Mit liv från början kapitel 11

 Omkring 1963 inträffade händelser som kom att fördystra mitt liv och förstärka en del ängsliga drag i min personlighet.

En eftermiddag var jag ute på gården bakom vårt hus. Mor kallade på mig från balkongen.  Hon såg orolig ut och ville att jag skulle komma in. Hon hade fått något som man skulle kunna kalla ångestattacker.  Hon hade svårt att vara ensam och klarade inte av att gå ut på egen hand.  Hon ville ofta att jag skulle stanna inne och hålla henne sällskap. Eftersom hon inte kunde gå ut fick det alltid bli jag som gick olika ärenden.  Jag har alltid varit en hjälpsam person och jag kände mig nog nyttig genom de här uppdragen. Men min upplevelse var att min personligliga frihet begränsades och livet fördystrades.  När min mor fick sina attacker blev hon sängliggande och det var en hel del gråt och ibland kunde jag genom väggarna uppfatta nattliga samtal mellan mina föräldrar.  Jag hörde inte vad de sa men kände deras oro. Min far reagerade utan att visa vad han kände och han krävde ofta, rätt uppfodrande, att jag skulle ställa upp för min mor.  Ibland ville jag helt enkelt inte därför jag hellre ville vara ute med mina kamrater.  Men pappa tvingade mig när han själv inte kunde ställa upp.  Det fanns en hotfull underton i hans attityd som vädjade till mina skuldkänslor att inte svika min mor.  Mina känslor för min mor växlade från kärleksfull omsorg till förakt för hennes svaghet.  Ibland kändes det som om hon genom att göra sig svag övergav mig.  Jag skämdes för henne att hon inte var som andra mammor aktiva och starka ute i samhället och det drabbade min självkänsla. Jag kände att hennes svaghet också var min – hon var ju trots allt min egen mor. Jag kom alltså att tillbringa mycket tid med min mor i hennes ”fängelse”. Hon betalade mig med att passa upp mig. Vi hade fina stunder då vi satt och samtalade vid köksbordet. Men dessa minnen av dessa samtal kan vara långt senare, jag minns inte så klart nu.  Jag tror dock att jag senare återskapat dessa stunder av samtal med min mor med kvinnor. Mor tyckte om att i godan ro sitta och prata på det där sättet. Min far däremot hade ingen ro att sitta och prata på det viset. Han var för rastlös och prestationsinriktad för att göra det. Han var ständigt verksam med något arbete. Det har gått lång tid sedan min mor fick de psykiska besvären. Det gick aldrig att egentligen diskutera några lösningar.  Hon fick stora doser psykofarmaka av dr Wallerström. Nu så här många år efteråt tänker jag att det var en livskris. Men så slår det mig när jag talat med Annette som jag klipper mig hos att detta år slutade mor att ha henne som dagbarn, när hennes bror Mikael föddes. Om inte något inträffade som jag inte känner till kan det ha varit så enkelt att hon då inte kände att livet var så meningsfullt längre, livet som hemmafru när jag började bli stor till råga på allt.      

 Ja 1963 var en kall vinter när sundet frös till vilket bara har skett några gånger under min livstid. Det var året då vi i klassen hittade offerstocken.  Någon hade stulit offerstocken från Raus kyrka och pojkarna i klassen beslöt att leta efter den i Råådalen.  Jag var med en dag men inte den andra dagen då mina klasskamrater hittade den. Jag tror det var Kent som hittade den.  Vi blev fotograferade utanför församlingshemmet, hamnade i Helsingborgs Dagblad och fick boken skattkammarön som tack av Lions club.