När jag nu sitter där på verandan denna sena eftermiddag är jag pensionär. Jag kan njuta mitt otium som det så fint heter. Vad betyder det? Kan vara att nu kan jag njuta livet och slippa de krav på mig som arbetslivet ställde. Men nu när mitt liv består av mycket hushållsarbete och trädgårdsskötsel och jag roar mig med hundpromenader, träslöjd och träning och jag lever bara ett privat liv känner jag mig på något sätt utkastad från samhället. Jag räknas inte längre. Inte många frågar mig om vad jag tycker och när jag tycker något är det ingen som reagerar – verken med gillande eller ogillande. Osynliggjord. Arbetslivet gav mig identitet och nu har jag ingen. Någon skulle nog tycka att är det inte skönt att slippa. Det är det naturligtvis också. Det är dubbla känslor. Nu märker jag att jag bearbetar mina egna känslor. Men så är det. Tankarna fladdrar från mig själv till den rent fysiska omgivningen till samhället och världspolitiken. Även om ingen lyssnar, ingen bryr sig så måste jag ändå inför mig själv ge uttryck för vad jag tänker och känner.
Detta att förstå vad som händer bakom det som synes hända har alltid varit viktigt för mig. Då tvingas jag vandra min egen väg och inte följa vad som just nu är politiskt korrekt att tänka. Men jag har hela mitt liv sökt stöd, lutat mig mot olika teoretiker olika författare för att förstå världen.
Nu fladdrar det till i vinden. Tunna molntussar rör sig sakta över det djupblå himlavalvet. Jag tar upp en kaffetermos och slår upp kaffe i en kaffemugg med dekalen en bokälskare lägger sig aldrig ensam. Den lilla verandan har vitmålat staket. Stugan av smålandstyp är röd med vita knutar. Minnet när jag och lilla Nora sitter på verandans fotsteg och äter smultron vi plockat i vägkanten kommer för mig. Jag kastar en blick mot sidan och ser att den stora rododendronbusken invid stugan har blommat över. Den har lila blommor och blommade som vanligt rikligt. Då hade inte torkan slagit till på allvar. Bakom busken växer vinbärsbuskar. I år dignar buskarna med bär. Knappt synligt för rododendronbusken skymtar ett äppelträd. Det brukar inte ge någon frukt men i år fullt av äpplekart.
Varför har jag varit så upptagen av att förstå världen? Tiden innan jag började skolan var den lyckligaste i mitt liv minns jag. Det blev en chock att möta kraven från samhället i småskolan. Den lilla utplånade pojken vände ilska mot skolfröken. Föräldrarna hade inte förberett mig var nog sanningen. Kanske väckte detta en lust att förstå mysteriet med den stora världen som så hade överraskat mig? Har jag kommit över bristen på förtroende för den stora världen? Jag vet inte. Jag har alltid önskat förändra samhället och aldrig varit nöjd med hur samhället är. I min ungdom arbetade jag några år intensivt med politik i en vänsterorganisation. Det kändes till sist tungt och blev till ett tvång utan att det blev något resultat av all möda. Jag slutade. Lusten och driften att förstå fanns kvar. Jag har läst många böcker i jakten på svar. Israels bok och Alienation fångade mig i tonåren och sedan läste jag Marx Kapitalet och många många andra böcker. Här fick jag några svar och byggde upp ett program för min förståelse. Har solglasögonen jag tolkat världen med varit för filtrerade?
Socialvården blev min bana. Mitt sätt att förändra världen. Mitt sätt att bekämpa orättvisor. Genom läsningen av franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault öppnades nya vägar och perspektiv för min förståelse av samhället. Makt och diskurs är centrala begrepp hos Foucault. Hans bok Vetandets arkeologi har jag läst tre gånger. Kanske blir det fler. Vad får en människa att läsa en så svårtydd bok tre gånger och kanske läsa den ytterligare gånger? Varje gång jag läser den upptäcker jag nya saker. Vetandets arkeologi handlar mycket om att söka sig tillbaka, bakom en text eller andra uttryckta utsagor för att förstå hur det har blivit som det är nu. Är det att söka sanningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar