Finns det intresse att samhällets individ och familjeomsorg blir en del av den generella välfärden och befriar sig från fattigvårdens skamfyllda bojor?

Det pågår en översyn av socialtjänstlagen i socialdepartementet men så vitt jag sett ingen debatt i frågan. Inte från politiker. Inte från socialarbetare. Inte från forskare. Inte från en intresserad allmänhet. Facket driver yrkesfrågor som har att göra med resurser, bemanning och lönesättning.  Det har funnits tider när de här frågorna har engagerat till debatt, t.o.m. het sådan. Någon sådan tid verkar vi inte ha för dagen. Visserligen har det varit en del medial uppmärksamhet kring problem inom barnavården men ingen debatt. Varför? En förklaring är ju att allt fokus har varit på flyktingfrågan.

Professor Sune Sunesson brukade säga att de socialt missanpassade, eller hur han uttryckte det, när han tex menade alkoholisterna på städernas bänkar, behövs som  exempel för att disciplinera befolkningen. Se här hur det går när du inte sköter dig! 

Det är fortfarande skamfyllt att få sociala problem. Särskilt när det gäller att vara i behov av ekonomiskt stöd, att inte klara av sina barn och att ha missbruksproblem, även om det hänt en hel del positivt när det gäller missbruk. Det har blivit allt mer accepterat att tala om sitt missbruk efter att Gudrun Schyman trädde fram och nu senast en annan politiker Kjell Olof Felt.

Men det är fortfarande inte naturligt att söka frivilligt hjälp hos socialtjänsten, annat än i alltför begränsad utsträckning.

Jag har skrivit ett antal inlägg i Helsingborgs Dagblad och på den här bloggen. Reaktionen har uteblivit. Så jag måste nog dra slutsatsen att intresset är lågt. I alla fall lågt för mig och mina synpunkter kanske man skulle kunna tillägga! Egentligen tror jag inte att intresset är lågt i socialarbetarkåren. Men tyvärr tolkar jag det som att uppgivenheten breder ut sig här. Politiskt är tyvärr denna sektor inte särskilt intressant. Det har den egentligen aldrig varit. Det var liberalerna och de frisinnade som historiskt la beslag på denna fråga. Den var inte lika viktig för arbetarrörelsen. Det s.k. trasproletariatet sågs av arbetarrörelsen som en parasitär klass som var reaktionär politiskt sett.

 Som tur är det en begränsad del av befolkningen som kommer i kontakt med denna verksamhet.  Som tur är kan man nog säga.

För mig har dock behandlingen av de mest utsatta i samhället, de som befinner sig på samhällets botten varit en mätare på hur pass humanitärt och friskt ett samhälle är.

Genom den stora migrationen och invandringen, där nya grupper får inta platsen som ny underklass längst ned på samhällskalan, skapar nya förutsättningar för socialtjänsten. Detta kommer inte att underlätta för socialtjänsten att uppfylla sitt som jag menar orimliga uppdrag. 

Detta var denna bloggs inlägg nummer 200. Läs gärna gamla inlägg och jag är glad om du också kommenterar och kommer med synpunkter!