På
den här bloggen har haft en serie med rubriken berusad på böcker där jag
berättat om böcker och litteratur som gjort stort intryck på mig och ibland
liksom berusat mig. En berusning som ett alternativ till kemisk berusning,
många gånger oändligt mycket starkare och berikande än den tillfälliga lycka
som alkohol kan skänka dig. Det här är
del 17. Håll till godo och skicka gärna in tips på böcker som berusat dig.
Yarden
av Kristian Lundberg är en i sidor räknat tunn bok som lämnar ett tungt
avtryck. Tänk efter så är det ofta ganska tunna böcker som lämnat stort
avtryck; Conrads Mörkrets hjärta, Gides Pastoralsymfonien, Hamsuns Svält för
att nämna några. Trots att det är ganska länge sedan jag läste den så har jag
inte svårt att förflytta mig tillbaka in i stämningen i boken. Att kalla och regntunga dagar, när mörker
härskar och vinden från havet obarmhärtigt piskar mot land, arbeta som
timanställd med att flytta bilar på en svart och oändlig kaj i Malmö hamn,
berättar om urusla arbetsvillkor och förmedlar en tröstlös och hopplös känsla.
Det är en ändå en vacker berättelse genom sitt poetiska språk som inte bara
berättar om ett arbetsliv utan ger också återblickar från en kaotisk uppväxt
med en psykiskt sjuk mamma.
Det
finns många berättelser från över och medelklass, där Bergmans psykologiska
trauman lyser i eldskrift. Men berättelser från det liv industriarbetare, vårdbiträden,
städare och andra manuella yrken med låg status i samhället är det brist på.
Det är inte så glamoröst att berätta om deras liv som att berätta om de
intriger och mentala sammanbrott som uppträder i över och medelklass. Men
Yarden bryter med detta och berättar om en ofta osynliggjord värld. Frågan är
om det är värst att ha ett tungt och smutsigt arbete och uthärda i kyla och
blåst, eller att ha låg status och därmed lön därefter? Jag tror att det värsta är att uppleva sig ha
låg status. Kanske också osynliggjord. Det har med människovärdet att göra. Att alla människor är lika
värda säger man men i verkligheten är det inte så. Det talas om klassresor och då
tänker man sig då från botten och uppåt. Författaren av Yarden gör en motsatt
resa. Han har skrivit en fiktiv
recension och kastas ut i kylan av kulturetablissemanget. Paradoxalt blir
Yarden en väg tillbaka, i triumf kanske man kan tillägga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar