit i Paris övergav jag den tanken. Jag skulle ändå inte hänga med på gatorna. Men efter att ha läst boken tycker jag inte det spelar så stor roll att man inte varit på plats och vet vilka gator det handlar om. Det är helt andra saker som får betydelse när man läser boken.

Bokens handling är att Modiano hittat en annons i kvällstidningen France Soir från 1941 om flickan Dora Bruder som anmäls saknad. Han kan inte släppa tanken på vad som hände den judiska flickan och hennes föräldrar i det av tyskarna ockuperade Paris. Boken berättar om hur han finner ledtrådar till vad som hände. Det är en detektivberättelse eller kanske en arkeologisk undersökning där alla fakta inte finns tillgängliga.

Vandringen på Paris gator försiggår på flera tidsplan och detta blir mycket effektfullt. Modiano berättar om gatorna 1941, om när han var ung på 1960-talet och i nutid. Det blir som om man lägger raster ovanpå varandra, liksom en dubbelexponering som i Viktor Sjöströms stumfilm Körkarlen. Det ger nästan en surrealistisk känsla. Det kvittar då att man inte varit på dessa gator.

Jag sa att det är som en arkeologisk undersökning han företar för att få reda på vad som hände flickan Dora och hennes föräldrar. Här får jag som för förläst på Michel Foucault en parallell och tänker att detta måste vara en fransk tradition. Foucault försöker också förstå historien genom att leta sig tillbaka genom sin arkeologiska metod. 

Boken är spännande och man undrar om Modiano hittat Dora.  Han hittar spåren efter henne men som alla förstår drogs nazisternas nät sakta men säkert åt snaran kring judarna och via olika mellan läger hamnar familjen i Auschwitz. Modiano blir för mig en mycket ömsint och omtänksam människan som bryr sig mycket om Dora och hans bok är en litterär upplevelse som la sig som mjuk bomull i min ibland oroliga själ.