Borgerligheten sörjer att Sovjetunionen inte finns längre

Till flydda tider återgår den svenska borgerligheten än så gärna  då allt ont kunde skyllas på det gamla sovjetväldet.  Men nu är det snart 30 år sedan Sovjetunionen gick ur historien.  Det verkar ibland som man saknar Sovjetunionen! Av och till delar HDs ledarsida och andra borgerliga medier ut kängor till vänsterpartiet och andra vänsterorganisationer om de kommunistiska liken i lasten, nu senast den 12 september. Detta föranledde ett svar av vänsterpartiet och jag skall inte försvara partiet det får de göra själv.

Men partiet bör dömas utifrån sin aktuella politik och inte alltid för sina lik i lasten. Andra partier som högern/moderaterna och bondeförbundet/ centerpartiet har också sina lik i lasten och är befläckat med barlast från den bruna tiden.

Man måste säga att det är länge sedan hyllningskören till kamrat Stalin tystnade. Svenska kommunister kan inte ta ansvar för vad som hände i Sovjetunionen för snart 100 år sedan. Sanningen är att svenska kommunister varit mycket fredliga och idealistiskt vurmat för framtidsdrömmen det klasslösa samhället. Jag kan inte på rak arm erinra mig något exempel där svenska kommunister begått våldshandlingar eller terroristhandlingar. Det är möjligt att man kan leta upp någon arg människa som gjort något dumt, men organiserade handlingar lyser med sin frånvaro.

Tvärtom finns många exempel på förföljelse och våldshandlingar mot svenska kommunister, begångna av rättsväsende, militär, politiska partier, fackföreningar och enskilda.

Jag vill bara påminna om morden på arbetarna i Ådalen 1931, attentatet mot Norrskensflamman 1940 som krävde 5 liv, transportförbud av kommunistiska tidningar och internering av kommunister under kriget, processen mot Enbom som troligtvis inte hade någon verklig grund. På senare tid kan man ta processen mot journalisterna som avslöjade IB-affären och affären om sjukhusspionen på 1970-talet. Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen bedrev en intensiv klappjakt på kommunister under kalla krigets tid. Och det var många som fastnade på Säkerhetspolisens fotografier på Vietnamdemonstrationer. Inom det militära bedrevs intensiv jakt på vänstersympatisörer, vilket jag själv såg exempel på under min värnplikt. Det var många individer som fick betala ett högt pris för sina kommunistiska ideal.  

Så borgerlighetens jakt på kommunister i Sverige måste nog liknas vid tjuven som ropar ta fast tjuven. Eller för att citera Jesus: Den av eder som är utan synd kastar första stenen. De allra flesta som ser sig som kommunister är och har varit ganska blåögda idealister som tror och trodde på ett klasslöst och rättvist samhälle. Men för de besuttna är detta ett allvarligt hot! 

Den borglighet som beskyller vänstern för att inte vara demokrater var inte, särskilt inte högern, någon stark tillskyndare av demokratin. Paradoxen är att om borgerligheten inte varit så rädda för bolsjevikernas skräckvälde så hade nog demokratin låtit vänta på sig.

Idag med en allt mer osäker värld har vi en ny politisk spelplan och alla politiska partier bör nog dömas utifrån sin aktuella politik och vilka intressen de tjänar idag!