Socialtjänstlagen måste ge utrymme för socialt arbete!

Den här  texten tänker jag skicka som insändare till Helsingborgs Dagblad. Du som brukar läsa min blogg hittar nog inte mycket nytt i just denna artikel. Men skall man påverka måste nog en del argument upprepas många gånger!

Forskarna Titti Mattson och Bo Vinnerljung har publicerat en rapport genom studieförbundet Näringsliv och samhälle med titeln Barn i familjehem, med förslag på åtgärder som ska göra skillnad för samhällets utsatta barn.

Bakgrunden är att omhändertagna barn klarar sig generellt sätt mycket dåligt. Barn i familjehem har mycket högre risk för att drabbas av missbruk, psykisk sjukdom, kriminalitet, bli arbetslös och bidragsberoende än andra barn.  Det finns ett starkt samband mellan detta och  dåliga skolresultat och olika hälsoproblem som inte följs upp i tillräcklig grad har Vinnerljungs forskning tydligt visat.

Författarna föreslår bland annat:

Att införa tvingande regler för kommuner och landsting att följa upp placerade barns hälsa vad gäller psykisk, fysisk och tandhälsa. Vad gäller utbildning skall det vara kommunernas skyldighet att initiera kontakt med skolan vid placering. Vidare föreslår man att införa systematiska färdighetstester i räkning och läsning för att få underlag för de insatser som behövs i skolan. ( här vill jag påminna om att det finns ett system som används i trettio kommuner som heter Skolfam som har utvecklats i Helsingborg) Här vill man vidare att det skall vara möjligt att vid behov förlänga familjehemsuppdraget några år efter artonårsdagen.

Det pågår en översyn av Socialtjänstlagen. Rapporten borde vara ett viktigt underlag för att reformera socialtjänstens insatser för barn.

Den sociala barnavården i är i kris i Sverige. Detta har flera orsaker som inte bara handlar om ekonomiska resurser och personalbrist. De principer som låg till grund för Socialtjänstlagen som byggde på bland annat helhetssyn och frivillighet har eroderats. 90 % av den sociala barnavårdens ärenden är anmälningar och bara 10 % frivilliga ansökningar från familjer om hjälp. Detta är ett historiskt misslyckande. En viktig faktor är att lagstiftarna inte förstått vad socialt arbete är utan kommit att betona utredning, myndighetsutövning, barns skydd, kontroll över kommunerna och en administrativ belastning på socialarbetarna som är fullständigt orimlig.

Lagstiftande politiker och tjänstemän på centrala myndigheter tror att man på detta sätt skyddar barn. Det tror inte jag. Självfallet måste det finnas möjligheter att mot föräldrars vilja omhänderta barn och ungdomar. Men ett system som gjorde det möjligt för socialarbetarna att arbeta med det sociala arbete de är utbildade för skulle skydda betydligt fler barn. Att det sedan inte går bättre för de barn som omhändertas och en del talar för att det till och med går sämre för de barn som omhändertas än för de som inte blir det är ingenting annat än ett gigantiskt fiasko för Socialtjänsten. Det är inte socialarbetarnas fel. Det är ett systemfel!

För göra skillnad för de utsatta barnen är mina erfarenheter att det krävs ett fördjupat, och då menar jag verkligen i verkligheten fördjupat, samarbete mellan socialtjänsten och skolan. Ett sådant arbete måste bedrivas underifrån med lärare, rektorer, socialsekreterare, barnläkare, skolsköterskor för att säkra att barnen rustas med godkända kunskaper som rustar för ett hälsosamt vuxenliv. Den ledningsfilosofi som utövas i Helsingborgs stad med betoning på chefers styrning gagnar inte en sådan utveckling!   

Man talar mycket om att Socialtjänsten skall bli evidensbaserad och kunskapsbaserad. För det jag sagt ovan -  som bygger på Vinnerljungs med fleras forskning - finns det evidens. Så ni politiker som har inflytande över besluten lyssna!