Kan man ha förtroende för det unga ledarskapet i politiken och skall vi inte tacka Sverigedemokraterna för den generösa invandringspolitiken i Sverige?

Det verkar som det pågår ett ungdomens uppror i den svenska politiken. Den nybakade KD-ledaren Ebba Busch-Thor lät DÖ-överenskommelsen falla tungt och hon blamerade sig inför sina allianskolleger genom att utmana om gemensam budget för alliansen. Man kan för att citera Janne ”Loffe” Carlsson från filmen Göta kanal säga att hon har ”skitit i det blå skåpet.” Ebba är bara 28 år och det är väldigt ungt för att bli partiledare. Lika ung var Annie Lööf i Centerpartiet. Även Gustav Fridolin från Miljöpartiet är anmärkningsvärt ung och Anna Kindberg Batra i Moderaterna är inte lastgammal. Är det bra att vi har så ungt ledarskap. I de flesta andra länder är politiker på höga maktpositioner till åren komna personer. I USA är kandidaterna till nästa års presidentval är flera fall personer i 70-årsåldern. USA som vi brukar sägas präglas av en ungdomskultur. Inte i så hög utsträckning som Sverige.  Här tar vi nog priset. Baksidan på ungdomskulten är förakt för de äldre som upplevs som bakåtsträvare och överdrivit försiktiga.  

Många även borgliga tyckare tycker att Ebba Busch-Thor gjort bort sig. Frågan är om problemet är hennes ungdom eller att hon är en utpräglad högerradikal. Hon drivs säkert av ambitionen att profilera sitt parti som om allt går som det skall åker ut ur Riksdagen nästa gång vi väljare får en chans att säga vad vi tycker. Men jag tror dock att det grundläggande problemet är hennes bristande erfarenhet. Av egen erfarenhet vet jag att radikalismen är en barn och ungdomssjukdom. Ungdomar tenderar att bara titta framåt och saknar inte sällan en kunskap om historien. Man kan fråga sig hur hennes utbildning såg ut i Livets ords skola där hon gick hela sin grundskoletid. Historieundervisning har inte varit mycket att hänga i julgranen de senaste 20 åren!

Nyligen gick de mer erfarna men pensionerade politikerna Ingvar Carlsson och Bengt Westberg ut och varnade sina efterkommande kolleger och manade till samarbete i politiken för landets skull. Det är ju en gammal tradition som tjänat landet väl att det funnits en samverkan i Sverige. Efter att alliansens kam växt efter åtta år i regeringen och socialdemokratins försvagning, har intresset för samarbete mellan de olika politiska blocken minskat. En gammal vänsterman som jag har alltid argumenterat mot det som vi ofta kallat klassamarbete.  Men idag när samhället allt mer liberaliserats och avreglerats med samhällsupplösning och i många fall kaos som följd tycker jag nog att samverkan i politiken kan vara lämpligt, i synnerhet kring asylmottagningen. Alternativet är kaos och de som tjänar på det är Sverigedemokraterna.  Att vi har en så generös invandrarpolitik i Sverige menar jag att i kan tacka Sverigedemokraterna. Att de profilerat sig för ett idiotstopp på invandring har drivit de andra partierna som en pendang i motsatt riktning. Om SD inte funnits hade det nog varit politiskt korrekt att inta en mer restriktiv inriktning. Detta är en intressant paradox!

Men jag känner en stor oro för att det unga ledarskapet i den svenska politiken inte är mogen sitt ansvar, nu när 40-talisterna på allvar lämnar rodret i samhället. Tycker en 50-talist som du kanske tycker kackar i eget bo!