Ekebacken
Jag tänkte stanna upp här i
berättelsen om mig själv och berätta om min mormor och morfar. Mormor Emmy och
morfar Emil bodde fram till 1959 i ett stort trähus nära Kågeröd vid Söderåsen,
inne i en lövskog. Villan hette
Petrenska villan och jag minns att vägen genom skogen var lerig, som slingrade
sig mjukt mellan ek, alm och ask. Huset
vid vägens slut var av trä som sagt, avlångt och gammalt. Vid ena kortsidan fanns en veranda, utanför
en gräsplan. Mellan två träd en hängmatta. En liten flicka med långt ljust hår
låg och gungade sakta i den stilla vinden. Hennes familj ägde huset men bodde
där bara om sommaren och då bara i halva huset. I andra halvan bodde min mormor
och morfar. I den delen av huset som de bodde i minns jag en lång trätrappa vid
kortsidan som ledde upp till deras bostad. Den vita dörren var massiv,
plankorna snedställda med ett kvadratiskt fönster på högkant. Dörrhandtaget var snidat i tungt
gjutjärn. Bakom dörren efter ett litet
vindfång låg ett kök. I det lilla köket fanns en svart gjutjärnsspis,
vattenpump vid diskbänken. På spisen stod en kaffekanna i emalj med
tygpåse. Man fyllde bara på kaffe på
sumpen. Kriget hade satt sina spår.
Längst bort en kökssoffa och omedelbart innanför dörren till höger ett
köksbord med blommig vaxduk I kökssoffan låg morfar och hostade, rosslar
sjukligt och kämpar efter luft. Han var astmasjuk efter ett arbetsliv i
kvarnarnas mjöldamm. Han var femte
generationen mjölnare. På den tiden fanns inte någon bra astmamedicin och den
ynka lindring han får i sina enkla sprayflaskor förslår inte långt. Snart skulle han kvävas till döds i ett
astmaanfall.
Mormor var en varm och välkomnande gestalt.
Hon pratade mycket lilla Emmy med sin skrovliga stämma. Hon hade svart hår,
nästan inte alls grått, ett ansikte med djupa fåror, märkt av ett hårt och
arbetsamt liv med mycket bekymmer för sina 9 barn. Jag kan ännu höra inom mig hennes skockande
skratt när hon bjöd mig, det första barnbarnet, på hembakat bröd med
Strövelstorpskorv. Det gillar jag fortfarande.
Bakom köket låg ett litet rum, varmt
av kaminen i hörnet. Väckarklockan tickade rofullt i fönsterkarmen, där den
står tillsammans med pelargonierna. Rummet har ett kvadratiskt soffbord med två fåtöljer på
ömse sidor. Det är i en av dessa fåtöljer morfar satt när han fotograferades på
sin 60-årsdag.
Bortom detta lilla hemtrevliga och
ombonade rum, fanns ett rum stort som en sal, utkylt och sparsamt möblerat. Där
brukade mor och jag bo när vi hälsade på mormor och morfar. Vi sover i en stor
svart järnsäng. Jag var lite rädd i det
här stora rummet. Efter det här rummet fortsatte huset, men där bodde inte
mormor och morfar. Men där fanns
ytterligare en stor sal som de vuxna använde som rökrum eftersom morfar inte
tålde tobaksrök. Mina föräldrar och alla syskon rökte på den tiden.
Utanför huset kröp den stora mörka
lövskogen sig nära inpå. Tungt susade skogen rofyllt. I fjärran hörde man göken och alldeles intill
hördes starens vackra drill. Bortom huset sluttar det ganska brant utför och
nedanför finns en stor fruktlund av kanske astrakan, små röda saftiga
äpplen. Där nere gick jag på upptäcktsfärd
i det frodiga och fuktiga gräset och mot den strida bäcken bortom fruktlunden.
Vattnet sprutade vilt och hektiskt över de stora hällarna och ledde bort i mörk
skog. Morbror Gösta berättade att det finska föräldraparet brukade ha samlag i
gräset under träden. Vi besökte inte
mormor så ofta. Någon gång tog mor och jag bussen till Ekebacken i Kågeröd.
Annars var det söndagsbesök eller födelsedagsuppvaktningar. Då brukade mors
syskon ofta vara hemma på besök. Det var
en trivsam atmosfär hos mormor. Hon pratade och skrattade hela tiden.
Stämningen var på något sätt då på 1950-talet präglat av drömmen om det stora
landet i väster. Mormor hade alltid en almanacka i sin lilla
pensionärslägenhet, som hon och morfar flyttade till 1959, med en vacker häst där
mina tankar fördes till de kolorerade amerikanska filmerna från 50-talet med
Allan Ladd och Wyomings blånande kullisberg i bakgrunden. Min morbror Gösta hade en liten resegrammofon
som spelade jazz och rockmusik. Särskilt minns jag Fats Dominos Blueberry hill:
Morbror hade också de där små bildtidningarna som hette Piff, Paff och Top
Hatt. Jag brukade titta på bilderna i smyg.
Morfar dog redan i början av 1960 i
ett atmananfall. Vi var på besök hos moster Anna-Lisa och hennes man Torsten i
Ålabodarna, när det kom ett telefonsamtal. Ingen sa orden att morfar var död,
men både min mor och hennes syster började gråta.
1965 dog även moster Anna-Lisa,
endast 34 år gammal. Hon lämnade efter sig dottern Ingrid som bara var 6 år.
Det var en svår sorg för mormor men även för min mor och hennes syskon. Mormor blev sig aldrig riktigt lik.
Det var en solig morgon i maj. Jag
kom upp på morgonen. Mina föräldrar satt vid köksbordet. Nu finns inte
Anna-Lisa mer sa pappa. Döden kom som en
förlamande känsla. Vad svarar man på döden? Ingenting, den bara finns där.
Jag gick ut och jag minns att jag
satte mig på trottoarkanten på Rååvägen och inte kunde förmå mig att göra
någonting, liksom bedövad. Anna-Lisa var gift med Torsten och tillsammans hade
de en flicka, min kusin Ingrid. Torsten hade en diverseaffär i Ålabodarna,
precis framför hamnen. Det fanns två affärer på den tiden i Ålabodarna. Den
andra drev Disa, poetens Gabriel Jönssons syster. Vi brukade ofta hälsa
på. Det fanns en fläkt av hav och
kontinent över de här besöken. Några gånger följde pappa och jag med Torsten ut
med hans båt och fiskade. En gång tappade jag en pilk och då blev inte Torsten
glad på mig. Jag minns att de innan de var gifta hade åkt
på semester till Lugano och det kändes så exotiskt. I affären fanns en hylla
med prydnadsföremål såsom olika askar klädda med snäckor. Vinden låg hårt på
från havet under vinterhalvåret, fönstren skallrade och rummen var utkylda.
Mormor hade haft mycket bekymmer för
sina barn. Morbror Allan fick polio i tonåren och fick ligga i gipsvagga ett
helt år och blev sedan ganska svårt handikappad. Han kunde hjälpligt gå med två käppar och
åkte trehjulig cykel som han körde med trampor som han vevade med händerna. Han blev ganska stark i armarna Allan. Han
cyklade hem till sin mor i Kågeröd och ofta till Olympia i Helsingborg för att
titta på sitt HIF. Han bodde många år i
Ängelholm och arbetade som skomakare. Morbror Gösta övertalade morfar att gå
till sjös när han var 16 år. Det gick inte så bra. Han var lite vild i
ungdomen. Han blev bland annat svårt
slagen av en flaska i ett slagsmål och fick ligga på lasarett ett bra tag.
Anna-Lisas död förkortade nog
mormors liv. Men hon levde till 1974, då hon drabbades av en hjärnblödning och
fick läggas in på sjukhus. Där tynade hon bara bort. Det fanns egentligen ingen
dödsorsak mer än att hjärtat stannat.
Hon ville nog inte leva längre. Mor kom in på mitt rum och sa mor har
slutat och sedan kramade hon om mig. Jag saknar mormor. Inte alls länge före hennes död besökte mina
föräldrar henne och jag valde att inte följa med. Det ångrar jag. Mormor och morfar är begravda invid Kågeröd
kyrka, bara ett stenkast från huset de på slutet hade sin pensionärslägenhet.
Mormors liv var nog tungt. För en
kort tid sedan hörde jag från en moster att hennes föräldrar bara en gång
hälsade på familjen när barnen var små. Mormors mamma tyckte inte att det var
fint nog i familjen och hon var inte nöjd med svärsonen, min morfar. När vi
släktforskat har det visat sig att hon själv var piga och födde ett
utomäktenskapligt barn, min mormor och den som alla trodde var mormors pappa
kanske inte var det. Det måste varit
tungt för mormor att inte bli godkänd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar