När jag i skolan kommit upp till
mellanstadiet slapp jag fröken Weberg och fick istället radio och Tv-kändisen
Bertil Nilsson som klasslärare. Bertil var en rund man med mörkt vågigt hår,
inte alls olik Edvard Persson. Han var jovialiskt och positivt lagd och var
mycket bättre för mig än den lutheranska Asta Weberg. Även om jag inte heller
för Bertil Nilsson räknades riktigt. Många år senare på en klassträff 20 efter
att vi slutat på Råå Södra kom jag att sitta bredvid Bertil. Han sa att han
hade dåligt samvete för att han inte hade sett och trott mig om mer. Han var
imponerad över att det trots allt hade gått mig ganska väl i livet. Det dåliga
samvetet lyste ganska väl igenom hos honom.
Han favoriserade mest de duktiga eleverna och särskilt de som var
musikaliska. Dåligt samvete borde han nog ha för klassen eftersom han
egentligen var mer intresserad av sina extraknäck som underhållare och radioman
än undervisningen. Han brukade ge eleverna självständiga arbetsuppgifter, sedan
satt han framme vid katedern och mumlade repeterande sina radioinslag i
Sydkvarten som han var med i. På den tiden fanns bara en kvarts regionalradio
som hette Sydkvarten och som gick vid 17-tiden på eftermiddagen. Bertil
medverkade ofta där. Hans intresse för underhållning och idrott präglade dock
undervisningen även positivt. Det var ofta vi sjöng, spelade eller hade idrottstävlingar.
Ibland fick hela klassen vara med på radioinspelningar. Det var mycket prestige
i mötena i fotboll med parallellklassen som hade vår historielärare Harry
Perborn som klasslärare. Bertil var sur länge om vi hade förlorat. Harry
Perborn var en karismatisk lärare och en mycket god berättare. Han var en
genuin Råå-fantast, även om han kom från Småland. Dumma frågor skrivs på en
papperslapp och kastas i papperskorgen uttalad på sin breda småländska var ett
av hans favoritskrönor. Han var skoj men kunde bli väldigt arg. Vid ett
tillfälle skickade han ut mig på skolgården att stå en lektion vid flaggstången
för en förseelse som jag inte kan erinra mig.
Kanske för att jag penslat en krita så det rök som bara den och han frågade
mig: ”Bålar du påg?” vid samma flaggstång brukade magister Oswald Råvik stå vid
skolavslutningarna och sjunga med djup basstämma” Flamma stolt”.
Historieundervisningen bestod av att
Harry Perborn berättade historien på ett mycket fängslande sätt. Han var full
av historier. När vi mötte honom på klassmöte 20 år senare var han nära 80 år
och drog sig inte för att på löpande band dra den ena fräcka vitsen efter den
andre. Perborn gjorde mycket för att lyfta fram hembygdskunskap från Råå. Han skrev böcker om Råå och var med och
startade Råå museum.
Träslöjden var för mig en
nedbrytande upplevelse. Läraren hette Rolf Almkvist, landslagsspelare i
handboll. Alla tre åren på mellanstadiet gav han mig betyg 1 i träslöjd. Inte
för att jag var någon större talang i träslöjd men jag fick aldrig någon direkt
hjälp av läraren utan jag upplever att han mobbade och förlöjligade mig. Han tog varje chans att nedvärdera mig. När jag stod vid min hyvelbänk och hyvlade
och det inte gick så bra kom Almkvist fram till mig, lyfte upp mig i nacken med
sina jättehänder. På min blekingedialekt sa han sarkastiskt: Vad håller
lilleman på med. Han kallade mig aldrig något annat än lilleman. Man kan ju
förstå att jag inte direkt utvecklades som slöjdare. Jag tror det var samma sak med Almkvist som
med Bertil Nilsson. De hade viktigare intressen och arbetet var bara en
födkrok. Att jag nuförtiden är intresserad att arbeta med trä är egentligen
märkligt med tanke på mina erfarenheter.
När jag inte umgicks med min kompis
”Ålen” var Anders Hansson allmänt kallad ”Prosso” min handgångne kumpan.
Tillsammans med en kille som hette Håkan bildade vi en deckarklubb som
hemlighetsfullt kallades D3. Förebilden var fantomens deckarklubb, som vi också
var medlemmar i. Mötena hölls hemma hos Anders på Kattegattgatan på Råå, och
var mycket hemliga. Ambitionen var att åta sig ”fall” som vi skulle lösa.
Tjejer var strängt förbjudna i klubben och vi var då alla genuina
tjejhatare. Vi lovade varandra dyrt och
heligt att aldrig beblanda oss med tjejer.
Vi tränade på spårning, skuggning
och att binda människor.
Nå detta att vara tjejhatare gick mitt
fall ordentligt över. Det väcktes väl ett sexuellt intresse så småningom. En
kompis visade mig en porrtidning och jag som aldrig hade sett en kvinna naken
gjorde stora ögon. Min mor visade sig
aldrig naken. Första gången jag såg en naken kvinna var på badhuset när en
mamma rusade naken ut i simhallen från damavdelningen på jakt efter ett
rymmande barn.
Det tog lång tid innan jag förstod
hur barn blev till. Det blev något av en chock när sanningen uppdagades för mig.
Det hände i andra klass. Jag minns precis var jag befann mig när Rolf avslöjade
alltsammans för mig. Han visste minsann.
Det hade hans farsa berättat på ett tidigt stadium. Vi var på väg mot
lekplatsen bakom Narvavägen. Vi gick längs garageportarna och nästan kommit
till det sista och skulle just svänga runt knuten in mot lekplatsen när han
berättade det oerhörda. Vi gick och diskuterade hur barn blev till och jag
berättade att mina föräldrar hade sagt att man hämtade barnen på sjukhus. Ålen
visste bättre och redogjorde för hur ett samlag går till. Jag trodde honom inte och kunde absolut inte
föreställa mig att mina föräldrar gjorde sådant. Jag skrattade åt honom. Det var det dummaste
jag någonsin hört. Samtidigt kände jag mig lurad när det gick upp för mig att
han hade rätt. Klasskompisarna utnyttjade min troskyldighet. I omklädningsrummet till gymnastiken bad de
mig, att gå bort till fröken Weberg och fråga henne vad en, som de kallade
”kodong” var för något? Jag gick bort till fröken Weberg och frågade: Vad är en
”kodong” för något? Var har du hört det svarade fröken Weberg, som var en ogift
kvinna, strängt. Den rakt igenom troskyldige pojken sa naturligtvis som det
var. Jag vill minnas att kompisarna fick
sig en välförtjänt uppsträckning för sitt lilla tilltag.
Någon gång i 10-årsåldern gick jag
med i sjöscouterna i Råå. Sjöscouterna hade sitt kårhus alldelsens nere vid Råå
hamn med Skeppshandeln som granne. Där håller Råå värdshus till numera. Huset
var gammalt och fullständigt utkylt om vintern. Gatan var kullerstensbeklädd
och nära nog omöjlig att cykla på. Råå
hamn är en naturlig hamn som består av Rååns utlopp i Öresund och därför en väl
skyddad hamn. På den tiden i början av 60-talet låg ännu några gamla
segelskutor kvar, övervintrade från storhetstiden när Råå var Sveriges största
fiskehamn. Flera av mina klasskamrater var med i scouterna och detta och
närheten till havet och Råås sjöfartstraditioner var uppfodrande. Till en
början var vi vargungar och fick avlägga prov som t.ex. scouternas eder, olika
verser och knopar. Jag kom inte längre
än till råbandsknop och dubbelt halvslag. Inträdesprovet till själva scouterna
var pennalistiska. T.ex. kokades en ”goja” som bestod av tex tvättmedel och
allt annat än ätliga ämnen som skulle ätas. Sedan fick man så kallat byxvatten
och det hela skulle egentligen avslutas med att man kastades i hamnen men vad
jag minns slapp jag det. Det fanns en militaristisk disciplin som jag inte
trivdes med och jag avslutade min karriär i Råå sjöscoutkår patrull Måsen
ganska snart och kom aldrig ut på någon långsegling med kårens vackra
träsegelbåt Två liljor.
Vid den här tiden hände det sig att
vi hörde att kungen och drottningen skulle komma till Råå. Vi barn och andra
stod och väntade i hamnen. Så kom en fiskebåt med kungen och drottningen. Jag
minns att kungen var klädd i golfbyxor. Lång och ståtlig stod han där på däck
till den lilla fiskebåten. De steg i land och gick in i den väntade limousinen
som stod parkerad på kajen. Jag stod alldeles vid bakrutan där kungen satt i
det stora baksätet. Rutan var nedrullad. Kungen sa vänligt: akta er barn så vi
inte kör över er. Det verkade vara en vänlig och nobel herre kungen Gustav VI
Adolf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar