Tankar på en veranda del 3

Var är världen på väg? Torka breder ut sig aldrig tidigare skådat. Vi är oroliga att brunnen sinar. Det är länge sedan det regnade. Är detta en tydlig påminnelse om klimatförändringarna? Högerpopulisternas framfart med president Trump förskräcker mig. Är Kapitalismens rovdrift på jorden orsak till både Trump och naturens hämnd? Det dyker upp mycket politiska uttryck idag som jag tycker är finner bisarra. Nästan dagligen. Man hinner glömma mycket. Det senaste jag såg var att man förbereder en lag i Egypten att förbjuda ateism. I Egypten tycker man tydligen att guds existens kan bevisas. Jag bestämde mig när jag gick i andra klass att gud inte fanns. Detta har jag inte omvärderat. Men jag tycker att livsåskådning är viktigt för människan. Förre ärkebiskopen ses KG Hammar fick mig att uppfatta gudsbegreppet på ett nytt sätt. Gud behöver inte vara en skäggig farbror på ett moln som han ofta avbildats. Det finns ett mysterium att förstå universums oändlighet. Naturens krafter samspelar i ett system som blir en värld för sig. Är detta gud? I vårt land diskuterar man att förbjuda nazistpartier. Nazisterna har provocerat ett bra tag nu. Det är svårt att argumentera mot det. Men mycket är redan förbjudet och hur kan sådan lagstiftning användas. Nyliberalismen har löst upp mycket av regelverk i samhället och jag tror på den sanningen att liberalismen har fascismen i sitt sköte. Laissez faire som är en liberalism och ekonomi utan bojer pendlar över till sin motsats. Nu handlar mycket om hårdare straff och fler poliser. Politiker måste visa handlingskraft och bjuder över varandra i hårda tag. Vad är kultur? Är det motsatsen till natur? Det vill säga allt som människan skapat. Ofta tänker man på konst när man talar om kultur. För mig är kultur en avbildning eller speglig av det mänskliga samhället eller egentligen hela tillvaron. Naturen är viktig för mig. Ibland tänker jag att människan är det största hotet mot naturen och denna jord. Jag längtar ofta ut i naturen. Tidigare alltid till fjällen. Nu är en gammelskog min dröm. Förra året besökte vi Norra Kvills nationalpark. Vi promenerar ofta med hunden i skogen invid Sofiero i Helsingborg. Där finns många gamla ekar och bokar. Jag brukar stå och bara titta på det stora ekarna. Det gör mig lycklig. Allt är tyst i den tryckande värmen. Bara framrusande tåg avbryter för en stund tystnaden. Vår svarta hund kommer småspringande som alltid och lägger sig i gräset framför stugan. Hettan är plågsam för ett djur med tjock päls. Min fru kommer och sätter sig med mig på verandan. Vi har ofta förtroliga samtal på kafferaster. Hon är en praktisk människa som bara kort avbryter sitt arbete med målning, trädgård eller vävning eller vad det är med en kaffestund. Hon finner mest mening i arbete. Jag arbetar också gärna men kan också sitta som här på en veranda och fundera. En del av mig är en nostalgisk romantiker och drömmare. Jag har nu i snart fem år skrivit på min blogg. Det har blivit snart 300 inlägg. Mest om socialpolitiska frågor. Jag får lite reaktioner på det jag skriver. Jag skickar ofta in insändare till HD. Sedan Sydsvenskan köpte HD har det blivit svårare att få in artiklar. Det verkar göras en politisk bedömning av insändarna? HD är propagandist för liberalismen. För mig är det tydligt att den ohejdade kapitalismen som liberalismen är förespråkare för är problemet i dagens värld. I mörka stunder undrar jag om det är någon mening att tycka till. I andra stunder tränger det på att skriva och tycka till. Då kan jag inte låta bli. Är det då bara för min egen skull och ingen annan bryr sig? Jag kan inte vara likgiltig till var världen är på väg och det tror jag att jag delar med många.

Tankar på en veranda del 2

När jag nu sitter där på verandan denna sena eftermiddag är jag pensionär. Jag kan njuta mitt otium som det så fint heter. Vad betyder det? Kan vara att nu kan jag njuta livet och slippa de krav på mig som arbetslivet ställde. Men nu när mitt liv består av mycket hushållsarbete och trädgårdsskötsel och jag roar mig med hundpromenader, träslöjd och träning och jag lever bara ett privat liv känner jag mig på något sätt utkastad från samhället. Jag räknas inte längre. Inte många frågar mig om vad jag tycker och när jag tycker något är det ingen som reagerar – verken med gillande eller ogillande. Osynliggjord. Arbetslivet gav mig identitet och nu har jag ingen. Någon skulle nog tycka att är det inte skönt att slippa. Det är det naturligtvis också. Det är dubbla känslor. Nu märker jag att jag bearbetar mina egna känslor. Men så är det. Tankarna fladdrar från mig själv till den rent fysiska omgivningen till samhället och världspolitiken. Även om ingen lyssnar, ingen bryr sig så måste jag ändå inför mig själv ge uttryck för vad jag tänker och känner. Detta att förstå vad som händer bakom det som synes hända har alltid varit viktigt för mig. Då tvingas jag vandra min egen väg och inte följa vad som just nu är politiskt korrekt att tänka. Men jag har hela mitt liv sökt stöd, lutat mig mot olika teoretiker olika författare för att förstå världen. Nu fladdrar det till i vinden. Tunna molntussar rör sig sakta över det djupblå himlavalvet. Jag tar upp en kaffetermos och slår upp kaffe i en kaffemugg med dekalen en bokälskare lägger sig aldrig ensam. Den lilla verandan har vitmålat staket. Stugan av smålandstyp är röd med vita knutar. Minnet när jag och lilla Nora sitter på verandans fotsteg och äter smultron vi plockat i vägkanten kommer för mig. Jag kastar en blick mot sidan och ser att den stora rododendronbusken invid stugan har blommat över. Den har lila blommor och blommade som vanligt rikligt. Då hade inte torkan slagit till på allvar. Bakom busken växer vinbärsbuskar. I år dignar buskarna med bär. Knappt synligt för rododendronbusken skymtar ett äppelträd. Det brukar inte ge någon frukt men i år fullt av äpplekart. Varför har jag varit så upptagen av att förstå världen? Tiden innan jag började skolan var den lyckligaste i mitt liv minns jag. Det blev en chock att möta kraven från samhället i småskolan. Den lilla utplånade pojken vände ilska mot skolfröken. Föräldrarna hade inte förberett mig var nog sanningen. Kanske väckte detta en lust att förstå mysteriet med den stora världen som så hade överraskat mig? Har jag kommit över bristen på förtroende för den stora världen? Jag vet inte. Jag har alltid önskat förändra samhället och aldrig varit nöjd med hur samhället är. I min ungdom arbetade jag några år intensivt med politik i en vänsterorganisation. Det kändes till sist tungt och blev till ett tvång utan att det blev något resultat av all möda. Jag slutade. Lusten och driften att förstå fanns kvar. Jag har läst många böcker i jakten på svar. Israels bok och Alienation fångade mig i tonåren och sedan läste jag Marx Kapitalet och många många andra böcker. Här fick jag några svar och byggde upp ett program för min förståelse. Har solglasögonen jag tolkat världen med varit för filtrerade? Socialvården blev min bana. Mitt sätt att förändra världen. Mitt sätt att bekämpa orättvisor. Genom läsningen av franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault öppnades nya vägar och perspektiv för min förståelse av samhället. Makt och diskurs är centrala begrepp hos Foucault. Hans bok Vetandets arkeologi har jag läst tre gånger. Kanske blir det fler. Vad får en människa att läsa en så svårtydd bok tre gånger och kanske läsa den ytterligare gånger? Varje gång jag läser den upptäcker jag nya saker. Vetandets arkeologi handlar mycket om att söka sig tillbaka, bakom en text eller andra uttryckta utsagor för att förstå hur det har blivit som det är nu. Är det att söka sanningen?

Tankar på en veranda - del 1

Jag sitter försjunken i tankar på en liten veranda. Precis som Verner Aspenström gör i sin bok Motsägelser som jag nyligen läste. Huset är en liten stuga som barnbarnet då tre år kallade Tomtens stuga. Den lilla friggeboden stod ju på tomten. Verandan är inte mycket större än en gånger tre meter men en stol får ju plats. Järnvägen går fram bara 40 meter på sin höjd bakom stugan. Det är sen eftermiddag. Solen står ännu över grantopparna i fjärran som snart skall sluka hennes ljus. Det är varmt och jag fruktar att snart dyker knotten upp. Mot den blå himmeln kan man se Tornseglarna ila fram. Zip zip låter det. Jag blir så glad att höra och tolkar det som uttryck för glädje. De häckar under samma takpanna år från år. Tänk att de varje år hittar tillbaka till samma takpanna från sin långa resa från Afrika. På gräsmattan som är nyklippt jobbar en koltrast energiskt med att leta mask tänker jag. Det finns ett hallonsnår med skogshallon bakom stugan och jag undrar om det finns fler hallon än de jag redan plockat till frukostgröten. Humlorna surrar i blommorna invid stugan och jag tänker på trädgårdsprogrammen med Sven Gren i TVs barndom. Där fanns en sommarvarm harmoni och trygghet när han berättade om trädgården. En bit bort i trädgården ligger vedboden. Den är full av björkved som jag förra sommaren högg och staplade i takhöjd. Ved är guld här på landsbygden. Jag känner ett lugn nu när dagen börjar gå mot afton. Jag brukar må bättre och bättre under dagen. Jag vaknar på morgonen vanligen med olika grader av oro. Ibland kramande ångest och ibland bara med en förvirrad oro. Det lättar först när jag stigit upp och kommit igång. Varför denna oro? Kanske är det förvirringen när jag vaknar och undrar var jag är. Under sömnen har jag ju inte haft någon kontroll. I drömmen har jag förflyttat mig mellan olika världar. Kanske är det ett helt liv av upplevelser, en del goda men en del plågsamma som gör sig påmind. När jag arbetade som chef vaknade jag alltid med en oro. När kommer hugget. Jag tänker på allt i mitt liv jag ångrar att jag gjorde och allt jag inte gjorde. Libidon har ibland fört mig på avvägar. Man hör ofta människor säga jag ångrar inget jag gjort. Jag ångrar en hel del både i arbetet och privat. Jag har gjort mycket bra saker när jag mått bra och haft självkänsla. Men vad kunde jag uträttat om jag mått bättre och haft bättre självkänsla? Men när oron plågat mig och kramat sönder självkänslan så har jag blivit feg och indolent. Blev jag socialarbetare bara för bemästra min egen oro. Eller var det för att jag fick ta hand om min oroliga mor som under min barndom inte kunde vara ensam men inte heller vågade gå ut och gärna skickade mig på ärenden redan när jag var ganska liten. Eller var det för att följa min fars politiska och moraliska program att förändra och förbättra samhället genom att avskaffa orättvisor han själv tyckte hans familj blev utsatta för under hans barndom? Där i min ensamhet fladdrar mina tankar över det som har att göra med mig själv och det som har att göra med mina privata relationer med närstående och vänner och det som har att göra med hela samhället. Under hela mitt liv har jag bekymrat mig mycket om tillståndet i samhället och hur jag skulle vilja att samhället var. Både tankarna om mig själv och samhället har varit ofta väldigt depressiva, samtidigt som jag har haft i alla fall när det gäller samhället, en utopisk vision om social rättvisa. Jag håller på och läser Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson. Den behandlar inte bara personen Per Albin utan hela det historiska skeendet under hans levnad. En bra historiebok över det moderna Sveriges framväxt! På gamla dar har jag landat i Per Albins folkhemsvision och övergett den leninistiska samhällsmodellen som förändrade samhällsstrukturen men inte tillgodosåg människornas behov. Arbetarna har det bättre i Sverige än i Ryssland. Men borgerligheten och högerkrafter hotar allt det som byggts upp i det svenska folkhemmet. Jag tror fortfarande att det är en kamp mellan olika klassintressen. Vägen till social rättvisa tror jag går genom att vi människor samverkar.

Varför förblir Helsingborg en segregerad stad?

HD rapporterade härförleden 1.7 att i Helsingborg finns stora skillnader mellan stadens olika områden är det gäller inkomst. Folk är fattiga i Drottninghög, Fredriksdal, Dalhem, Planteringen och Söder. Dessa områden har hög andel personer med utländsk härkomst. 1984 var jag förste socialsekreterare på socialförvaltningen och gjorde en områdesbeskrivning baserad på offentlig statistik. Det fanns faktiskt mer statistik då. Tex folk och bostadsräkning som inte görs längre. Det intressanta är att resultatet var identiskt som idag. Fattiga människor i Helsingborg bor i de redovisade områdena och rika i Laröd, Hittarp, Domsten, Tågaborg och Norr. Mariastaden fanns inte då för då var det mentalsjukhus på Maria men är nu ett område med hög inkomst. Skillnaden mot 1984 tolkar jag vara huvudsakligen att andelen personer med utländsk härkomst är högre idag. Man kan tolka det så att invandrarna har övertagit platsen som fattig i staden. Idag görs frågan om migration och den invandring vi har som samhällets stora problem. Jag menar att klassklyftorna är problemet och de har växt sedan 1984 och klassamhället är cementerat. Eftersom detta inte har förändrats och allt i samhället i grunden är människostyrt som får man dra slutsatsen att någon vill att det ska vara så.

Det behövs opimistiska röster i dagens Sverige

När jag nyligen förberedde ett föredrag om Sveriges sociala historia slog det mig att vi aldrig åtminstone ekonomiskt har haft det så bra som vi har det nu. För hundra år sedan stod svälten för dörren och revolutionen lurade bakom hörnet. När man lyssnar till en partiledardebatt skulle man kunna tro att Sverige är i kris. Politikerna är gravallvarliga, knappt ett leende där och aldrig några skämt. Man talar bara problem. Allt fler skyller många problem på invandringen, våldtäkter, våldsbrott, disciplinproblem i skolan och nästan alla andra verkliga och upplevda problem. Media har stor del i att en negativ och krisartad bild målas upp av vårt samhälle. En nyhetssändning innehåller i princip bara problem och möjligen på slutet något positivt som en skock gräsänder på väg ut i sjön eller liknande. Det allra mesta som händer i samhället och i människornas nära liv är fungerande och positivt. Vi har aldrig materiellt haft det så bra och haft så goda ekonomiska förutsättningar att lösa våra problem i Sverige. Den verkligheten speglas inte alls i media eller hörs i politikernas tal – inte ens från regeringen. Jag tror att om tidigare generationer fick komma tillbaka och skåda hur vi har det nu så är jag nästan säker på att de skulle bli arga på oss och tycka att vi gnäller i onödan och är ordentligt bortskämda! Det är klart det finns sociala problem, hot mot trygghet och brister i hur välfärden fungerar. Men det kommer alltid att finnas. Inget samhälle kommer någonsin att bli perfekt. Just nu verkar det största problemet vara att det saknas personal i sjukvården och socialtjänsten! En paradox när det samtidigt finns kritik mot att vi tagit emot för många invandrare. Det börjar skapas ett samhällsklimat där invandrarna utpekas som syndabockar och det är allvarligt. Ett stort ansvar för att denna negativa och underminerande bilden av Sverige har Sverigedemokraterna. Det börjar lika de stämningar Nazisterna skapade i Tyskland i slutet av 20-talet. Man kanaliserade människors vrede mot judarna som fick skuld för alla problem. De andra politiska partierna har ju svängt när det gäller invandrarpolitiken och vågar inte utmana SD. Sveriges problem är inte invandringen utan klassklyftorna, den växande klyftan mellan rika och fattiga som Göran Terborn nyligen övertygande argumneterade för i en artikel i Aftonbladet. Bilden blir att det bara finns problem med invandrarna. Hur känns det för alla de människor som är invandrare att bara framställas som problem? Min personliga bild är att de människor som kommit hit till oss i många fall bidraget mycket till att göra vårt samhälle bättre. Att man bidragit makalöst mycket till att utveckla matkulturen är uppenbart men min privata upplevelse är att bland de mest positiva, varma, goda och utåtriktade människor jag träffat har sitt ursprung i andra länder. Vi svenskar kan ofta vara inbundna och tråkiga. De ledande sverigedemokraterna är just typiska exempel på genuint negativa, tråkiga, ogina och humorlösa personligheter. De talar så vackert om hur fint det är att vara svenskar. Är de normen för hur man ska vara som svensk då betackar jag mig för att kallas svensk. Då vill jag vara kosmopolit. Partiledaren för SD har nu i sina politiska budskap börjat lägga beslag på iden om folkhemmet. Folkhemmet i Sverige formades som en betydande politisk vision av Per Albin Hansson först i hans folkhemstal i Riksdagen 1928. Den har där ingen likhet med några sverigedemokratiska idéer utan det är en socialistisk vision i socialdemokratisk tappning. "Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta… Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt.” När det finns så många dystra röster i samhället behövs positiva och hoppingivande politiska visioner. Per Albins folkhemsvision var en sådan. Jag tycker den håller än i dag och även om vi har det bättre i Sverige idag än för 90 år sedan är visionen inte uppfylld.