Berusad på fjällvandring och Zen och konsten att sköta en motorcykel

Det blir aldrig som man tänkt. Det blir aldrig som man planerat. Men det är bra att man tänkt och det är bra om man planerat. Det underlättar när man måste improvisera och laga efter läge. Det har jag lärt mig efter många fjällvandringringar. En fjällvandring kräver mycket noggrann planering, i synnerhet om du vandrar utan för vandringsleder och stugor. Du kan inte skaffa något under turen och måste bära allting på ryggen. Packningen måste därför vara så lätt som möjligt. Jag för min del har alltid en checklista på utrustningen som jag noggrant följer.

Jag och min son har varit upp i Lapplandsfjällen och vandrat. Underbart att göra något med sin vuxne son. Meningen var att vi skulle gå från Saltoloukta fjällstation till Kvikkjokks fjällstation. Men så hände det sig några mil från Saltoloukta att jag fick mycket ont i mitt knä och vi tog beslutet att vända. Vi var då nära sjön Sitojaure. Så istället för kanske 5-6 vandringsdagar blev det 4 med 3 nätter i tält. Vädret var bra med bara lite regn och därför blev fjällupplevelsen helt tillfredställande. Vi hade eventuellt tänkt göra en utflykt in i Sarek vid Skeifeklippan, men det får bli en annan gång. I alla fall för sonen.

Jag själv var i Sarek 1980. Vi var två killar 28 år gamla som klippte sträckan Saltoloukta – Situjaure på 5 – 6 timmar och sedan åkte båt in i Sarek. Vi hade en helt fantastisk tur över fjället Skårki och över glaciären Alep pastajekna. Utsikten från toppen av Skårki över Rapadalen är nog det mest fantastiska jag upplevt. Men utsikten över sjön Langas här på bilden är nog i klass med Rapadalen. Bortom horisonten finner man Stora Sjöfallet och den reglerade Akkajaure.

Mitt knä blev bättre efter lite vila  och sonens behandling av vaden, och vi gjorde en mindre toppbestigning i närheten av Saltoloukta fjällstation. När man kommer vid sidan av vandringsledenleden är det en stark upplevelse av all växtlighet. Det fanns mycket blåbär och lingon och en hel del hjortron som var stora som hallon. Marken skiftar i mörkgrönt, rött och grått. Så här års är Renarna på sommarbete och vi såg massor av dem under vår vandring. På lätta steg rinner de över vidderna. Inte rädda för människorutan tittar nyfiket men håller respektfullt avstånd.

Jag har varit en strapatsromantiker och alltid längtat efter fjällvandringarna. Nu börjar åldern ta ut sin rätt och det kanske inte blir fler längre vandringar. Den här gången slog det mig att vi träffade så många människor som vi hade intressanta samtal med på tåget, på leden och på Saltoloukta fjällstation. Det var en grupp tyska ungdomar som hade problem med sitt stormkök, det var en tysk flicka som vandrade ensam och det var en grupp fransmän som varit ute och fiskat. På tåget upp träffade vi en flicka som skulle börja på rymdgymnasium i Kiruna och två studenter från Uppsala som skulle vandra till Kvikkjokk. Och så var det en man säkert 80 år som hade bott i USA i 60 år och var hemma för att hälsa på släktingar.  

Det fanns en tid jag tänkte skriva en bok om fjällvandring som skulle kunna vara en travestering på kultboken Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M Pirsig. Boken som kom 1974 är berättelsen om mannen som åker motorcykel med sin son på bönpallen genom norra USA ned mot Kalifornien. Här berättas om naturen och vad som händer under färden och den känsliga behandlingen av motorcykeln. Man måste noga lyssna på motorljudet för att i tid kunna göra justeringar. Men mellan denna yttre berättelse är boken en filosofisk betraktelse över begreppet kvalitet. Bokens slutsats om kvalitet blir att det kan man inte tala om vad det är, det bara känner man på sig.

Då tänkte jag mig en gång att man skulle kunna skriva en liknande berättelse där den yttre ramen är en fjällvandring och ett pågående filosofiskt samtal mellan vandrarna. Skulle en sådan berättelse vara trovärdig? Den skulle nog kunna bli intressant för den som är intresserad av både fjällvandring och filosofi. Trovärdig knappast. Det man tänker på och pratar om när man vandrar är naturupplevelsen, när  vi ska rasta, när ska vi äta middag, var kan man hitta vatten, var skall vi slå upp tältet, hur ska vi hålla oss torra och varma, vad gör vi åt skavsåren med flera primära problem i en människans liv. Det är nämligen detta som är så avkopplande med fjällvandring. Man tänker inte så mycket på djupare problem utan bara det mest basala. Så frågan är om en sådan bok blir skriven?