Per Albin Hansson i riksdagen 1928:
"Hemmets grundval är gemensamheten och
samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller
tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på
den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke
trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet,
omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet
skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som
nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och
beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.
Det svenska samhället är ännu icke det goda
medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska
rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder
fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande: medan en del leva i
överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige
ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.
Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet
måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk
utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen,
demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt."
Under ett
porträtt på väggen
När mina föräldrar var döda
och jag hade att städa ut deras hem hittade jag en dammig och sliten bild av
Per Albin Hansson och kände genast igen porträttet som min far hade inramat på
väggen över sitt skrivbord i många år. Per Albin alltid omtalad med bara
förnamnet med mycket stor beundran och respekt. Det var väl bara hövdingen
Branting som kunde konkurrera. Porträttet var bara en symbol för hela det hav
av arbetarrörelsens ideologi som jag föddes in i och växte upp i och som kom
att starkt prägla hela min värderingsvärld. Under min ungdom revolterade jag
visserligen mot socialdemokratins praktiska politik men aldrig mot de
grundläggande värderingarna som Per Albins folkhemstal är ett så starkt uttryck
för; demokrati, gemenskap, samarbete och människornas välfärd och social
rättvisa.
För några år sedan började
jag läsa Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson. Som så ofta läser
jag flera böcker samtidigt och boken blev liggande halvläst innan jag för en
tid sedan återupptog läsandet och läste ut detta stora verk som består av fyra
volymer på sammanlagt 1500 sidor. Det var mycket en upptäcktsresa i mina
rötter, att förstå min far och den arbetarrörelse som var så stor del av hans
liv.
Anders Isaksson arbetade
med biografin i 15 år och jag tycker att den är kanske den bästa biografin jag
läst och i alla fall den mest innehållsrika och intressanta. Den är inte bara
en berättelse om människan och politikern Per Albin utan en berättelse om den
svenska historien och samhällsutvecklingen under hans levnad. De olika
händelserna i Sveriges politiska historia berättas mycket utförligt med massor
av utvikningar och berättelser om de andra människor som agerat och funnits med
i händelseutvecklingen. Isacsson spinner en väv av analyser som är intressanta
utan att man visst kan ha invändningar mot hans slutsatser. Isaksson tolkar jag
var en högersosse med dragning åt liberalismen. Antipatierna mot den
kommunistiska delen av arbetarrörelsen delar Isaksson med Per Albin.
Berättelsen
om Per Albin Hansson
Per Albin föddes i Fosie
utanför Malmö 1885. Hans far var murare och modern piga och familjen bodde i en
bostad med 2 rum och kök. Per Albin hade tre bröder. Han var duktig i skolan
men gick bara fyra år i folkskolan innan han i tolvårsåldern började, som min
far som arbetade hela sitt yrkesliv i kooperationen skulle sagt, som ”springpåg
i kopran”, kooperativa föreningen Pan i Malmö. Han avancerade sedan till
bodbiträde. Per Albin blev medlem i
nykterhetsföreningen Verdandi och landade sedan i socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Han var i sin ungdom nykterist och verkade för totalt förbud av alkohol. Detta
gick med åren över. Under en stor del av
sitt liv arbetade Per Albin som journalist på olika tidningar först Arbetet och
sedermera på Fram, Socialdemokraten och NY tid. Från tjugoårsåldern livet ut
var han anställd i rörelsen. Per Albin
avancerade till ordförande för ungdomsförbundet 1908-09 men förlorade sedan en
omröstning om ordförandeskapet till Zäta Höglund. Animositeten till Zäta går
som en röd tråd genom hela historien om Per Albin Hansson. Det fanns nog aldrig
något hjärtligt mellan dom. Zäta Höglund följde med vänstersocialdemokraterna i
sprängningen 1917 och var med i det kommunistiska partiet innan han i mitten av
20-talet återvände till fadershuset.
Agitation
för socialism och rösträtt
Per Albin flyttade under
tiotalet fram sina positioner inom det socialdemokratiska partiet. Han var då
en röst från vänster och drev inte minst kamp för allmän och lika rösträtt. I
slutet av det första världskriget började försörjningssituationen bli prekär i
Sverige. Man hade ett ransoneringssystem som var omständligt och byråkratiskt.
Man får också tänka att den tidens transportsystem med fortfarande hästskjutsar
gjorde det svårt att få in tillräckligt med livsmedel till städerna. Det var
hungerupplopp på många håll 1917 och Sverige stod på randen till en revolution.
Att det inte blev det berodde till stor del på förtroendet för det
socialdemokratiska partiet och att den vänster som detta år slängdes ut från
partiet inte hade den storlek och inte sådana hårdföra ledare som Bolsjevikerna
i Ryssland.
Under 1917 togs de
grundläggande besluten av den liberalsocialdemokratiska regeringen för allmän
och lika rösträtt. Rädslan i överheten för en revolution var stor skriver
Isaksson på flera ställen. Kung Gustav V hade till exempel en kappsäck packad i
fall av att en revolution och ett störtande av monarkin skulle inträffa. Per
Albin blev riksdagsman 1917 och under 20-talet medlem i Brantings tre
socialdemokratiska ministärer som försvarsminister. Han verkade för nedrustning
och hade stor del i den stora nedskärningen av försvaret i 1925 års
försvarsbeslut. På 30-talet kom han att ångra detta. Under sin ungdom innan han
tog säte i Riksdagen och i regeringar hade han varit en ganska radikal agitator
för socialism. Med makt och ansvar utvecklades han mer till en försiktig
strateg.
En liten
utvikning
För en tid sedan hade jag
mailkontakt med krönikören i Sydsvenskan Per T Olsson. Jag skickade några
synpunkter på en krönika han skrivit där han som vanligt i den mer vulgära
borgerligheten likställer det som de kallar ytterlighetspartierna
Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Per T Olsson har skrivit en bok om vad
som hände kring rösträttsreformen. Mer som en bisats skrev jag att man kan i
alla fall tacka Lenin för att överheten gjorde eftergifter och möjliggjorde att
allmän rösträtt infördes. Då menade jag att rädslan för revolution inte bara
att stadsministern Nils Eden och Hjalmar Branting ville införa demokrati
spelade in i processen. Detta tyckte jag var ganska självklart och jag
hänvisade till att jag läst Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson.
Detta tog eld ordentligt hos Per T Olsson. I ett svalosande svar fördömde han
detta och avfärdade det som obildat dravel och han betackade sig för att jag
skickade mer mail till honom. Han ansåg det var djupt kränkande mot Isaksson
att hänvisa till honom. Isaksson som är död och som var en god vän till Per T
Olsson, en mycket kär vän som han djupt saknade. Hoppsan tänkte jag vad
känsligt händelser som inträffade för hundra år sedan fortfarande är.
På väg
mot makten i parti och stat
Per Albin utvecklades utan
tvekan till något av en kronprins till Hjalmar Branting. Men Branting stödde
nog egentligen aldrig honom som efterträdare och efter Brantings död 1925
utsågs han bara som tillförordnad ordförande. Han var omstridd i partiet och
valdes inte till ordförande för det socialdemokratiska partiet förrän 1928.
Det pågick nog en maktstrid
under de åren mellan Rikard Sandler, Ernst Wigforss, Per Edvin sköld och Per
Albin. Först under de första åren av 1930-talet uppnådde han en oomstridd
auktoritet i parti och arbetarrörelse.
En allvarlig kris
inträffade i samhället 1931 genom att militär utsänd till Ådalen för att bevaka
en demonstration ledde till att militären sköt i ihjäl fem människor. Det
kommunistiska partiet som kallades Silenkommunisterna och som var trogna mot
Komintern hade stort stöd bland de strejkande. Per Albin var mycket avvaktande
i att ta ställning mot det som i min värld alltid varit mord på oskyldiga
demonstranter som strejkade när lönerna var så pressade att hungern stod för
dörren och strejkbrytare sattes in av arbetsgivarna. Men han var sedan
partisprängningen 1917 misstänksam mot den radikala vänstern och dörren mot kommunisterna
var för Per Albin alltid stängd. I de rättegångar som följde dömdes de
strejkande hårdare än de militära befälen. Ådalenhändelserna 1931 blev på olika
sätt en tankeställare både för arbetsgivare som arbetarrörelse. Inte minst det
som Isaksson betecknar som Per Albins balanserade analys skapade ett nytt
samförstånd i Sverige och bäddade sedan för det som brukar kallas
Saltsjöbadsandan eller den svenska modellen. Kritiken från vänster kallar detta
för klassamarbete och korporativism.
Kohandel
och på väg mot 44 år av socialdemokratiska regeringar
Det Per Albin bland annat
är starkt förknippad med var uppgörelsen med Bondeförbundet 1933 som kallas kohandeln.
Socialdemokraterna hade vunnit valet 1932 och inlett sitt 44 år långa
maktinnehav i svensk politik. Men utan egen majoritet var man då som nu tvungen
att samarbeta med andra partier. Man träffade en för bönderna mycket fördelaktig
uppgörelse där socialdemokraterna lade sig helt för Bondeförbundet. Här är det
intressant att se vilken typ av ledarskap Per Albin hade. Han var aldrig snabb
till ställningstagande. Lyssnade in vad andra sa, vägde argumenten för emot.
Han lät andra sköta förhandlingarna och var hela tiden väldigt avvaktande. På
så sätt skapade han förtroende. Inte minst att partiledaren Axel Pehrsson
Bramstorp hade stort förtroende för Per Albin hade stor betydelse. Men genom
att ge bondeförbundet vad de ville och också gå högern till mötes vad gäller
försvarsanslag fick socialdemokraterna en fördel som utnyttjades för att rulla
ut alla de sociala reformer som senare skulle komma.
Man kan se stora likheter
hur Stefan Löven agerade i regeringsbildningen efter valet 2018. Man skulle
nästa tro att han studerat hur Per Albin Hansson agerade.
En serie omständigheter
spelade Per Albin och socialdemokraterna i händerna vid regeringsbildningen
1932. Dels var det 30-talskrisen dels Ivar Krügers självmord som sände en
chockvåg genom samhället. Det handlade också om den frisinnade statsministern
CG Ekmans avgång och anklagelser för att ha tagit mutor av Krüger. Den tidigare borgerliga regeringens reglering
av mjölkpriserna som var ett avsteg från deras liberala politik att låta
marknaden vara för statliga ingrepp spelade också in enligt Anders Isaksson.
Samtidigt hade den engelske ekonomen John Maynard Keynes kommit på modet och
inspirerade till de krislösningar som regeringen vidtog. Hans idéer handlade om
att i lågkonjunktur underbalansera budgeten för att hålla uppe efterfrågan i
ekonomin. Tidigare doktriner hade handlat om att spara sig genom en kris vilket
till stor del förvärrade en lågkonjunktur.
Välfärdsreformer
Det är under tiden från 1932
som reformerna som formar det svenska välfärdssamhället börjar komma till.
1934 kom en lag om
arbetslöshetsförsäkring, 1935 lag om folkpension, 1937 förebyggande mödra och
barnavård, bidragsförskott till ensamstående föräldrar, bosättningslån, 1938
två veckors semester, beslut om folktandvård, 1944 statligt stöd till
barnstugor och social hemhjälp, 1946 statsbidrag till fria skolmåltider och fri
skolmateriel mm.
Landsfader
under andra världskriget
Per Albin hade först samlat
sitt parti när han sedan blev statsminister samlade han landet och under kriget
blev något av en landsfader. Det är denne landsfader som hängde på väggen över
min fars skrivbord. Alla har väl hört delar av hans radiotal vid krigsutbrottet
september 1939 och hört detta att vår beredskap är god. För detta uttalande har
han blivit kritiserad och beskylld för att ljuga. Sveriges militära styrka vid
krigsutbrottet var inte stark. Inte minst hade man skickat massor av materiell
till Finland under vinterkriget mot Sovjetunionen. Men vad Isaksson lyfter fram är att man nog
missat nyanserna i vad han egentligen sa. Han talar om Sveriges neutralitet och
menar att vi har god beredskap att försvara vår neutralitet. Han talar inte om
den militära beredskapen entydigt enligt Isaksson. För Per Albin var det allt
överskuggande målsättningen att hålla Sverige utanför kriget och han hade
förtröstan till att vår uttalade neutralitet skulle respekteras av de
krigförande länderna. Inte trodde han att ett neutralt land skulle anfallas som
året därpå inträffade med t.ex. Nederländerna, Danmark och Norge.
I slutet av 1939 efter att
vinterkriget i Finland brutit ut fick Sverige en samlingsregering med
deltagande av alla partier utom kommunisterna. Socialdemokraterna hade
majoritet i Riksdagen och fick i valet 1940 53% av väljarnas röster, men de
borgerliga hade majoritet i regeringen. Isaksson menar att detta till stor del
var en förtroendeomröstning för Per Albin Hansson. Landsfadern hade blivit
större än sitt parti.
Midsommarkrisen
Det man också minns är den
värsta krisen för samlingsregeringen nämligen den sk. midsommarkrisen. När
Tyskland gick till anfall mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 krävde man att
Sverige skulle godkänna att den sk Engelbrechtdivisionen skulle transiteras på
svenska järnvägar mellan Norge och Finland. Att den svenska regeringen efter
mycket vånda godkände detta har i efterhand mött mycket kritik och ansetts som
ett allvarligt brott mot vår neutralitet. Isaksson ger en detaljerad
beskrivning av förloppet i beslutprocessen i den svenska statsledningen. Det är
en uppvisning i den ledarstil som Per Albin hade.
Ouvertyren till dramat är
att det tyska sändebudet Schnurre tar kontakt med Sveriges utrikesminister
Christian Günther med en begäran om en engångstransport av den tyska divisionen
på 14000 man fullt beväpnad. Utrikesministern informerar naturligtvis
statsministern men först rusar han till slottet och informerar kungen. Kungen
känner alltså till den tyska framställningen innan Per Albin och det får
följder för det fortsatta förloppet av krisen. Saken dryftas i regeringen samma
dag utan att beslut fattas. Det står klart att de borgerliga ledamöterna i
regeringen är för ett ja medan det finns motstånd bland de socialdemokratiska. Särskilt
Ernst Wigforss var emot. Det avgörande blev vad den socialdemokratiska
riksdagsgruppen skulle komma fram till för ställningstagande. När gruppen
röstar är det en klar övervikt för ett nej. För Per Albin är det viktigt att
regeringen kan fatta ett enigt beslut och nu föreslår han att gruppen ska rösta
utifrån vetskapen att de borgerliga är för ett ja. Utifrån denna förutsättning
fanns en majoritet för ett ja för enighetens skull. Den första omröstningen
visade vad socialdemokraterna ansåg riktigt och den andra vad den i landets
intresse måste acceptera som nödvändigt. Nyckelordet som fick Per Albin att få
med sig sitt parti men även knyta upp inte minst högern, som var beredda att gå
längre än Socialdemokraterna, var att det var en engångsåtgärd. Och så blev
regeringsbeslutet och Per Albin kunde också inför svenska folket försvara
beslutet som visserligen var ett avsteg från neutraliteten men som var av
engångskaraktär. Det som också påverkade stämningen var att kungen så tydligt deklarerade
att han var för ett ja och att han på olika sätt klargjorde att han inte ville
vara med om ett nej och antydde att han kunde tänka sig att abdikera. En sådan
kris ville inte regeringen ha. Jag tror att det idag är svårt att förstå
vilka stämningar som fanns och den fruktan som den tyska nazismen skapade hos
sin samtid. Det finns de som menar att tyskarna inte hade invaderat Sverige vid
det laget även om det blivit ett nej. Man var fullt upptagna med kriget mot
Sovjetunionen. Division Engelbrecht var ju en mycket liten del av den tyska
krigsmakten och hade ingen avgörande betydelse för kriget. Isaksson berättar
dock att nästan ingen av de tyska soldaterna som transporterades genom Sverige
överlevde kriget.
Förföljelse
av kommunister
Man kan inte undvika att
nämna den systematiska förföljelsen av kommunister som inträffade i synnerhet
under kriget. Det handlade om alltifrån symboliska åtgärder som att utestänga
tidningen Ny Dags sportjournalister från pressläktaren på Stockholms stadium
till fackförbunds beslut att utesluta medlemmar som inte avsade sig sitt
medlemskap i Sveriges kommunistiska parti.
I februari 1940 genomförde polisen razzior mot 45 partilokaler och
trängde in i bostäderna hos närmare tusen personer med förtroendeuppdrag runt
om i landet för att leta bevis på landsförräderi. Redan i december 1939 började
militären placera kommunister och misstänkta sympatisörer i särskilda arbetskompanier.
Regeringen införde också transportförbud av kommunistiska tidningar. 1940
genomfördes attentatet mot tidningen Norrskensflamman som dödade 5 människor.
Allt detta inträffade i den starka stämningen av stödet för Finland efter
Sovjetunionens anfall på Finland i det s.k. vinterkriget. Vem bar huvudsakligen
skulden för detta som uppenbarligen var avsteg från demokrati och övergrepp på
ett parti som i sitt arbete i Sverige följt de demokratiska spelreglerna. Per
Albin som statsminister måste anses som ytterst ansvarig men man kan inte
blunda för det inflytande justitieministern bondeförbundaren KG Westman hade. Westman har av Lundaprofessorn Sverker
Oredsson karakteriserats som ett av "Sveriges skadligaste och farligaste
statsråd. Synnerligen frikostigt slog han till mot tidningar, som vågade komma
med kritik av Nazityskland”. Westman föreslog enligt Isaksson att
kommunistpartiet skulle förbjudas men det nappade inte Per Albin på.
Döden kom
på hemväg med spårvagnen
När kriget var slut avgick samlingsregeringen
och Per Albin bildade en rent socialdemokratisk regering. Man kan anta
krigsåren tagit på krafterna och Per Albin dog i en hjärtinfarkt under sin
dagliga hemresa med spårvagn till sitt funkisradhus i Ålsten utanför Stockholm
den 6 oktober 1946 i en ålder av nästan 61 år.
Förutom kohandeln,
uttalandet om att vår beredskap är god och midsommarkisen har eftermälet om Per
Albin eller snarare skvallret handlat om att han hade två familjer. Under 1910
och 20-talet tvekade han mellan två kvinnor och var först tillsammans med
Sigrid och fick två barn, sedan gifte han sig med Lisa och fick också två barn
med henne. Därefter återvände han till Sigrid. På slutet umgicks han också med
en mycket yngre kvinna som hette Margareta. Idag hade nog hans livsstil
inneburit stor medial uppmärksamhet. Men inte då. Media skillrade inte
politikernas privatliv mer än att visa upp att Per Albin tog emot i morgonrock
när han uppvaktades på sin 50-årsdag.
Folkhemsvisionens
betydelse
Om vi ska återvända till
det som jag inledde med Per Albins folkhemstal eller kan man med mer moderat
språk säga folkhemsvisionen. En folkhemsvision som Sverigedemokraten Jimmy
Åkesson försöker knycka. I hans tal känner man så väl igen den
socialdemokratiska diskursen och politiken under de 90 år som har gått sedan
detta tal. Som jag ser det är det en vision som fungerat och fått till delar
stor betydelse för samhällsutvecklingen. Ja sa till delar, för det finns delar
som inte blivit verklighet.
I den socialistiska retorik
som allt sedan Karl Marx dagar uttalats har man betonat behovet av förändringar
av samhället, produktionen och de sociala strukturerna. I den tyske sociologen
Ferdinand Tönnies begrepp Gemainshaft och Gesellschaft belyses det nära
samhället och det stora. Den leninistiska begreppsbildningen och särskilt
praktiken i det sovjetiska samhällsbygget i revolutionen finns inte individen
och familjen med särskilt tydligt och bolsjevikernas politik handlade om att
förvandla samhället och göra de individuella människorna oviktiga. I alla fall
blev det praktiken. Parollen att utplåna Bourgeoisien som klass innebar att de
mänskliga individerna och deras släktingar likviderades. En verklig socialism
måste innebära både en omsorg om individen och för grupper och för hela
samhället. Det tycker jag Per Albins folkhemstal uttrycker. Ett argument för
Per Albins socialism är att om man jämför med de ryska arbetarna så fick de svenska
det bättre än de ryska fick det med Lenins kommunism.
De sista raderna i
folkhemstalet handlar om att klasskillnaderna ska avlägsnas och demokratin ska
genomföras även socialt och ekonomiskt. Det har aldrig blivit något av med
ekonomisk demokrati. Kapitalismen består och borgarklassen har den ekonomiska
makten och har flyttat fram sina positioner även politiskt samtidigt har
klasskillnaderna och de ekonomiska klyfterna under den nyliberala politiken
ökat. Till stor del har socialdemokratin i stort sätt köpt idéerna bakom den
nyliberala politiken med avreglering av mycket i samhället.
Man tolka det som att Per
Albin Hanssons folkhemsidéer fick stort genomslag i den svenska befolkningen.
Var det hans idéer eller var kom det ifrån? Dessa frågor ställer inte Isaksson
direkt. Per Albin var egentligen inte någon
stor tänkare, snarare bra att sammanföra idéer från olika håll. Han var nog
präglad av principer i arbetarklassen som ordning och reda, vara skötsam
hederlig och ärlig, hög arbetsmoral, inte skaffa sig förmåner på andras
bekostnad inte framhålla sig själv utan vara anspråkslös, samarbeta för allas
bästa, föreningsaktiv och lita på sina förtroendevalda, handla på konsum och
räkna kassakvitton.
Allt detta hade inte Per
Albin hittat på men den rörelse han ledde stod för detta. Själv levde han
naturligtvis på en helt annan nivå än de arbetare han företrädde. Han umgicks
också ganska frikostigt med företrädare för näringslivets och samhällets
eliter. Han blev med åren allt mer konservativ och försiktig med förändringar.
Han var t.ex. inte särskilt aktiv i debatten om Arbetarrörelsens efterkrigsprogram
som förankrades med tusentals studiecirklar i parti och rörelse. Ernst Wigforss
var mycket mer drivande i partiets politik. Han var ordförande i framtagandet
av programmet. Bland min fars efterlämnade tillhörigheter hittade jag
programmet tryckt 1945 med rubriken Arbetarrörelsens efterkrigsprogram – De 27
punkterna. Här känner man igen den socialdemokratiska politiken lång tid
framåt. I boken hittade jag en papperslapp skriven av min far. Jag vet inte när
han skrev detta men den sammanfattar på ett sätt hans egen politiska
livsuppfattning:
Rubrik: De 27 punkterna
innehåller allt vad jag menar med socialism
De viktigaste punkterna är:
Ur full sysselsättning
kommer välståndet och all trygghet
Tillväxten löser många
problem i samhället
De 27 punkterna rymmer vad
i menar med demokratisk socialism
Allt detta behöver vi idag
och alltid för ett bra liv
Med hälsning
Harry
Min far Harry och tusentals
trogna gråsossar blev det sociala stödet för det mångåriga regeringsinnehavet och
uppbyggandet av det Sverige vi sedan fick – oavsett vad man tycker om resultat.
Han stödde alltid partiet, även när man gjorde svängar i politiken. Lojaliteten
var oerhört cementerad. Arbetarrörelsen håller samman.
Jag började med att säga
att jag är född och uppväxt i ett hav av arbetarrörelsens värderingar. Det blir
mycket starkt när det inte bara är en samhällsideologi utan också hela det
värderingssystem som föräldrarna och egentligen större delen av min släkt stod
för. Dessa värderingar har varit bra för Sverige men nu önskar jag att
samhällsutvecklingen tog ytterligare ett steg mot ett socialistiskt samhälle med
både politisk och ekonomisk demokrati. Dit är det en bra bit. Frågan inför
framtiden är om den historiska kompromiss som den reformistiska
socialdemokratin har stått för är möjlig framöver. Den nyliberala politiken de
senaste fyrtio åren har ökat klasskillnader och de ekonomiska klyfterna i
samhället. Den avreglerade och tygellösa kapitalismen är på väg mot antingen
ekonomisk kollaps eller en klimatkatastrof – eller både ock. För mänsklighetens
överlevnad krävs ett annat ekonomiskt system än kapitalismen. Men kapitalismen
har visat en enastående förmåga till överlevnad, hittat nya former och
marknader. Nyliberalismen har stått för den oreglerade kapitalismen hämtat från
ekonomen Milton Friedman. Nu möter denna motstånd av den populistiska högern
som fångar upp stöd från de som missgynnas av den globaliserade kapitalismen. Frågan
är var finns arbetarrörelsen i denna utveckling? Frågan är vad Per Albin skulle
sagt?
Den här bilden är från Folkets hus A-sal i Helsingborg den 26 mars 1933 då partiordföranden Per albin Hansson gästade ett välbesökt möte i Helsingborgs arbetarkommun. Här utvecklade han säkert sina tankar om folkhemmet.
