Tankar på en veranda - del 1

Jag sitter försjunken i tankar på en liten veranda. Precis som Verner Aspenström gör i sin bok Motsägelser som jag nyligen läste. Huset är en liten stuga som barnbarnet då tre år kallade Tomtens stuga. Den lilla friggeboden stod ju på tomten. Verandan är inte mycket större än en gånger tre meter men en stol får ju plats. Järnvägen går fram bara 40 meter på sin höjd bakom stugan. Det är sen eftermiddag. Solen står ännu över grantopparna i fjärran som snart skall sluka hennes ljus. Det är varmt och jag fruktar att snart dyker knotten upp. Mot den blå himmeln kan man se Tornseglarna ila fram. Zip zip låter det. Jag blir så glad att höra och tolkar det som uttryck för glädje. De häckar under samma takpanna år från år. Tänk att de varje år hittar tillbaka till samma takpanna från sin långa resa från Afrika. På gräsmattan som är nyklippt jobbar en koltrast energiskt med att leta mask tänker jag. Det finns ett hallonsnår med skogshallon bakom stugan och jag undrar om det finns fler hallon än de jag redan plockat till frukostgröten. Humlorna surrar i blommorna invid stugan och jag tänker på trädgårdsprogrammen med Sven Gren i TVs barndom. Där fanns en sommarvarm harmoni och trygghet när han berättade om trädgården. En bit bort i trädgården ligger vedboden. Den är full av björkved som jag förra sommaren högg och staplade i takhöjd. Ved är guld här på landsbygden. Jag känner ett lugn nu när dagen börjar gå mot afton. Jag brukar må bättre och bättre under dagen. Jag vaknar på morgonen vanligen med olika grader av oro. Ibland kramande ångest och ibland bara med en förvirrad oro. Det lättar först när jag stigit upp och kommit igång. Varför denna oro? Kanske är det förvirringen när jag vaknar och undrar var jag är. Under sömnen har jag ju inte haft någon kontroll. I drömmen har jag förflyttat mig mellan olika världar. Kanske är det ett helt liv av upplevelser, en del goda men en del plågsamma som gör sig påmind. När jag arbetade som chef vaknade jag alltid med en oro. När kommer hugget. Jag tänker på allt i mitt liv jag ångrar att jag gjorde och allt jag inte gjorde. Libidon har ibland fört mig på avvägar. Man hör ofta människor säga jag ångrar inget jag gjort. Jag ångrar en hel del både i arbetet och privat. Jag har gjort mycket bra saker när jag mått bra och haft självkänsla. Men vad kunde jag uträttat om jag mått bättre och haft bättre självkänsla? Men när oron plågat mig och kramat sönder självkänslan så har jag blivit feg och indolent. Blev jag socialarbetare bara för bemästra min egen oro. Eller var det för att jag fick ta hand om min oroliga mor som under min barndom inte kunde vara ensam men inte heller vågade gå ut och gärna skickade mig på ärenden redan när jag var ganska liten. Eller var det för att följa min fars politiska och moraliska program att förändra och förbättra samhället genom att avskaffa orättvisor han själv tyckte hans familj blev utsatta för under hans barndom? Där i min ensamhet fladdrar mina tankar över det som har att göra med mig själv och det som har att göra med mina privata relationer med närstående och vänner och det som har att göra med hela samhället. Under hela mitt liv har jag bekymrat mig mycket om tillståndet i samhället och hur jag skulle vilja att samhället var. Både tankarna om mig själv och samhället har varit ofta väldigt depressiva, samtidigt som jag har haft i alla fall när det gäller samhället, en utopisk vision om social rättvisa. Jag håller på och läser Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson. Den behandlar inte bara personen Per Albin utan hela det historiska skeendet under hans levnad. En bra historiebok över det moderna Sveriges framväxt! På gamla dar har jag landat i Per Albins folkhemsvision och övergett den leninistiska samhällsmodellen som förändrade samhällsstrukturen men inte tillgodosåg människornas behov. Arbetarna har det bättre i Sverige än i Ryssland. Men borgerligheten och högerkrafter hotar allt det som byggts upp i det svenska folkhemmet. Jag tror fortfarande att det är en kamp mellan olika klassintressen. Vägen till social rättvisa tror jag går genom att vi människor samverkar.