Den här texten tänker jag skicka som insändare till Helsingborgs Dagblad. Du som brukar läsa min blogg hittar nog inte mycket nytt i just denna artikel. Men skall man påverka måste nog en del argument upprepas många gånger!
Forskarna Titti Mattson och Bo Vinnerljung
har publicerat en rapport genom studieförbundet Näringsliv och samhälle med
titeln Barn i familjehem, med förslag på åtgärder som ska göra skillnad för
samhällets utsatta barn.
Bakgrunden är att omhändertagna barn klarar
sig generellt sätt mycket dåligt. Barn i familjehem har mycket högre risk för
att drabbas av missbruk, psykisk sjukdom, kriminalitet, bli arbetslös och
bidragsberoende än andra barn. Det finns
ett starkt samband mellan detta och dåliga skolresultat och olika hälsoproblem som
inte följs upp i tillräcklig grad har Vinnerljungs forskning tydligt visat.
Författarna föreslår bland annat:
Att införa tvingande regler för kommuner och
landsting att följa upp placerade barns hälsa vad gäller psykisk, fysisk och
tandhälsa. Vad gäller utbildning skall det vara kommunernas skyldighet att
initiera kontakt med skolan vid placering. Vidare föreslår man att införa
systematiska färdighetstester i räkning och läsning för att få underlag för de
insatser som behövs i skolan. ( här vill jag påminna om att det finns ett
system som används i trettio kommuner som heter Skolfam som har utvecklats i
Helsingborg) Här vill man vidare att det skall vara möjligt att vid behov
förlänga familjehemsuppdraget några år efter artonårsdagen.
Det pågår en översyn av Socialtjänstlagen.
Rapporten borde vara ett viktigt underlag för att reformera socialtjänstens
insatser för barn.
Den sociala barnavården i är i kris i
Sverige. Detta har flera orsaker som inte bara handlar om ekonomiska resurser
och personalbrist. De principer som låg till grund för Socialtjänstlagen som
byggde på bland annat helhetssyn och frivillighet har eroderats. 90 % av den
sociala barnavårdens ärenden är anmälningar och bara 10 % frivilliga ansökningar
från familjer om hjälp. Detta är ett historiskt misslyckande. En viktig faktor
är att lagstiftarna inte förstått vad socialt arbete är utan kommit att betona
utredning, myndighetsutövning, barns skydd, kontroll över kommunerna och en
administrativ belastning på socialarbetarna som är fullständigt orimlig.
Lagstiftande politiker och tjänstemän på
centrala myndigheter tror att man på detta sätt skyddar barn. Det tror inte
jag. Självfallet måste det finnas möjligheter att mot föräldrars vilja omhänderta
barn och ungdomar. Men ett system som gjorde det möjligt för socialarbetarna
att arbeta med det sociala arbete de är utbildade för skulle skydda betydligt
fler barn. Att det sedan inte går bättre för de barn som omhändertas och en del
talar för att det till och med går sämre för de barn som omhändertas än för de
som inte blir det är ingenting annat än ett gigantiskt fiasko för
Socialtjänsten. Det är inte socialarbetarnas fel. Det är ett systemfel!
För göra skillnad för de utsatta barnen är
mina erfarenheter att det krävs ett fördjupat, och då menar jag verkligen i
verkligheten fördjupat, samarbete mellan socialtjänsten och skolan. Ett sådant
arbete måste bedrivas underifrån med lärare, rektorer, socialsekreterare,
barnläkare, skolsköterskor för att säkra att barnen rustas med godkända
kunskaper som rustar för ett hälsosamt vuxenliv. Den ledningsfilosofi som
utövas i Helsingborgs stad med betoning på chefers styrning gagnar inte en
sådan utveckling!
Man talar mycket om att Socialtjänsten skall
bli evidensbaserad och kunskapsbaserad. För det jag sagt ovan - som bygger på Vinnerljungs med fleras
forskning - finns det evidens. Så ni politiker som har inflytande över besluten
lyssna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar