Socialtjänsten har en kris - Vad beror den på?

Den kris som socialtjänsten nu upplever är inget unikt. Det har varit så flera gånger tidigare. Det är egentligen ingenting märkligt att en organisation och verksamhet som hanterar de ofta värsta svårigheterna människor upplever i sina liv är i kris. Men det finns en del faktorer som förstärker problemen utifrån detta grundläge. Jag vill peka på några faktorer som jag tror är viktiga. Det är säkert ingen fullständig förteckning. Men tänk dig dessa faktorer som läggs ovanpå varandra som raster så framstår komplexiteten i frågan.

1.    Den politiska inriktningen (Hur ser den socialpolitiska inriktningen ut? Kan man fråga sig) Den politiska inriktningen de senaste åren som jag ser det är en del av orsaken och en del av problemet.  Man kan se en tydlig individualisering av människors problem och en nedtoning av sociala faktorer som orsaker till gruppers och individers problem Finns hjärta och engagemang i den politiska inriktningen? Individ och familjeomsorgen har alltid varit styvmoderligt behandlad av politiken.  Ingenting man vinner röster på.

2.    Socialstyrelsens inriktning som bygger på det medicinska paradigmet, som innebär en naturvetenskaplig syn på behandling och forskning, där problem individualiseras.

3.    Betoning på barnperspektiv paradoxalt nog och synsättet att man skall ha en specialiserad barnavård som i verkligheten tror jag inte hjälper barnen om man tappar en helhetssyn på barn och deras familjer.

4.    Ambitionshöjningar i lagen och anvisningarna.  Socialtjänstlagen har omgestaltas i sitt innehåll från att vara en ramlag som byggde på helhetssyn och frivillighet har det utvecklats till en mer och mer specialreglerad lag där myndighetsutövning och utredning mer betonas än det sociala arbetet. Så snart sociala problem uppmärksammas har politiken mött detta genom att ge kommunerna fler uppdrag utan att få mer resurser (tex barnsekreterare) De centrala myndigheterna visar brist på  förtroende för kommunernas sätt att sköta socialtjänsten

5.    Administrativa system såsom t.ex. BBIC som gör att möjligheterna till tillräcklig kontakt med klienterna blir sämre.

6.    Problem överförs från andra sociala system till IFO (bostadsmarknaden, a-kassa, FK, skola etc)

7.    IFO inte en del av generell välfärd, ännu präglad av fattigvård

8.    Medborgarna har brist på förtroende och tillit för socialtjänsten, i synnerhet de som inte haft kontakt med socialtjänsten men som skulle behöva det.

9.    Lägre tolerans för problem i samhället som leder till mer anmälningar

10. Mer komplexa problemställningar i ärendena (integrationsproblem, fattigdom, allvarliga störningar hos barn, missbruk, psykiska störningar hos föräldrar etc)

11. I förekommande fall brist på förankring i klienternas livsmiljö

12. Alltför specialiserad verksamhet (Bygger en verksamhet för att hantera komplicerade problem medan verkligheten är att man behöver en organisation för att hantera komplexa problem)

13. Stor personalomsättning.  Det gäller att ha ordning och reda i verksamheten med bra chefer och erfaren personal som stannar på sina jobb.

14. Brist på samverkan med andra myndigheter, i synnerhet skolan

15. Alltför outvecklad kunskapsbaserad verksamhet

16.  De mest oerfarna jobbar med de svåraste arbetsuppgifterna.  I kombination med dåliga löner och brist på stöd blir det en ond cirkel.

 

17. Lokala orsaker som kan handla om för dåliga resurser, felrekryterade chefer och annan personal, dålig organisation m.m.

Några lösningar

Om man nu radar upp ett antal problem är det klädsamt att säga vad man skall göra för att komma till rätta med problemen. Här är några förslag. Absolut inte någon fullständig förteckning. En början är att utgå från Socialtjänstlagens grundprinciper om frivillighet, helhetssyn, kontinuitet, normalisering och närhet.

1.    Tydlig politisk inriktning mot att göra IFO till en del av generell välfärd för att öka förtroendet för socialtjänsten hos medborgarna

2.    Undvika att flytta problem till socialtjänstens box och i så stor utsträckning hantera problem där de uppstår.  I synnerhet skolan måste göras till en arena där barn kan få det stöd de behöver, i synnerhet få den kunskap som manifesteras genom godkända betyg särskilt från grundskolan

3.    Generalistisk organisation. Lite bredare problemområden och lite mer av kontinuitet över tid i socialarbetarnas kontakter med sina klienter  

4.    Utflyttning av socialarbetare till klienternas livsområden. Detta ökar närheten och möjligheter till mer tillitsfulla kontakter. Att nästan alla socialsekreterare sitter i ett ”socialpalats” skapar problem.

5.    Fördjupat samarbete mellan skolan och socialtjänsten på skolnivå

6.    Satsa massivt på mentor och annat stöd till ny personal

7.    Öka samverkan med forskningen

8.    Disputerade chefer

9.    Barnläkare i barnavården

10. Beroendecenter för all missbruksvård, utveckla sekundärprevention i primärvården

11. Ledare som ger stöd till dialogen i organisationen och uppmuntrar en idémässig diskussion kring det sociala arbetet.

12.  Jag tror att det är mentalhygieniskt läkande att socialarbetarna engagerar sig i samhällsdebatten. Socialt arbete är ett yrke där man inte kan bortse från politik och politiska beslut. Socialarbetarna måste bära fram sina erfarenheter och gärna ta ställning i samhällsfrågor.