Var tog Spara och Slösa vägen?

Jag tillhör den generation som lärde mig hur man skall förhålla sig till pengar av serien Spara och Slösa i tidningen Lyckoslanten som delades ut i skolan. Då var det en dygd att spara och synd att slösa. Jag brukade sätta in de pengar jag fick i födelsedagspresent och sedan haft som moral att inte sätta mig i skuld och spara så mycket jag kan av mina inkomster.

Idag finns inte mycket kvar av den moralen i samhället. Riksbanken har minusränta vilket gör det billigt att låna. Avdragsrätten för privat pensionssparande tas bort och det är olönsamt att spara sina pengar på bank. Staten vill inte heller låna pengar av hushållen. Ränteavdragen är en betydande kostnad för staten som uppmuntrar att människor lånar. Spararna tvingas ut på aktiemarknaden.

Sverige har låg statsskuld medan den privata belåningen, huvudsakligen bostadslån, är mycket högt. Räknar man samman statsskulden med den privata belåningen ligger Sverige nästan på Greklands nivå. Många hushåll har gått i skuldfällan och har Kronofogden i hälarna. Det är också pinsamt att man inte måste amortera på sina lån. Många oroar sig för att det kommer en smäll för eller senare för många hushåll som inte har marginaler för räntehöjningar i sin privatekonomi.

Det är mycket skickligt av statsmakterna att privatisera statsskulden.  Jag tror att avsikten, förutom att det ser bättre ut för staten med låg statsskuld, att enskilda människor får stå med riskerna, och att få människor att känna sig som egendomsägare av en bostad (även om banken de facto äger bostaden). Att få människor bli mer individualistiska och egoistiska och bara intressera sig för sin privata situation var nog den politiska avsikten.

 Det funkar ju så länge vi har en hyfsad ekonomi. Men vi som gick i skolan i början av 60-talet och läste Spara och Slösa är nog sista generationen som var ekonomiskt försiktiga.  De som hade upplevt 30-tals depressionen var då vuxna och förmedlade sina erfarenheter.  Därefter har vi haft en sagolik ekonomisk utveckling och jag märker ju på barnen att de är ju inte särskilt ekonomiskt oroliga, utan tänker att det ordnar sig ju alltid. Ja hittills har det gjort det.  Jag tänker att det är bäst att leva som att det kommer sämre tider och ha lite marginaler.  Men en fråga till våra politiker varför gynnar ni Slösa och inte Spara?

Socialarbetare läs om forskning!

Du läser väl forskningssupplementet i Socionomen? Kanske tycker du frågan är väl provokativ när du som aktiv socionom och socialarbetare kämpar med att överleva i ett hektiskt arbetsliv?  Ja så kan det vara.  Men min egen erfarenhet är att det alltid finns någon tid och att läsning lindrar och ger ny inspiration att ta i tu med utmaningarna i det sociala arbetet.

Det senaste numret nr 3 2015 har dels en artikel om chefer och ledare i socialt arbete, dels en artikel om behandlingens mekanismer, klienters och behandlingspersonals beskrivningar av förändringsprocesser i samband med behandling för missbruksproblem.

Under rubriken Nytt från fält och forskning berättar man om att två internationella organisationer för socialt arbete antagit en ny global definition av socialt arbete.

Global definition av professionen socialt arbete

Socialt arbete är en praktikbaserad profession och en akademisk disciplin som v

erkar för social förändring och utveckling, social sammanhållning, skydd och stöd för utsatta, empowerment (egenmakt) och frigörelse av människors resurser.

Mänskliga rättigheter, social rättvisa, barnets bästa, kollektivt ansvar samt respekt för mångfald är centrala principer för socialt arbete.

Med utgångspunkt i teorier för socialt arbete, samhällsvetenskap, humaniora och urfolkens kunskap strävar professionen efter att involvera människor och påverka strukturer, för att möta utmaningar i livet och öka välbefinnandet.

Ovanstående definition får utvecklas på nationell och regional nivå

Man kan fråga sig hur mycket socialt arbete dagens socialsekreterare har möjlighet att utföra bakom skrivbord och framför datorerna?

En paroll skulle kunna vara: 

socialarbetare i alla länder förena er och slåss för att få möjlighet att arbeta med socialt arbete!

Man berättar också att en av det sociala arbetets pionjärer har avlidit Maj-Britt Inghe, som tillsammans med sin man Gunnar socialläkare på 60-talet skrev boken den ofärdiga välfärden som blev legendarisk. Jag läste den i ämnet socialkunskap på gymnasiet och den fick nog betydelse för att jag valde att söka mig till socialhögskolan och bli socionom och socialarbetare.  Maj-Britt Inghe blev 93 år.

Rapport från livet med Lycka

Som jag tidigare har berättat så blev familjen med en ny hund i februari. Lycka fick hon heta.  Hon är en riesenschnauzer.  Den tredje i ordningen hos oss. Vi har när vi tagit en ny hund alltid trott att nu skulle det bli lättare för nu har vi så mycket mer erfarenheter av hundar i allmänhet och en Riesen i synnerhet.  Den här gången tog vi en tik för det skulle ju bli så mycket lättare.  Oj vad vi bedrog oss.

Lycka har nu varit hos oss i tre månader och vuxit så det knakat.  Hon går upp ett kilo i veckan.  Hon vägde 6 kilo när hon kom och nu är hon uppe i 20. Hon är nu i stort sätt rumsren med mycket få plumpar i protokollet. Men det krävs en del. En av oss sover med hunden och under lång tid fick man dygnet runt gå ut en gång i timmen annars blev det mycket torkande med hushållspapper. Nu klarar hon sig fram till nästan kl. 6. Men ni förstår att det inte blivit så mycket sömn den senaste tiden.

Lycka är en mycket pigg och aktiv valp.  Hade hon inte varit så söt hade man blivit betydligt surare eftersom hon varit ganska besvärlig med bitande. Det har blivit bättre men fortfarande kan hon i sin iver till intim kontakt sätta sina spetsiga valptänder  lite varstans.  Jag märkte dock att jag inte fram till igår hade några nya sår på händerna. Det var enda fram till att Lycka gjorde ett utfall efter det äpplet jag höll på att äta.  Hon är nämligen tokig i äpple, päron.  Apelsin och banan. Förutom att hon vräker i sig sin vanliga mat.  Hon är inte heller alldeles lätt att gå ut med i koppel. Vi tränar på att inte dra i kopplet och det går så där. Lycka vill nämligen hälsa på alla hon ser, folk och hundar. Hon är mycket hjärtlig när hon hälsar och då brukar hon inte bita, i alla fall vanligtvis. Pussar och slick blir det i alla fall.  Nu var det en lång lista på problem. Varför har ni då skaffat hund undrar ni kanske.  Ja i sannings namn gör vi det också. Jag har nog aldrig varit så trött som nu. Allt cirklar kring hunden och det blir inte så många blogginlägg skrivna. Jag läste dock konsultrapporten om socialförvaltningen och det enda jag kan säga är att jag blev ledsen.  Nåväl varför en hund och i synnerhet en Riesen.  

Folk på brukshundsklubben brukade när man tog upp problemen med en denna hundras, bara skaka på huvudet och säga ja ja det är ju en Riesen.  Ägaren till Lyckas mamma Trixa har sjungit in en visa som heter en djävla Riesen.  

Nu vet vi att när man får någorlunda hyfs på detta vilddjur, så har de en otrolig charm. De är mycket sociala och skulle aldrig få för sig att rymma. De är sällan många meter från en. Gillar att ligga i en soffa mjukt med huvudet högt.  Just nu ligger hon i soffan och sover med huvudet på kanten. Och efter att ha berättat om vad Lycka inte är så bra på kan jag säga att det finns en del på pluslistan.  Hon är rumsren nu, hon lyder kommandona sitt, ligg, vacker tass, loss och hyfsat stanna. Hon är också mycket glad för att ligga i knäet, vilket är mycket gulligt men blir svårare och svårare ju mer hon växer. Dessutom när hon är lös följer hon mycket fint. Att hon inte är lös mer än när vi ensamma i skogen har mer att göra med att skydda henne från bilar, mopeder, cyklar och andra illasinnade hundar. En moped försökte slå hastighetsrekord på cykelvägen mellan Adolfsberg och Jönköpingsgatan i morse kl. 7.  Ja dessa unga män, för det utgår jag från att föraren var. Är det könsfördomar?  

Men som sagt tänk er för innan ni skaffar en hundvalp -  i synnerhet en Riesenschauzer.

    

Fyrtio år sedan USA tvingades lämna Vietnam

Till vapen vi i sorg och vrede går, 
ett enat folk bakom gevären står. 
När vi askan ser från den brända byn, 
så stiger vårt hat mot skyn.

Vi slår tillbaka, 
vi går mot seger, 
och USA fördrivs från Söderns land 
med fasor, död och brand. 
Så svär soldat med dessa ord 
i våra döda hjältars namn 
att hämnas den förödda jord 
där fienden drog fram. 
Det stundar tider för oss med 
när vi ska få en evig fred.

Vårt land har delats - sedan många år 
dess höga berg och floder skilda går. 
Nu vi lova dig mäktiga Mekong 
och er stolta berg Trung Son.

Vi slår tillbaka, 
vi går mot seger, 
och USA fördrivs från Söderns land 
med fasor, död och brand. 
Så svär soldat med dessa ord 
i våra döda hjältars namn 
att hämnas den förödda jord 
där fienden drog fram. 
Det stundar tider för oss med 
när vi ska få en evig fred.

Det är i dagarna 40 år sedan USA med svansen mellan benen tvingades lämna Vietnam och ett framgångsrikt befrielsekrig av FNL och Nordvietnam.

I slutet av 60-talet köpte jag Vietnambulletinen av min klasskamrat Arne som stod utanför biblioteket i Helsingborg. Jag läste tidningen från pärm till pärm och läsningen förändrade min världsbild. Vietnambulletinen var en mycket informativ och faktapräglad tidning. Den berättade om allt det förtryck och orättvisor det lilla landet långt borta i Asien under årtionden utsatts för, allt från Frankrikes kolonisation  som slutade med slaget vid Dien Bien Phu och sedan inhemsk diktatur och sedan USAs övergrepp av södra Vietnam. Jag minns när vi sent någon kväll tittade på ett reportage på TV som visade hur amerikanska marinsoldater brände byar i södra Vietnam. Min far utropade spontant djävla amerikaner.  Jag med många blev så rasande på USA och många gånger gick jag sedan i demonstrationer mot kriget och ropade krossa USA-imperialismen – Stöd FNL . Jag har kvar FNL märket. Det krävdes mod att bära det den gången. Amerika kritiserade man inte utan vidare.

Jag minns också att vi sjöng Befria södern vid otaliga möten och demonstrationer.  Jag minns nästan hela texten fortfarande och ryser när jag sjunger den. Det är idag värt att minnas detta krig. Då fanns kanske ett naivt hopp om det perfekta och rättvisa samhället. Idag är världen mer komplicerad.

Marco Smedberg har skrivit en intressant bok om Vietnamkrigen som är värd att läsa. Den visar att visserligen stupade mer än 50 tusen amerikaner men det var flera miljoner vietnameser som dog.  Befrielserörelsens förluster var ofta oerhörda.  Sången befria södern avslutas med vi ska få en evig fred och det kan man hoppas.  Nu har i alla fall landet haft fred i 30 år, inte så illa!

Berusad på böcker del 20 Ett möte i Thomas Tranströmers glänta

För en kort tid sedan avled poeten och nobelpristagaren Thomas Tranströmer

Det är nog färre som läser poesi än de som läser romaner. Det är ju ganska olika sätt att uttrycka sig på. Poesin är ofta mycket koncentrerade texter som kräver stor uppmärksamhet och koncentration när man läser texterna.  Ibland är dikter så abstrakta och koncentrerade att tolkningsmöjligheterna är mycket stora och då kanske dikten inte säger särskilt mycket. Tranströmer skriver mycket lättillgängligt och konkret. Det känns som en varm och mycket ärlig för att inte säga självutlämnande människa. Jag har hans bok med samlade dikter på nattduksbordet och läser några varje kväll den senaste tiden. Jag tänkte här citera en dikt som tilltalar mig mycket och som ju nog slår an till mitt naturintresse, något som jag verkar ha delat med Tranströmer. Jag ger mig inte in på någon tolkning, det får var och en göra.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas

 av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.

Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. 
Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.

Torpet sorlar av röster, det är världens centrum Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.

Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg  framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.

Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Preventivt arbete tillsammans framtidens samverkansmodell

Preventivt arbete tillsammans – PART var ett flerårigt samverkansprojekt, eller snarare en samverkansmodell mellan kommunala förvaltningar, främst socialtjänsten och skola med fokus på hälsa och utbildning. Verksamheten skrotades i sin ursprungliga form 2013. Part finns kvar i bantad form men inte alls i den form som var från början. Den personal som jobbar med detta gör ett mycket bra jobb.

Jag vet inget projekt som innehållet så mycket positiv energi och engagemang och som blivit så uppmärksammat både nationellt och internationellt.  Den spillda mjölken är spilld men personalen som arbetade med Part fortsätter att träffas två gånger per år utanför arbetstid.  Igår träffades 14 personer på en restaurang i Helsingborg för ett utbyte. För många har PART varit det viktigaste de gjort.  Inte minst lyfter många fram möjligheter att delaktighet och påverkan som fanns i PART och som man nu saknar. Många av dessa mycket duktiga och engagerade medarbetare som arbetade i PART har valt att söka sig bort från Helsingborgs stad. Det finns mycket vrede över det dumma i detta som bara måste betecknas som maktens arrogans och ett lustmord på PART. PART var en ny diskurs och tankesätt som enligt min uppfattning borde vara framtidens melodi, men som störde grundläggande strukturer i skolans värld och i socialtjänsten.

Jag tar med här texten i min berättelse i repris om mitt arbetsliv som handlade om PART.  

Preventivt arbete tillsammans - PART

När man får perspektiv på frågan kan man kanske låta bli att ta det som hände på så stort allvar. Verksamheten som jag var chef för fungerade i det stora hela, jämfört med andra socialförvaltningar mycket bra, inte minst var vi i framkant i många frågor. Det inträffade under min tid inte några skandaler eller några större mediadrev.  Särskilt uppmärksammat blev arbetet med PART, Utsikter och Skolfam. PART, som står för preventivt arbete tillsammans, var ett samverkansprojekt mellan Socialtjänsten, Skolan, Kulturen, Utvecklingsnämnden och Region Skåne.  Projektet var från början inte tänkt att bli en verksamhet för sig, utan skulle styras av en koordinator. Projektet växte fram under de år jag var förvaltningschef.  Idégivare till mycket i projektet var Leif Redestig med stöd av verksamhetschefen Anne Eskilsson.  Projektet hade gott stöd av dåvarande skolchefen Torbjörn Jordansson och verksamheten var knuten till socialförvaltningen.  Min ledarstil i förhållande till PART var att ge projektet stor handlingsfrihet. Detta menar jag resulterade i en sällan skådad kreativ utvecklingsprocess. En mängd otroligt positiva och synnerligen kompetenta personer kom att knytas till projektet, som skolpsykologen Kristin Hinze, pedagogen Eva Pennegård, skolläkarna Nils Lundin och Fiffi Tegenrot och många andra. Aldrig tidigare har jag upplevt en verksamhet med så mycket positiv energi. Ett kreativt samarbete inrättades också med Landskrona där skolchefen, framlidne Tomas Johansson, var en mycket drivande kraft. Hans död var en stor förlust.

Det började med projektet Skolfam – som nu finns i 22 andra kommuner, som är en verksamhet som innebär att man ger fosterbarn stöd i skolan. Detta har fått efterföljd i många kommuner runt om i Sverige. Inspirationen var mycket Bo Winnerljungs forskning som visade att fosterbarn var en särskild riskgrupp för sociala problem, men att hur det går i skolan är avgörande för deras utveckling. Skolsituationen är mycket lättare att påverka än andra sociala och psykologiska faktorer i barnens liv och har oerhört mycket större betydelse för barnens utveckling visade Winnerljung.

Skolfam var en stor succé och kom att bli modell för en rad av projekt med skolan som bas och nationellt uppmärksammat, bland annat något som kom att kallas för Utsikter. Detta innebar att ett antal skolor, där det fanns många barn som levde i familjer med långvarigt försörjningsstödbehov och nyanlända barn, utvecklade arbetssätt för att uppmärksamma barnens behov.  Bland annat utvecklades en metod med så kallade färgkartor för att följa upp undervisningen både på grupp och individnivå.  Vi hade ministrar på besök flera gånger och intresset för vad vi arbetade med var stort.

Skolchefen Torbjörn Jordansson slutade och ersattes av Ing-Marie Rundvall. Hon började ställa frågor, som utryckte brist på förståelse och blottade misstro. Det fanns en ledningsgrupp till projektet, men ingen styrgrupp med förvaltningschefer. Stadsdirektören gav en tydlig signal att det borde finnas och vi inrättade en styrgrupp, vilket kom att bli slutet för PART i den ursprungliga formen. Med stöd av förvaltningschefen för utvecklingsnämnden Bengt Avedal började Rundvall ifrågasätta allt mer i PART. PART hade inte särskilt stort stöd internt från socialförvaltningens barnavård, vilket också blev ett problem. PART var en ny diskurs som störde både skolans traditionella och socialtjänstens arbetssätt.

I slutet av 2012, när jag hade bestämt mig för att sluta som förvaltningschef, bestämdes det att en utvärdering av PART skulle göras.  Nu blev detta ingen egentlig utvärdering utan mer ett antal diskussionsmöten under ledning av Pehr Frykman från Skolförvaltningen. Att i detta läge inte utvärdera på ett seriöst sätt var otroligt amatörmässigt och inkompetent.  Jag var bara med på ett möte. Det var tydligt att både skolförvaltningen i Helsingborg och Landskrona samt utvecklingsnämnden ville förändra PART och då passade inte en utvärdering in. Man hade redan bestämt sig.   PART skulle vara en utvecklingsverksamhet. När ett projekt var utvecklat skulle verksamheten knytas till ordinarie verksamhet. Då hade man frångått den grundläggande principen att PART skulle vara en samverkansverksamhet, ett nätverk för samverkan mellan förvaltningarna. Antingen ville man inte ha en fördjupad samverkan eller så förstod man inte principen. Att tänka i projekt var ett gammalt och välinarbetat tillvägagångsätt.

När jag slutat och ersatts av Dinah Åbinger lade styrgruppen ned PART i den ursprungliga formen och avvecklade all den tidigare personalen. Detta gjordes något okänsligt och många kom att fara illa i den processen.  Varför krossades ett så framgångsrikt och nationellt och även i hela norden uppmärksammat projekt? Ett projekt som låg i framkant och visade på nya vägar för verksamheten, inte minst i samverkan mellan skolan och socialtjänsten? Min bild är att projektet var mycket uppskattat på skol och rektorsnivå, medan misstron fanns centralt i skolförvaltningen. Ett problem var hur projektet skulle styras.  Jag trodde på decentralisering och stor frihet i det lokala arbetet medan stadsdirektör och flera av de övriga förvaltningscheferna inte var bekväma med detta, utan ville ha mer av central styrning och kontroll.  Jag tror inte att man som förvaltningschef kan styra en utvecklingsprocess utan här måste man ge stor frihet att på t.ex. en skola utveckla arbetet i samverkan lokalt. Att som man sedan gjorde styra hårt uppifrån lägger en död hand över utvecklingsarbete enligt min erfarenhet. Om detta var avsikten, eller bara uttryck för en maktutövning som bygger på att man tror på en sådan ledarstil, kan man undra.

Man byggde sedan upp ett nytt PART med en ny projektledare, Pernilla Danielsson. Det är inte hennes fel att det som blev kvar av gamla Part var det som kallades för HUB (Hälsa-utbildning-barn). Detta är en samverkansmodell kring enskilda barn, där man gör barn med särskilda behov ett projekt godkänt av föräldrarna med en särskild projektledare. Tanken är att samla alla de som arbetar kring barnet samlas och koordinerar sitt arbete.

Min bedömning är att det blev känsligt att socialtjänsten var så involverad i skolutveckling. Diskursen, att det viktigaste för utsatta barn är deras skolutveckling, medan socialt arbete inte anses ha samma tyngd är av motsvarande skäl känsligt i den sociala barnavården. Denna diskursförskjutning tror jag är en framtidsväg, men den hamnar nog på kollisionskurs med både skolfolk och socialtjänstföreträdare.

Berusad på böcker del 19 - Naturlära av Lars Lerin

Lars Lerin en fantastisk akvarellmålare och naturfilosof

I julklapp fick jag en bok som har titeln Naturlära och är skriven av konstnären Lars Lerin.  Det är en vacker bok som består av ett mycket stort antal av hans akvarellmålningar och däremellan texter som är stillsamma betraktelser av mest naturen.  Boken heter ju Naturlära och naturen är den natur han har omkring sig där han bor i Värmland. Han berättar också om sitt måleri.  Han trivs bäst vid sitt ritbord där han går in i sin bubbla och arbetar utan att tänka och inte bry sig om vad andra tycker om hans måleri. Lerin litar bara på sin egen intuition. Jag blev förbluffad när jag såg hans bilder. Akvarellerna är fantastiska. De lyckas fånga motiven av skog, landskap och värmländska gårdar, med ljus och stämning som gör att man hejar till. En bild av en gles björkskog undrar man länge om det inte är ett fotografi. Detta är en bok som verkligen gör att man blir lite berusad på detta stycke litteratur!  

”Det börjar lysa om dagarna.  Våren frestar och prövar och sprätter, den porlar och spelar i minsta bäckåder. Gäddan i sluktagen, sjövild Och småfåglarna slåss om holkarna. Det är ett kattrakande kvällar och nätter, stolltag, rabalder och ställ.”

 

Några reflektioner över aktuella frågor i samhällsdebatten - som till exempel vem som besegrade Hitler

Jan Guillou framförde synpunkten att det var Sovjetunionen som besegrade Tyskland under andra världskriget i en artikel nyligen i Aftonbladet. Denna ganska självklara och inte särskilt anmärkningsvärda synpunkt föranledde Erik Helmersson ledarskribent i Dagens nyheter att gå till ett hånfullt ,får man säga, angrepp på  Guilliou. Helmerson hade den i väst vanliga synpunkten att det var USA och England inte minst genom invasionen i Normandie som avgjorde kriget. Han tyckte Guilliou behövde läsa på sin historia. Nu behöver man inte vara särskilt orolig att Guillou skulle ta illa upp eller att hans nattsömn skulle störas av detta mycket skarpa och hånfulla angrepp. Han har utstått värre kriser, som tex.  Att fängslas för sina artiklar om IB på sin tid. Jan Guilliou måste ha ett psyke starkare än någon annan!  Så att jag skriver detta är inte för att försvara honom, det behöver han inte alls.  Nej det är min upprördhet över ledarskribenten i DN som får mig att skriva.

Utan att repetera hela det andra världskrigets förlopp är det ett faktum att Hitler besegrade England och Frankrike på den europeiska kontinenten 1940. Han kunde med full kraft gå till angrepp i väster eftersom han slutet en pakt med Stalin.  När sedan den segerrusige Hitler gick till angrepp mot bolsjevismen genom sitt anfall i juni 1941 beseglades nog hans öde. Även om kriget till en början gick bra för tyskarna hade man kraftigt underskattat Sovjetunionens militära styrka. Tyskarna stoppades av framför Moskvas portar efter att man ställt om sitt försvar i Sibirien och flyttat det till Moskvas försvar.  Leningrad belägrades under flera år och striderna vid Stalingrad var ursinniga. Mer 30 miljoner människor fick sätta livet till i försvaret av Sovjetunionen. Men enda till den 6 juni 1944 när det var dags för dagen D, fick Sovjetunionen bära hela bördan av kampen mot nazismen. När det sedan öppnades en andra front i väster var kriget redan i praktiken vunnit i öster.  Tyskarna var på reträtt och säkert hade Sovjet på ett par års sikt kunnat ensamma vinna kriget.  Nu förkortades kriget genom insatser från Förenta staterna och England.  Men jag menar att historiska fakta säger att den största insatsen för att besegra Tyskland stod Sovjetunionen för. Detta faktum har inget att göra med vad man tycker om Sovjetunionen, Stalin eller ens kommunism. Det är ett historiskt faktum!  

Erik Helmersson måste vara förblindad i liberal eller gammal sunkig antikommunism eller så är det så illa att han är ett offer för att eleverna på senare år inte får läsa lika mycket historia som förut. Då kan man tycka synd om karln. Men jag tror nog att han vet bättre men är förblindad av borglig ideologi.

I inrikespolitiken rapporterar media om konflikten i Sverigedemokraterna. Lövdén skall ha heder för att han står på sig om att SD är ett nyfascistiskt parti. Men SDs självbevarelsedrift säger dem att de öppet rasistiska och nationalistiska elementen i ungdomsförbundet måste nedgöras.

Att vi har så många nyfascistiska partier i hela Europa är enligt min uppfattning ett resultat av den nyliberala politik som man bedrivit. Politiken har lett till fattigdom och samhällsupplösning och när kaoset i ett samhälle är nära, eller att människor upplever att kaos och upplösning är nära, där vet vi historiskt att fascistiska lösningar och rörelser växer fram.

Ett exempel på fascism och en reaktionär stat i verklig mening är dagens Ryssland. En del inom vänstern lutar sig fortfarande mot Ryssland i betraktandet av kriget i Ukraina. Jag menar att Ukraina har rätt att försvara sitt land men på båda sidorna i denna konflikt finns skurkar och fascister. Ryssland uppträder fräckt och provokativt på liknande sätt som Hitlertyskland gjorde på sin tid mot sina grannar. Detta gör inte att lösningen för Sverige är att luta sig mot NATO. Anslutning till pakter ökar risken för att dras in i krig.       

Berusad på böcker del 18 Frans Kafka och Slottet

När jag en dag sa att jag höll på att läsa Frans Kafkas roman Slottet sa en mig närstående person ska du läsa en sådan dyster bok, ska du inte läsa något roligt? Nej Kafkas böcker är ingenting man skrattar åt. Jag läser gärna något att skratta åt. Men läsningen av Kafkas böcker tillför något annat, något betydelsefullt för mig. Nu råkade bara Slottet stå i bokhyllan oläst och av en händelse råkade jag se den.  Det fick mig att minnas några av de mest magiska läsupplevelserna i mitt liv. Jag gick i gymnasiet och satt i läsesalen på stadsbiblioteket och läste Frans Kafkas Processen. Processen börjar med orden:

”Någon måste ha förtalet Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”  Och de sista meningarna i boken: ”Var fanns domaren, som han aldrig hade sett? Var fanns den högsta domstol, dit han aldrig hade nått fram? Han lyfte upp händerna och spärrade ut alla fingrarna. Men på K:s strupe lade sig den ene herrns händer, medan den andre stötte kniven i hans hjärta och två gånger vred den runt.  Med bristande ögon kunde K ännu se, hur herrarna, nära intill hans ansikte, lutade mot varandra med kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga avgörandet.  – som en hund! sade han, det var som om skammen skulle överleva honom.”

Det finns ett avsnitt i boken där handlingen utspelas i en katedral och utan att helt minnas detaljerna i berättelsen minns jag att jag läste texten som i trans, i ett euforiskt tillstånd där verkligheten omkring mig försvann och jag var helt slukad av boken. En mycket stark upplevelse som jag nu mer än 40 år senare ännu tydligt minns.  

Boken kom att betyda en hel del när jag många år senare blev utsatt för en orättvis beskyllning där bokens tema fick en ny innebörd för mig. Det är så med bra litteratur att den är tidlös och bryter in i våra liv och säger något om människans liv och tillvaro. Processen föder en orolig känsla av skräck i magen och understryker betydelsen av rättssäkerhet i samhället – om man ansluter sig till den tolkningen. Säkert känner många människor igen sig efter att ha haft kontakt med myndigheter, även i vårt land. Tyvärr också många som haft kontakt med socialtjänsten. För en socialarbetare är Processen i nödvändig bok att läsa!

Det är därför jag med nyfikenhet börjar läsa Slottet, som liksom Amerika är en oavslutad roman. Processen var den enda avslutade roman Kafka skrev. De första raderna ger oss hela miljön för romanen:

”Det är sena kvällen när K anlände. Byn låg i djup snö. Av Slottsberget syntes ingenting. Det var höljt i dimma och mörker och inte ens den svagaste ljusstrimma kom från det stora slottet. På träbron som från landsvägen förde in till byn blev K stående en lång stund och såg upp mot den skenbara tomheten.”

K som skall börja ett arbete som lantmätare söker nattlogi i ett värdshus, men blir redan efter en kort stund väckt av en slottsfogde som bryskt påminner K om att han måste ha tillstånd av greven på slottet för att övernatta på värdshuset, vilket han inte har. Efter en del förvirrade telefonsamtal med motstridiga besked får han ändå stanna. Men denna osäkerhet i tillvaron i byn blir ett inledningsackord som håller i sig genom hela romanen, som är nog en av de märkligaste böcker jag läst. Att tolka boken blir en stor utmaning. K gör ett försök dagen efter att nå slottet, men kommer aldrig dit i romanen. Handlingen utspelas sedan i byn med en lång rad samtal K har med olika människor, vars syfte för K är att få kontakt med makten och de som bestämmer. Men också att förstå vad som händer på det ouppnåeliga slottet. Han inleder en relation med en kvinna från byn men hon upplever att han bara är intresserad av henne för att nå fram till de som bestämmer. Beskrivningarna av människorna är absurda och i en del fall djuriska. Det är en fullständigt absurd, drömlik och skrämmande värld som Kafka målar upp, med ett märkligt konkret och vardagsnära språk.  Boken har fått många tolkningar. En del lyfter fram att det handlar om Kafkas personliga ångest, man kan tänka sig en reaktion på en absurd byråkrati och alienation. Andra tänker att den ska tolkas som ett religiöst verk om människors sökande efter frälsning.

Det slott som K aldrig når kan tolkas som gud eller svaret på tillvarons innersta hemligheter. Hemligheter som vi människor aldrig får svar på. (En fundering jag får då är Kants resonemang om tinget i sig) Den långa raden av samtal mellan K och olika människor i byn blir hans väg att förstå världen. Men istället för att öka förståelsen, att komma i kontakt med slottet, kommer han allt längre därifrån. Jag vill inte göra någon politisk analys av saken. Men som materialist och Marxist måste jag nog tro att det dels finns en objektiv verklighet och att man kan få kunskap om den. Problemet är det finns lika många subjektiva uppfattningar om verkligheten som det finns betraktare. Man måste nog konstatera att världen och det mänskliga livet inte sällan är svår att förstå.

Slottet är en svår bok att läsa och jag kan inte rekommendera att du läser den. Den är intressant men kanske kan du nöja dig med min resumé!