Det behövs opimistiska röster i dagens Sverige

När jag nyligen förberedde ett föredrag om Sveriges sociala historia slog det mig att vi aldrig åtminstone ekonomiskt har haft det så bra som vi har det nu. För hundra år sedan stod svälten för dörren och revolutionen lurade bakom hörnet. När man lyssnar till en partiledardebatt skulle man kunna tro att Sverige är i kris. Politikerna är gravallvarliga, knappt ett leende där och aldrig några skämt. Man talar bara problem. Allt fler skyller många problem på invandringen, våldtäkter, våldsbrott, disciplinproblem i skolan och nästan alla andra verkliga och upplevda problem. Media har stor del i att en negativ och krisartad bild målas upp av vårt samhälle. En nyhetssändning innehåller i princip bara problem och möjligen på slutet något positivt som en skock gräsänder på väg ut i sjön eller liknande. Det allra mesta som händer i samhället och i människornas nära liv är fungerande och positivt. Vi har aldrig materiellt haft det så bra och haft så goda ekonomiska förutsättningar att lösa våra problem i Sverige. Den verkligheten speglas inte alls i media eller hörs i politikernas tal – inte ens från regeringen. Jag tror att om tidigare generationer fick komma tillbaka och skåda hur vi har det nu så är jag nästan säker på att de skulle bli arga på oss och tycka att vi gnäller i onödan och är ordentligt bortskämda! Det är klart det finns sociala problem, hot mot trygghet och brister i hur välfärden fungerar. Men det kommer alltid att finnas. Inget samhälle kommer någonsin att bli perfekt. Just nu verkar det största problemet vara att det saknas personal i sjukvården och socialtjänsten! En paradox när det samtidigt finns kritik mot att vi tagit emot för många invandrare. Det börjar skapas ett samhällsklimat där invandrarna utpekas som syndabockar och det är allvarligt. Ett stort ansvar för att denna negativa och underminerande bilden av Sverige har Sverigedemokraterna. Det börjar lika de stämningar Nazisterna skapade i Tyskland i slutet av 20-talet. Man kanaliserade människors vrede mot judarna som fick skuld för alla problem. De andra politiska partierna har ju svängt när det gäller invandrarpolitiken och vågar inte utmana SD. Sveriges problem är inte invandringen utan klassklyftorna, den växande klyftan mellan rika och fattiga som Göran Terborn nyligen övertygande argumneterade för i en artikel i Aftonbladet. Bilden blir att det bara finns problem med invandrarna. Hur känns det för alla de människor som är invandrare att bara framställas som problem? Min personliga bild är att de människor som kommit hit till oss i många fall bidraget mycket till att göra vårt samhälle bättre. Att man bidragit makalöst mycket till att utveckla matkulturen är uppenbart men min privata upplevelse är att bland de mest positiva, varma, goda och utåtriktade människor jag träffat har sitt ursprung i andra länder. Vi svenskar kan ofta vara inbundna och tråkiga. De ledande sverigedemokraterna är just typiska exempel på genuint negativa, tråkiga, ogina och humorlösa personligheter. De talar så vackert om hur fint det är att vara svenskar. Är de normen för hur man ska vara som svensk då betackar jag mig för att kallas svensk. Då vill jag vara kosmopolit. Partiledaren för SD har nu i sina politiska budskap börjat lägga beslag på iden om folkhemmet. Folkhemmet i Sverige formades som en betydande politisk vision av Per Albin Hansson först i hans folkhemstal i Riksdagen 1928. Den har där ingen likhet med några sverigedemokratiska idéer utan det är en socialistisk vision i socialdemokratisk tappning. "Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta… Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt.” När det finns så många dystra röster i samhället behövs positiva och hoppingivande politiska visioner. Per Albins folkhemsvision var en sådan. Jag tycker den håller än i dag och även om vi har det bättre i Sverige idag än för 90 år sedan är visionen inte uppfylld.