Rädda rovdjuren – Rädda Sveriges natur!

Riksdagen kommer inom kort att ta beslut om rovdjurspolitiken.  Det som varit mest i focus är vargarna där politiken från regeringen varit ytterst följsam till Jägarförbundet som man inte vill stöta sig med.  Jägarförbundet är en mycket aggressiv lobbyorganisation som motarbetar rovdjuren som väl konkurenter om bytesdjuren. Nu senast har en siffordiskussion utbrutet om lodjuren.  Utgångspunkten för både Jägarförbundet och  regeringen  är att hålla ned rovdjurens antal.  Vi som vill ha fler rovdjur och som  framförallt vill att det skall finns en levande och vild natur i Sverige får finna oss att kallas för naturromantiker.   För mig handlar det om att överlevnaden för människan är beroende av att vi har en levande natur och ett ekosystem i balans. Rovdjuren står högst på näringskedjan om man inte räknar människan dit. Alla som upplevt den lilla spillra av vild natur som finns i Lappland vet vilket fantastiskt värde detta har. Jag minns  den hisnande utsikten från en klipphylla  i Sarek med utsikt över den väldiga Rapadalen. Människor som inte upplevt detta vet inte vad som står på spel.

Jag måste erkänna att jag blir otroligt arg över den rovdjurspolitik som förs.  Och inte bara det utan hela natursvårdspolitiken.  I synnerhet är skogspolitiken bedrövlig som bara tar hänsyn till markägares och exploaterares intressen.  Det finns inte mycket kvar av gammelskog i Sverige och skogen är full av kalhyggen och har blivit en skogsodling istället för en levande skog.  Protest! För en bättre naturvård i Sverige!

Tragik kring kompensationen för de vanvårdade barnen

 

På min vanliga morgontur med hunden idag i dis och duggregn i halvdunklet sent i november lyssnade jag på radions P1.  Idag handlade det om att bara ungefär 50 % av de som sökt ersättning, enligt den särskilda lag som riksdagen beslutat om för kompensation för att barn vanvårdades i samhällsvård, har beviljats ersättning.

Benny från Eskilstuna intervjuades som fått avslag.  Hans livshistoria hade inneburit många omplaceringar i fosterhem och barnhem och det värsta var alla svek han hade upplevt i sin barndom.  Hans vuxenliv har inte blivit bra och han är förtidspensionerad och lider svårt av oro och ångest och han bor i en påver lägenhet med nästan inga möbler.  Bara den inramade ursäkten från Eskilstuna kommun har han på väggen. Han berättade att han brutit ihop när han fick beskedet och hade varit tvungen att söka vård akut.  Han upplevde att nämnden som han träffade som skall fatta beslut om ersättning varit väldigt kyliga mot honom.  Ordföranden i denna nämnd fick också komma till tals i radion och han berättade bara att det nämnden har att ta hänsyn till är om den sökande uppfyller de ganska hårda krav som lagen kräver för att få ersättning. Man tar inte hänsyn alls till att ersättningen skall kompensera utan bara om kraven är uppfyllda.  Barnläkaren Lars H Gustavsson som varit expert i i beredningen inför lagstiftningen intervjuades också. Han menade att lagen snävade in kriterierna för ersättning och att sådant som omplaceringar och otrygghet inte vägs in om man skall få ersättning, bara olika typer av övergrepp.

Jag känner en man som skulle kunna söka ersättning.  Han har delvis samma livshistoria som Benny i Eskilstuna med många omplaceringar, som bland annat innebar att han blev omhändertagen omedelbart efter misshandel i ett fosterhem.Han lever nu i missbruk och hemlöshet men vill inte söka ersättning.

Det är förskräckligt att det som skulle blivit en hjälp och bistånd till utsatta barn i så många fall blivit att samhället gjort mer skada än nytta.  Ingenting kan ju egentligen kompensera detta för de här pojkarna.  Men när så många får avslag är detta onödigt snålt. Gränsen måste ju sättas någonstans. Men det hade varit bra om man hade kunnat göra ett bokslut och generöst, som en del andra länder gjort, bevilja många fler ersättning. Men framförallt måste samhället bli bättre på att ge dessa barn bättre stöd tidigt och inte minst följa upp deras utbildning och hälsa bättre vad som varit fallet tidigare. Samhällsvårdens kompensatoriska förmåga måste öka! Forskningen visar att placerade barn inte klarar sig bättre mätt på gruppnivå än om de inte omhändertagits. Det som betyder mest och som kan påverkas lättast är att man ser till att de klarar av skolan med godkända betyg.  

     

Jimmie Åkesson och folkhemmet

I ett tal på  Sverigedemokraternas landsdagar anklagade partiledaren Jimmie Åkesson socialdemokraterna för att ha svikligt  folkhemmet.

Begreppet folkhemmet Kan naturligtvis stå för  olika saker. I Sverige finns en stark koppling till socialdemokratin,  uttryckt i Per Albin Hanssons  så kallade folkhemstal i Riksdagen 1928. Det är ett ganska kort tal som jag väljer att citera i sin helhet här:

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.
Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.
Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt."

Detta är  ett  tidigt  exempel på  en formulering av en vision, som oavsett politisk färg i Sverige haft en stor betydelse. Rättvisa,  gemenskap,  samarbete i ett klasslöst samhälle där  alla människor har ett lika värde skulle kunna vara en kort sammanfattning.  Är det detta som Jimmie Åkesson står för?  Nej  han har nog inte läst Per Albins tal utan har en egen nationalromantisk tolkning skulle jag kunna tro.

Det ligger något i att socialdemokraterna svikligt folkhemsvisionen och dagtingat med borgliga idéer och inte minst nyliberalismen. Men det är nog inte riktigt detta som Jimmie Åkesson menar. Han fiskar i grumligt vatten med en taktiskt välformulerad retorik som döljer att detta parti måste betraktas som fascistiskt. Fascismens grunddrag är  nationalism och rasism med  hat och frustration som bakomliggande kraft som lätt urartar i våld. Det är  ljusår mellan folkhemsvisionen och Sverigedemokraternas folkhemsidéer.  Låt er inte luras när de bruna sticker upp sina fula trynen.

I en intervju i tv kommenterade Björn Söder avgående partisekreterare att många sverigedemokrater uttryckt sig rasistiskt  med att de varit omogna och oerfarna som politiker. Dessa ”oslipade diamanter” har alltså sagt vad de tycker och inte blivit så slipade som Söder och Åkesson som lärt sig att taktiskt linda in sin fascism och rasism i en mer aptitlig förpackning. Man ska nog lyssna till de ”oerfarna” för de säger vad partiet egentligen tycker. 

 

Närradioprogram om socialtjänstens utveckling och ett tragiskt femtioårsminne

 Idag den 21 november har jag varit inbjuden gäst i föreningen Frihamnens närradioprogram med Björn O Anderberg som programledare.  Vi spelade in två program idag varav det första sänds i morgon den 22 november. När nästa program sänds vet jag inte idag, men det blir inom kort. Man kan i efterhand ladda ned programmen på Hemlösas hus hemsida.

Samtalet på radio har rört sig om socialtjänstens utveckling under hundra år vad gäller barnvård, missbruksvård, äldrevård, hemlöshet och flera andra teman.

I morgon är  det alltså den 22 november. Dokumentärfilmerna har avlöst varandra med anledning av femtioårsminnet av mordet på Amerikas trettiofemte och hittills yngste president John F Kennedy.  Kennedy har blivit en myt om en man som inte hann misslyckas och som fortfarande står för ett fruset ögonblick av hopp och framtidstro. Själv minns jag klart när nyheten kastades över oss i tv-nyheterna den 22 november 1963. Det drabbade oss hårt och hela världen tycktes förenas i sorg över förlusten av den karismatiske och begåvade rikemanssonen från New England. Vad som hade hänt om han fått leva vidare och hur han hanterat Vietnamkriget som gav hans efterträdare Lyndon Johnsson så dåligt rykte, vet vi naturligtvis inte. Att Johnsson numera betraktas som den mest progressive presidenten någonsin i USA är det inte så många som tänker på.  En rad lagar som gav de svarta medborgligliga rättigheter genomfördes av Johnsson.

Modet på Kennedy chockade världen. Men själv minns jag att morden på Martin Luther King och den yngre Kennedybrodern Robert drabbade mig värre.  Det var 1968 och man minns hans passionerade tal om mänskliga rättigheter och vad Amerika skulle kunna vara. Det var en passionerad tid med  ibland en feberaktig stämning.  Jag började på gymnasiet den hösten och jag minns vilket hopp och framtidstro man kände om möjligheterna att skapa en bättre värld, både i den industrialiserade världen och i den utvecklingsländerna. Morden 1968 och det brutala kriget i Vietnam slog dock sönder en del av hoppet.  Jag minns det som ödets ironi att en mycket spelad låt det året var Louis Armstrongs What a wonderful vorld.     

John F Kennedy skrev under en konvalescens efter en rygg- operation i mitten av 1950-talet boken med den svenska titeln Studier i mod. Det är en mycket bra och intressant bok. Den handlar om ett antal amerikanska senatorer som under USA:s korta historia visat prov på osedvanligt mod som kostade flera av dem ämbetet och förlorat socialt anseende. Jag kan nämna ett exempel ur boken.

Slavfrågan delade den amerikanska nationen under större delen av 1800-talet. Nordstaterna vann inbördeskriget och behandlade södern som ockuperat område. Den ömsesidiga misstron var djupt rotad och de som talade om försoning mellan norr och söder blev djupt hatade. Abraham Lincoln mördades 1865 och efterträddes av sin vicepresident Andrew Johnson. Han försökte fullfölja Lincolns politik för försoning. Detta ledde till våldsamt och skoningslöst hat från nordstaterna som gjorde allt för att få presidenten avsatt. Anklagelser fabricerades och Washington fylldes av intriger. För att väcka åtal mot en amerikansk president fodras 2/3 majoritet i senaten. På förhand visste man att det hängde på en senaters röst om den erforderliga majoriteten skulle uppnås: Senator Edmond Ross från Kansas. Ingen visste på förhand hur Ross skulle rösta. Han var nordstatsanhängare, motståndare till presidenten, men besjälad av sin trohet till den amerikanska konstitutionen att fatta en rättvis dom. Han utsattes för fruktansvärda påtryckningar att rösta för åtal. Det var en synnerligen smutsig kampanj.

Det blev en förtätad stämning i senaten den 16 maj 1867, dagen för omröstningen. Luften gick ur församlingen när Ross med hög klar stämma deklarerade: icke skyldig.  Tankarna går till Henry Fonda i filmen tolv edsvurna män och man undrar varför Hollywood inte gjort detta till ett drama.

Ross och alla de andra som röstade mot åtal blev aldrig omvalda till Förenta staternas senat, hudflängda av den allmänna opinionen med förlorat anseende försvann dem ut i kylan. Att det skulle bli så visste Ross. Ändå valde han att följa sina principer för landets bästa. Om presidenten hade störtas i detta fall hade landet på nytt kanske kastats ut i ett inbördeskrig.

I Sverige kan jag bara erinra mig en politiker som visat prov på motsvarande mod: folkpartisten Ture Köningsson, som 1959 röstade mot sitt parti i ATP-striden och såg till att det socialdemokratiska förslaget vann.

I det flesta sammanhang ses den här typen av fronderingar som ytterst negativa. Men historiska erfarenheter lär oss att utveckling sker genom att någon eller några går emot strömmen och avviker mot gällande normer. Ross hann dock få erkännande innan han dog.

 

Här  följer ett nytt samtal mellan Ragnar Tallbark och Göran Jönsson denna gång handlar det om ledning och ledningsfilosofi. Kommentera gärna inlägget.  Fungerar det inte får du gärna maila till Göran:  c.goran.jonsson@gmail.com 

 Ragnar: Göran du har ju varit chef i socialtjänsten under många år.  Jag är lite nyfiken på vilken syn du har på ledning och vilken ledningsfilosofi som har väglett dig?

Göran: För det första har jag alltid först och främst sett mig som socialarbetare. Till skillnad mot läkare slutar socialarbetare att vara aktiva i det operativa sociala arbetet när man blir chefer, i synnerhet när man blir chef på högre nivå. Detta gör att chefer i socialtjänsten blir ibland avstängda och avskärmade från det praktiska arbetet.  Jag har alltid sett mitt arbete i socialtjänsten som en samhällsplikt. När man lägger sig i enskilda människors liv i så hög utsträckning som man gör inom individ och familjeomsorgen, så måste man ha en hög etik, moral, empati och lyhördhet. Annars har man ingen moralisk rätt att lägga sig i tycker jag. Det blir annars rent förtryck och övergrepp. Så för mig har det viktigaste som chef varit att se till de enskilda klienternas behov och rättigheter och den verksamhet vi är satta att arbeta med.

Som chef har man att utgå från sin egen personlighet och personliga egenskaper. Man kan inte kopiera någon annan. Man får utnyttja det man är bra på och jobba med det man inte är bra på.

Av alla de chefsutvecklingsprogram och kurser jag deltagit i har jag tagit med mig att två saker är särskilt viktiga för att lyckas som chef. Det ena är att vara bra på information, det vill säga informera om vad som pågår och berätta om hur man som chef ser på det som händer och hur man ser på det sammanhang verksamheten är involverad i. En informationsprofessor sa att detta är ungefär 70 procent av en chefs jobb. Det andra jag tagit med mig är att man som chef måste vara tillgänglig för sin personal.  Själv försökte jag att alltid ha dörren till mitt rum öppen och jag blev alltid glad när personal ville komma in och tala med mig. Att man som chef har dörren mycket stängd är inte bra.(det är naturligtvis när man har möte av olika slag ofrånkomligt) En gång för många år sedan hade vi en chef inom socialvården som alltid hade dörren stängd och som aldrig var ute på avdelningen.  Man skakade i knävecken när man ringde på hans dörr. Det hela slutade med ett allmänt uppror bland personalen.

Ragnar: ja det är väl viktigt att informera och vara tillgänglig. Vem skulle säga emot det.  Men ärligt talat Göran det finns väl andra saker som också är viktiga som det att en chef tar beslut. Pekar ut riktningen när det uppstår problem och avgör situationer där personal har olika uppfattningar?

Göran: Javisst är detta viktigt.  Nu är det väl så att olika typer av ledarskap behövs i olika situationer. När stora förändringar är nödvändiga till exempel när ekonomin kräver detta eller när omorganisationer behöver genomföras behövs ett särskilt ledarskap.  Men ändå det viktigaste är att få med sig personalen i den riktning man vill. Kanske inte alla det är inte möjligt men de allra flesta. För att få med sig människor måste man vara bra på berätta hur man tänker. Att jag själv i min kammare tänkt ut en bra lösning behöver inte innebära att jag får med mig min personal.

En ytterst viktig sak är också att man som chef kan delegera och ge förtroende. Som chef kan jag inte göra allt utan det är viktigt att sätta andra i arbete.  De som fått ett uppdrag måste man ge förtroende. Då växer människor. Det är viktigt att chefer är så mogna att de inte måste ha allt ljus på sig själv, utan kan glädjas att medarbetarna lyckas och då vara stolta över detta. Chefer som själv skall göra allt får nog för eller senare problem.  

Ragnar: En annan sak jag tänker är viktig är väl att man som chef har mycket energi och handlingskraft? Hur tycker du att du var som chef på detta område?

Göran: Javisst är detta viktigt. Man blir ju mycket mera trovärdig om man utstrålar kraft, energi och självförtroende. Det här var nog mitt problem.  Jag har alltid brunnit för det sociala arbetet. Men jag är av uppfostran ganska subtil och försiktig. Många säger om mig är att jag är så lugn. Jag har haft svårt att utstråla den kraft och energi som jag tror hade behövts. Kanske har jag kunnat ge mer av trygghet.

Ragnar: Hur tycker du att man ska arbeta som chef?

Göran: I en chefs uppgifter ligger både det som tydligt har att göra med chefskap; beslut av olika slag, attestering, budget och personalansvar med mera. Men det ligger också ett ansvar att utveckla verksamheten. Detta är svårt att förena.  Det administrativa arbetet tar så mycket tid och kraft, så jag tror att utvecklingsfrågorna med fördel kan läggas på en utvecklingsledare eller en coach.  Min erfarenhet är att detta kan bli en bra uppdelning.  Utvecklingsledaren bör få stor frihet och flexibilitet.  Min erfarenhet visar att det blir lättare för personal att få både förtroende och ett bra samarbete med en utvecklingsledare än med en formell chef.

Ragnar: Vilka förebilder har du haft som chef?

Göran: Fänrik Koskela, Ernest Shackleton, Dwight Eisenhower, Franklin D Roosevelt och Winston Churchill

Ragnar: Det var det värsta. Jag hade väntat mig att du skulle nämna några kolleger eller chefer du själv haft, inte statsmän, äventyrare och litterära figurer.  Kan det vara till någon nytta Göran? Är du inte ute och cyklar nu ordentligt? 

Göran: javisst jag kan också nämna chefer som jag själv haft som betytt mycket för mig; Margareta Arnell som gav mig mitt första chefsjobb, Ingela Sjölund som trodde på mig och gav mig mycket ansvar och gav mig ett enormt stöd, Jörgen Ohlsson som gav mig stort förtroende och Palle Lundberg som inneburit ett stort stöd för mig i arbetet som förvaltningschef och FoU-utredare.  Men jag har några exempel på ledare utanför vår sektor, som verkligen satts på prov, som kan lyfta fram intressanta tema i ledarskapet.

Ragnar: Först varför fänrik Koskela? Och vem är han? 

Göran: Han är en litterär gestalt i Okänd Soldat av Väinö Linna. Det finska kriget mot Sovjet gick inte så bra, ledda av storvulna nationalister med drömmar om ett stor Finland.  De finska soldaterna fick utstå hårda umbäranden i sina skyttevärn.  Fänrik Koskelas storhet är att han bryr sig om sina mannar och överger dom inte.  Hans ledarskap består i att han lever nära sina soldater, delar deras liv och föregår med ett gott exempel.

Ernest Shackleton den brittiske polarupptäckaren, vars expedition till Antarktis frös fast i isen 1914 och fick sedan övervintra på en stenig ö och att han slutligen efter en vådlig seglats mot den gudsförgätna ön Sydgeorgien lyckades rädda hela sin besättning efter två år i isens värld.  Hans ledarskap liknar fänrik Koskela.  Han bryr som om sin besättning och de tror och litar på honom det blir ett framgångskoncept.

Ledarskap handlar nog mer om hur man är som människa än som någon speciell teknik. Läs gärna Caroline Alexanders spännande bok om expeditionen till Antarktis.

Några andra exempel.  Varför USAs trettioandra president? Dels för att Roosevelt ledde landet ur depressionen på 30-talet men också för hans ledarskap under kriget.

Det som jag fastnat för är beskrivningen att hans främsta egenskap var att lyckas välja rätt medarbetare.
Winston Churchill förtjänar att nämnas för sina insatser att leda England under kriget genom att sätta ord på motståndet, modet och hoppet och få en hel nation att stå upp mot de mörka krafterna.

Ragnar: Ja detta låter ju bra men mycket långt ifrån den verklighet som man lever under i socialtjänsten. Och sedan är det bara karlar du tagit med. Är du medveten om det?   Sedan undrar jag varför du tagit med Eisenhower.  Han var ju president i USA när senater McCartney härjade som värst i i USA och det var ju en mörk period i demokratins historia.   

Göran: Ja Ragnar du har alldeles rätt mina exempel är långt från vår dagliga verklighet i det kommunala arbetet. Avsikten var att visa på ledarskap som ställts inför utmaningar. Ibland kan kontrastering vara ett bra grepp för att få syn på nya perspektiv.  Eisenhower valde jag inte utifrån hans presidentskap, utan utifrån att han var de allierades överbefälhavare under andra världskriget. Han är faktiskt ett exempel på Roosevelts förmåga att välja rätt medarbetare.  Han var inte den mest synlige och mest kraftfulle militären under kriget.  Där fanns ju Montgomery, MacArthur och Patton som var mycket mer karismatiska och kraftfulla.  Men det Eisenhower hade var att kunde jämka samma olika viljor och var  bra på  lyssna.  Det bästa exemplet på detta är inför beslutet om invasionen av Normandie. När skulle man inleda detta jätteföretag? Beslutet var hans. Vädret var dåligt.  Eisenhower lyssnade på alla sina underchefer. Drog sig tillbaka och funderade över natten. På morgonen tog han beslutet att sätta igång! Då hade han noga övervägt olika synpunkter. Andra ledare skulle nog varit snabbare att ta beslutet.

Sedan får jag be om ursäkt att jag inte tagit med några kvinnliga exempel. Det är pinsamt, men historiskt finns ju inte så många exempel. Kvinnor har inte släpps fram. Men vid närmare eftertanke finns några exempel. Drottning Margareta som lyckades hålla samman Kalmarunionen på 1300-talet är ett exempel på, jag vet inte om det var ett gott ledarskap men i alla fall ett kraftfullt och framgångsrikt. Margret Thatcher tycker jag inte är ett bra exempel medan Benazir Bhutto från Pakistan imponerar mer på mig.

Ragnar: Ja Göran att inte spontant ta upp några exempel på kvinnligt ledarskap var pinsamt och sedan komma dragande med ett 600 år gammalt exempel. Skäms du inte? 

Göran: Ja här har du tagit mig med byxorna nere.  Jag kan bara säga att inom socialtjänsten så är vi ju 80 procent kvinnor och jag alltid uppskattat samarbetet med alla duktiga kvinnor inom socialtjänsten och försökt att lyfta fram duktiga medarbetare så gott jag kunnat. Vi har många duktiga kvinnliga chefer inom socialtjänsten.

   

 

Nu fortsätter här ett samtal mellan Ragnar Tallbark och Göran Jönsson.  Denna gång har Ragnar några frågor om Görans inställning till Massmedia.

 Ragnar: Göran jag vet ju att förhållandet till massmedia kan vara lite känsligt och ibland väldigt problematiskt för socialtjänsten. Inte så sällan tar media upp olika fall som blåses upp som skandaler. Hur ser du på samarbetet med media.

Göran: Jag vill nog säga att mitt samarbete med media har varit i stort sätt mycket positivt.  Jag har med egentligen bara några få tillfällen blivit mycket positivt behandlad av media.  I Helsingborg handlar det näsan alltid om Helsingborgs dagblad. Det är  nog faktiskt på  det viset att media inte skrivit tillräckligt mycket om socialtjänstens verksamhet och då i synnerhet individ och familjeomsorgen. Denna verksamhet har, dels för att den bedrivs bakom sekretessens dunkla slöjor och dels att den inte väcker så stort intresse bland allmänheten, inte alls uppmärksammats tillräckligt.  Genom att media inte söker mer förtroliga kontakter med socialtjänsten missar man många intressanta frågor och ibland en och annat skandal.

Ragnar: Vad menar du med detta?  Menar du att media inte lever upp till sitt undersökande ansvar och misser en massa intressanta nyheter och en och annan misshällighet i verksamheten.

Göran: ja det menar jag.  Dels blir det ett demokratiskt underskott. Socialtjänsten utöver mycket makt över enskilda människor och dels lyfter man inte upp viktiga sociala problem i ljuset. Det är mycket sällan journalister, förutom TV som gör personliga intervjuer. De flesta intervjuer sker på telefon.  Detta har nog med tidsbrist att göra. Men jag tror att om journalisterna gjorde fler personliga besök skulle man få veta mer. 

 Ragnar:  Varför  tror du att är på det viset?

Göran:  Det finns säkert många anledningar. En anledning är att verksamheten är skyddad eller dold om du vill av sekretess och att det handlar om enskilda människor. Men det handlar nog förutom resursbrist hos media att syssla med uppsökande journalistik, nog också om en journalistisk värdering att de sociala frågorna som individ och familjeomsorgen sysslar med inte är så intressanta för allmänheten, dels att det handlar om en liten grupp människor i samhället och dels att det handlar om mycket problem och tragi,k som människor i allmänhet inte gärna vill bli konfronterade med för att det är obehagligt. Det kan också rent politiskt handla om de människor som har allvarliga sociala problem inte bedöms vara en viktig väljargrupp. De problem som Individ och familjeomsorgen sysslar med påminner ibland  om allvarliga brister i välfärden.  Dessa människor  är en marginaliserad grupp  som egentligen inte har några företrädare – förutom socialarbetarna. Ett viktigt undantag är dock att media ofta tagit upp frågan om hemlösa.  Genom att informationen om verksamheten är  bristfällig i media blir bilden onödigt negativ. Det är inte så illa som man kan tro när man bara har tagit del av tex Janne Josefssons reportage.

Ragnar:  ja Göran där  dök ett namn upp som verkligen sänder kalla kårar utför  ryggen på  socialtjänstens företrädare.

Göran: Ja det gör han nog.  Men jag har aldrig känt mig rädd för Janne Josefsson. kanske för att jag haft tur och inte blivit föremål för  något repotage.  Flera av hans reportage har varit viktiga och angelägna, även om han inte alltid hamnat rätt. Det är svårt att hamna rätt när man skall skildra det sociala arbetet. Även om Vetlandafallet var en skandal lyckades man  inte att göra bilden av fallet helt rättvis. Jag har förresten träffat Janne Josefsson när  han var och föreläste på  en chefkonferens. Efter hans presentation där han rekommenderade socialtjänsten att ljuga reste jag mig upp och ställde en fråga. Jag började med att helt stilla presentera mig som socialchef och vänta på hans reaktion.  Han ryckte till och jag såg ett skrämt uttryck i hans ansikte.  Min fråga var helt harmlös egentligen men hans reaktion visar nog att han är lika rädd som någonsin socialtjänstens företrädare. Men även om det inte alltid blir helt rätt tycker jag att uppdrag granskning och Janne Josefsson är viktiga i vårt samhälle.

 

  

Stå upp för det sociala arbetet!

 Socialtjänsten då, nu och i framtiden

De människor som vi mötte i socialvården i mitten av 1970 var fattiga och marginaliserade människor, men de var inte helt utanför det ordinarie samhället. Dels var många lika fattiga i deras närmiljö och dels hade även den mest utslagna alkoholisten en gång arbetat och ofta också haft familj.

Vården präglades av fattigvårdstänkande, förmynderskap, brist på helhetssyn och man såg problemen som individuella och uttryck för bister hos individen utan att se dom som uttryck för samhälleliga problem eller brister.

 Jag gjorde min första socionompraktik på socialbyrån hösten 1974. Principbetänkandet från socialutredningen, som startat 1968, hade då precis skickats ut för remiss. Jag och mina praktikantkolleger deltog i livliga diskussioner på arbetsplatsen.  Socialutredningen hade fångat upp mycket av den kritik som hade funnits i samhällsdebatten under 60-70 talen mot socialvården, inte minst från Sveriges socialchefer.

 Principbetänkandet betonade: helhetssyn och frivillighet för socialvården som i övrigt borde präglas av normalisering, närhet, flexibilitet och kontinuitet.  Medverkan i samhällsplaneringen lyftes fram som viktigt.

En mycket radikal och framsynt utredning med socialt perspektiv och positiv människosyn antagen som sedermera i politisk enighet tog form i socialtjänstlagen och utgjorde ett brott med fattigvårdssynen och den förmyndarmässiga och auktoritära synen på människor med sociala problem som funnits i Sverige oavsett om det handlade om IFO, barntillsyn eller äldrevård. Den är fortfarande framsynt tycker jag! Förutom att den sög upp den kritik som fanns i samhället hos allmänhet och socialarbetare tog den också upp forskning och tankar i tiden; Foucault och Goffman förtjänar att nämnas bland andra.

Socialtjänstlagen satte igång en positiv förändringsprocess inom socialvården. Många omorganisationer såg dagens ljus. Inledningsvis i Helsingborg fick vi en distriktsorganisation för hela socialtjänsten; IFO, Äldreomsorg och barnomsorg finns i samma distriktsorganisation. Sedan började man flytta ut i områdena och detta blev en förövning inför kommundelsnämnder, servicenämnder och beställarutförarnämnder.  För IFo innebar det att minska på de externa institutionsplaceringarna och satsa på basenheter och mycket annat. 

Nu har det gått 30 sedan socialtjänstlagen infördes. Vad har hänt. Samhället har naturligtvis förändrats. Ekonomiska standarden har ökat för alla även om skillnaden mellan rika och fattiga växt.  Migrationen ökat kraftigt och befolkningssammansättningen förändrats.  Invandrarna har i stor utsträckning tagit platsen som de fattigaste.

Vad har hänt i socialtjänsten? Några faktorer vill jag nämna:

Enligt Sune Sunesson professor i socialt arbete  har flera av huvudfunktionerna i socialtjänsten glömts bort.   Socialtjänsten skulle medverka i samhällsplaneringen,  i förebyggande arbete, och  information  har det inte blivit mycket av.

Äldreomsorg och barnomsorg  är succéer som sprängt sin fattigdomsprägel.

Individ och familjeomsorgen är   fortfarande fattigdoms/fattigvårdspräglad.  Det blev ingenting av SOFT. Försörjningsstödet skulle vara ett litet undantag, nu är det en väsentlig del av det socialpolitiska skyddsnätet.

 ·            Helhetssynen på  individen och på sociala problem har mer eller mindre      

   försvunnit och ersatts av specialisering och funktionsindelning  igen. 

Problem identifieras lättare som individuella istället för strukturella eller generella. Det blir den enskildes fel om man blir arbetslös eller helt föräldrarnas fel  om barn far illa. Detta   är en återgång till att se människors problem som uttryck för individuella och psykologiska tillkortakommanden, uttryckta ofta i diagnoser.  som ökat kraftigt istället för att se problemen som ett samspel med  samhället och levnadsförhållandena för människor. Märkligt att denna tillbakagång gått så snabbt.

·        Socialpolitiskt fokus på  att lösa samhällets problem med människor som belastar stadskassan inte på att lösa individernas problem eller angripa strukturella förhållanden som bakgrundsfaktorer.

·        Trots  att det inom socialtjänsten är mångdubbelt mer personal samma problem med hög arbetsbelastning

·        Det finns i dag  betydligt högre krav på dokumentation

 ·        Äldreomsorgen och barnomsorgen sprängt fattigdomsskalet och blivit accepterade former för välfärd – men inte IFO ännu

·        Mindre av institutionsvård av missbrukare och psykiskt sjuka och ungdomar och mer av öppenvård

·        Ökad hemlöshet

·        SOL blivit en specialreglerad ramlag – mer av statlig styrning och mer av regelverk i synnerhet inom barnavården . Svensk barnvård gör inte skillnad men skyddar utsatta barn.

 ·        Barnavården fortfarande präglad av myndighetsutövning där  bara 10 % av ärendena utgör ansökningar om bistånd – åtminstone i Helsingborg.

·        Missbruksvården delvis blivit mer tilltalande för människor 50% söker bistånd.

 ·        Uppenbart att många kommuner (kanske ett 50 tal) för små och utan resurser att erbjuda bistånd.

 ·        Ökade kraven på  människor på  bland annat arbetsmarknaden gör att förhållandet att många barn går ut skolan utan godkända betyg är  förödande vilket kraftigt ökar risken för sociala och psykiska problem,  Detta ställer större krav på varje verksamhet och inte minst  på  samverkan och gränsöverskridande arbete mellan många verksamheter och myndigheter, i all synnerhet mellan skolan och socialtjänsten, där  fokus måste öka med barn i riskzonen för att inte problemen skall växa i framtiden.

·        Uppenbart att socialtjänsten har en hopplös situation genom att ha ansvar men inte befogenhet att påverka systemen på  arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, skolan och sjukvården där  det medicinska och naturvetenskapliga forskningsparadigmet är  en stark maktfaktor.  I dessa system uppstår utstötnings och avstängningsmekanismer.  Dessa sektorer fungerar ofta på den ekonomiska marknadernas villkor, vilket inte löser problemen för  människor i utsatta lägen.

 ·        Att IFO inte kan förändra levnadsvillkoren för de klienter man arbetar med beror på  att makten över detta finns inom andra samhällssektorer (skola,  bostadsmarknad, arbetsmarknad, polis, kriminalvård, försäkringskassa etc)

Dessa strukturer eroderar det sociala arbetet och tvingar in IFO i förhållningsätt som stämmer med dessa andra organisationernas uppgift och behov då  IFO tvingas kompromissa.

 

Mycket av politiken på IFO-området uppfattar jag som yta och skylfönsterpolitik. De verkliga insatserna leder inte till att klienterna blir kvitt sina problem eller kommer ur sin sociala situation de lever i (i varje fall inte mätt på gruppnivå) Ibland gör dock myndigheterna sken av detta. Meningen är inte enligt min uppfattning att lösa dessa människors problem utan andra problem (arbetsprojekt för att människor inte skall vara sysslolösa, strängare straff för förbrytare så att brottsoffer får upprättelse) etc. Vad gäller omhändertaganden av barn slår statsmakterna på stortrumman med barnperspektivet. Sanningen är att insatser för utsatta barn inte gör skillnad på gruppnivå!

·        Verkliga syften med insatser för IFO-klienter kan vara: (dolda motiv under ytan)

a)    Kontroll av människor som uppfattas som hot; missbrukare och brottsaktiva

b)   Den allmänna opinionen känsliga för att förmåner tilldelas människor som uppfattas som misskötsamma utan motprestationer.

c)    Uppfattas som fel att vara sysslolös därför tillskapas meningslösa aktiviteter som inte hjälper människor

d)   Människor som uppfattas som avvikare eller misskötsamma eller som misslyckats i sina liv på olika sätt kan behövas som avskräckande exempel i disciplinering syfte.  Se så går det också för dig om du inte…

Mycket av det här är alltså ganska primitiva uppfostringsstrategier som bygger på en människosyn att människor drivs bara av  ekonomiska incitament och vissa är benägna till lättja. Strategierna har ingenting att göra med om kunskap och forskning visat om strategierna leder till det officiellt redovisade resultatet.

 Eftersom de olika systemen i samhället begränsar eller inte skapar möjligheter för IFO att påverka sina gruppers livssituation på gruppnivå begränsar dessa aktionsradien för det sociala arbetet. För  tex barnavården tilldelas IFO rollen som skyddspolis och myndighetsutövare för att skydda barn.

 Erfarenheterna de senaste 20 åren har talat för att insatser för människor med sociala problem bör förläggas till deras egen livsmiljö (forskning  bl.a. Goffman totala institutioner visade att dessa miljöer var skadliga och inte befrämjade  för socialrehabilitering utan tvärtom befäste de ursprungliga problemen)  Istället för  att skicka en ungdom med kriminalitet eller en missbrukare med allvarligt missbruk på anstalt eller institution, började man satsa på hemmaplanslösningar,  olika interventionsprogram med varierande kvalitet och kunskapsbakgrund. 

Det grundläggande problemet är att socialtjänsten inom ramen för Individ och familjeomsorgen inte kan lösa komplexa  problem i sin så kallade box,  i varje fall inte på  gruppnivå.  För att dessa socialtjänstens insatser skall bli effektfulla i vidare mening  krävs att insatserna förläggs i de normala miljöer där  människor vistas.

(Tex. Arbetsmarknad,  bostadsmarknad,  skola/ förskola,  sjukvården)  Det vill säga om man är  intresserad att lösa problemen,  inte bara framställa detta som om man vore det.

Hur ser framtiden ut?

 Om vi tittar oss omkring i Europa så skall vi nog vara mycket tacksamma om det inte blir sämre. I Sverige har vi haft fördelen med en kultur av samverkan, ordning och reda och att vi håller oss till lagar och regler samt avsaknad av korruption. Om vi fortsätter att hålla oss till detta kan vi nog få bättre utveckling än många andra länder.  Men den världspolitiska och ekonomiska utvecklingen pekar på  att Västvärlden tappar försprång till Asien och Latinamerika. Då måste vi hoppas på  att den västliga kapitalismen tar nya marknadsandelar eller att nya marknader skapas.

Det som får störst betydelse för socialtjänsten är hur den interna fördelningen av rikedomar och inkomster blir i befolkningen.

Kan IFO spränga fattigdomsskalet? Kommer barnfamiljer att våga söka hjälp hos oss?  Kan barnavården bli bättre att kompensera de barn som växt upp under bristande förhållanden? Kan tilliten till socialtjänsten öka? Det sociala perspektivet hoppas jag gör  entré igen!

Om detta ska ske måste vi vara bra på socialt arbete och bedriva vårt arbete i enlighet med socialtjänstens grundprinciper;  helhetssyn, frivillighet, kontinuitet, flexibilitet, normalisering. Jag tror att vi måste ha verksamheter som når människor tidigare: utveckla familjecentraler och ha arbete i skolan. Vi måste jobba mer generalistiskt och minska specialiseringen.  Inte minst måste vi bli ännu bättre på tvärsektoriellt och gränsöverskridande arbete om det gäller barnavården och skolan som missbruksvård och sjukvården.

Men det som har stor betydelse är  också det som brukar benämnas generell välfärd:  Bostadspolitik,  arbetsmarknadspolitik, hälso och sjukvård, skolpolitik och en fungerande integrering av våra invandrare och flyktingar.

 

Här  följer ett samtal mellan  Ragnar Tallbark och  Göran Jönsson om Görans arbete i socialtjänsten

Ragnar:  Göran Jönsson du slutar nu ditt aktiva arbete i Helsingborgs stad efter 37 år, även om din anställning inte upphör än  . Det är  väldigt många år av ditt liv.   Vad har du egentligen arbetat med under alla dessa år?

Göran: Jag började på socialhögskolan hösten 1973. Då hade jag jobbat ett tag som mentalskötare på S:ta Maria sjukhus i Helsingborg, men känt mig instängd bakom de tjocka murarna. Dörrarna slog tungt igen och det var mycket skrammel med nycklar.  

Jag gjorde sociompraktik på  socialförvaltningens praktikcentrum hösten 1974 med den gamla socialinspektören Helmer Björkman som handledare. Han hade devisen skriven i eldskrift för socialvården: Rättsäkerhet! Sommaren 1975 var jag semestervikarie som socialassistent på  den allmänna sektionen som var en enhet för bostadslösa  inom  socialförvaltningen. På  hösten tog jag uppehåll och tänkte jobba på  Sta Maria igen.  Jag hade bara jobbat några dagar förrän personalchefen på socialförvaltningen ringde och erbjöd mig ett vikariat på  allmänna sektionen. Så  jag jobbade där  hela den hösten.  Sommaren 1976, då två tåg mellan Lund och Helsingborg kolliderade,  var jag åter semestervikarie på  förvaltningen. Denna gång på  sektion C.

 När  jag var klar med min socionomexamen 1977 fick jag ett vikariat på  distrikt D. Sedan har jag varit Helsingborgs kommun trogen och jobbat på  de förvaltningarna som hanterat socialtjänsten. Från 1984 har jag varit chef, först i en liten grupp sedan för allt större organisationer. 80-90-talen var fyllda av omorganisationer. Från 1990  fick jag ansvar för missbruksvården i ett av den tidens distrikt och jag var med och byggde upp det som kom att kallas för Vuxenbasen på Guldsmedsgatan.

Vi ”fick” ett hus av Helsingborgshem .  Jag och fem personal satte oss i en lägenhet på bottenvåningen och så hyrde vi ut  i andra hand  resten av lägenheterna i huset till våra klienter. De första åren där var nog mina bästa i mitt yrkesliv. Vi hade 50 träningslägenheter till våra klienter och det gick alltid att lösa boendefrågan för våra klienter. Vi var också så nära klienterna och hade goda möjligheter att bygga upp en god relation. Många var tillfällena när  klienter dök upp i vårt kök för samtal och en kopp  kaffe . Det var en mycket bättre lösning än nu när  vi åter sitter i en stor kontorsbyggnad. Efterhand knöts allt fler verksamheter till min verksamhet och vips  så var vi 100 anställda som jag var chef för.

Den tiden då vi tillhörde äldreomsorgen och vård och omsorgsstyrelsen var jag under året 2002 även chef för LSS-utförarorganisation. Man utan överdrift säga att  det var en utmaning. Av 6 enhetschefer var 4 långtidssjuka. Sedan när  jag kom dit gick ytterligare en hem! På  ett år vände vi nog spiralen uppåt. Sedan blev det val och omorganisation och jag gick tillbaka till  Vuxenomsorgen och socialpsykiatrin som då också  hade blivit en del av mitt verksamhetsområde. 2005 blev jag förvaltningschef för socialförvaltningen. Jag lämnade detta jobb den 30 januari 2013  

Ragnar: Jag har hört ryktas att det var lite speciella omständigheter som gjorde att du blev socialchef?

Göran: Ja det kan man säga.  Min företrädare fick sparken då han stött sig med politikerna och en del centrala tjänstemän i staden. En torsdagsmorgon ringde kommundirektörens sekreterare och hälsade från kommundirektören Lars Johansson och bad mig uppfodrande att komma upp till hans rum på Rådhuset. I eftermiddag kl.  14  kommer jag att meddela socialchefen att han är  entledigad från sitt uppdrag.  Jag har egentligen bara en fråga till dig. Kan du ställa upp som förvaltningschef i avvaktan på  rekrytering av en ny socialchef?  Ja vad svarar man på  det? Jag  satt där  i den runda då nyligen renoverade ytterst hårda och obekväma läderhörnsoffan i kommundirektörens tjänsterum och dinglade med benen.  Ja  svarade jag,  det går väl för sig .Det här  går väl fort tänkte jag. Jag sökte aldrig jobbet eftersom jag trivdes så bra som verksamhetschef för vuxenomsorgen.  Jag blev sedan förordnad in på tjänsten.

Ragnar: Men Göran det låter precis på  dig som du ganska motvilligt lät dig upphöjas till förvaltningschef? Ville du egentligen bli chef? 

Göran: Jag tror att jag efter så lång erfarenhet var mogen för uppdraget och också att jag trodde mig ha egenskaper som var bra som förvaltningschef.  Man jag har aldrig varit så tilltalad av makt och positioner. För mig har verksamheten och den uppgift vi är  satta att sköta varit det viktigaste. Så  nej,  hade jag inte fått frågan hade jag nog aldrig sökt jobbet. Men just då när  förvaltningen var i kris och politikens förtroende för förvaltningen var  så lågt var jag nog rätt person.  Jag lyckades ganska snart att återupprätta förtroendet för förvaltningen. Sedan kan man nog säga att det finns egenskaper som jag saknar som hade behövts på  posten.

Ragnar: Vad är det för egenskaper du tänker på:

Göran:Individ och familjeomsorgen är  en verksamhet som styrs mycket utifrån lagar och regler. Stort inflytande över verksamhet har den som fattar de formella besluten om bistånd och  insatser. Det är  inte förvaltningschefen som fattar dessa beslut. Jag försökte styra med värdegrund och inte genom att omorganisera. Jag tror att man måste påverka djupkulturen i verksamheten och det gör man inte allena med omorganisation,  som historien i Helsingborg är  kantad av.  Jag hade dock med större kraft behövt driva förändring och utveckling av djupkulturen och värdegrunden i förvaltningen.  Många var tilltalade av min värdegrund men tyckte inte att den fick genomslag i förvaltningen.  Jag hade faktiskt inte den kraften och energin som hade behövts. Det är  naturligtvis ofta trevligt att vara förvaltningschef, men också en prövning.  Ja ofta en prövning och utmaning nästan dagligen.  Ofta vaknade jag med ångest på  morgonen.   

 Ragnar: Varför blev du socionom och socialarbetare?

Göran: Jag är född, brukar jag säga, i arbetarrörelsen och i det socialdemokratiska partiet. Pappa var konsumföreståndare och den gemenskap som präglade den tidens kooperativa rörelse har jag tagit med mig i hela mitt liv. Pappa hade Per Albins porträtt på väggen ovanför  sitt skrivbord och jag tror att jag  insöp  folkhemsvisionen med modersmjölken. Anledningen till att jag blev socionom var nog mitt samhällsintresse och att jag var besjälad av förändra samhället till ett mer rättvist och klasslöst samhälle. Mina favoritämnen i gymnasiet var samhällskunskap och historia och då var steget inte långt till socialhögskolan.  Jag fick pris i gymnasiet som bästa elev i historia och samhällskunskap på Olympiaskolan.  Läsningen inför ett specialarbete om alienation av Joachim Israels bok fick mig att bli intresserad av sociologi. Det  har hållet i sig, även om studierna i psykologi på  socialhögskolan fick mig att på  djupet bli intresserad av psykologi och djupa mänskliga möten.      

Ragnar: Det låter nästan som att du sökte dig till yrket av politiska skäl?

Göran: Allt är väl egentligen politik.  Det var nog mer ett samhällsintresse och ett engagemang, för att inte säga plikt att tjäna samhället och medborgarna. I detta har jag inte ändrat mig.

Ragnar: Vad menar du när  du talar om plikt.  Jag har aldrig hört någon tala om samhällsplikt när  det gällt att ta jobb i offentlig sektor. Du kan väl inte jämföra detta med värnplikt?

Göran: När man jobbar i offentlig sektor, i det här fallet i en kommun, tjänar man medborgarna och ska på olika sätt tillgodose dessas behov . Det är ju de som genom sin skatt betalar personalens löner. Jag tror aldrig man ska glömma att uppgiften är  att tjäna medborgarna. Detta blir särskilt viktigt när  man jobbar med socialt arbete i synnerhet när  man är  satt att utöva och verkställa myndighetsbeslut. Jag tänker ofta att när man har uppgiften att ”rota” i det mest känsliga i människors liv; äktenskaps och familjeproblem, vanvård och problem med barn och ungdomar,  missbruk och psykiska problem då är  det en förbannad plikt att vara medkännande och lyhörd för människor. Inte flat och missriktat snäll, men rak och ärlig.  Om människor känner att vi raka, ärliga, medkännande och hjälpsamma, då  kan vi vinna förtroende och tillsammans med människor hjälpa dem till en positiv förändring av sina liv. Men kränker och sårar vi människor är det snubblande nära att vi som socialarbetare gör mer skada än nytta.

Ragnar: Du talar mycket om socialt arbete vad menar du med det?

 Göran:Jag brukar luta mig åt den här definitionen jag en hittade hos WHO och översatte till svenska:

Det professionella sociala arbetet vill medverka till social förändring,
problemlösning i mänskliga relationer och  möjliggöra människors frigörelse och välbefinnande.
Det sociala arbetet vill nyttiggöra teorier om mänskligt beteende och sociala system.
Och intervenerar där människor samspelar i sin livsmiljö.
Principer för mänskliga rättigheter och social rättvisa är fundamentala för socialt arbete.

 Socialtjänstlagens grundläggande principer:  Helhetssyn, frivillighet, kontinuitet,  flexibilitet, normalisering och närhet tycker jag väl ringar in vad som är  viktigt i det sociala arbetet .Det handlar för mig tydligt om ett socialt ställningstagande för de underprivilegierade människorna i samhället och en kamp för  att utjämna levnadsvillkoren och bistå de människor ,  i synnerhet barnen som befinner sig i riskzonen för att få allvarliga sociala problem som fattigdom, arbetslöshet,  hemlöshet,  missbruksproblem, psykiska problem med mera.

Ragnar: Hur står det till idag med det sociala arbetet?

Göran: Jag menar att vi lever i ett tidevarv där helhetssyn har ersatts med individualism. Sociala problem ses inte som uttryck för problem i samhället utan det är individer som har tillkortakommanden. Jag tycker mig se att det som vi tänkt som ett rättvist samhälle alltmer löses upp och eller blir en tummelplats för marknadens aktörer, bara ett skyltfönster,  utan det innehåll det en gång hade eller skulle kunna ha.  Människor blir allt mera hänvisade till att klara sig själv i många avseenden. Detta är naturligtvis ett resultat av den politiskavärdering som styr just nu. Tyvärr har inte oppositionen gjort så stort motstånd mot denna utveckling som inleddes redan när de styrde på 80-talet. Klyfterna mellan de rika och de fattiga växer och det tror jag på  sikt skapar stora ännu större sociala problem än vi har nu.

Ragnar: Vilket har varit roligast under din tid?

Göran: Roligast var nog den tiden då jag jobbade med klienter och den tid jag jobbade på  vuxenbasen på guldsmedsgatan. Det är från klienterna jag fått mest bekräftelse och äkta känslor. Ett antal klienter brukar fortfarande höra av sig och jag pratar ofta med gamla klienter på stan. Igår var jag ute på  ett boende i södra delen av stan och talade med  en man som nu är  nu snart 80 år  och som jag var socialassistent för 1975. Trots ett långt liv med missbruk har han det ganska bra nu för tiden. 

Ragnar: Om du skall se tillbaka på din karriär vad tycker du att du gjort bra och tycker att du kan känna dig stolt för?

Göran: Jag känner mig stolt för en hel del jag gjorde som socialarbetare i arbetet med klienter. Att människor som jag jobbade med för 30 år sedan fortfarande ringer mig eller haffar mig på  gatan tolkar jag som lyckades skapa en förtroendefull kontakt.

Som chef känner jag mig stolt av att vi byggde upp vuxenbasen på guldsmedsgatan. Vi blev ett bra gäng där som jobbade nära våra klienter. Under tiden jag var chef för vuxenomsorgen är  jag stolt att vi byggde upp en rad verksamheter och satte igång en massa projekt. Exempel på detta är  Livtaget ett behandlingsprogram för missbrukare,  Maskrosen för kvinnliga missbrukare, Resursteamet för psykiskt sjuka missbrukare,  Krubban ett boende för samma målgrupp och ett boendestöd med träningslägenheter. Som socialchef gav jag stöd till startandet av bostadförstprojekt och jag medverkade i en rad tvärsektoriella projekt mellan de olika kommunala förvaltningarna som Ideastore, ett projekt ur biblioteksplanen,  närområdesutvecklare och frivilligcentralen. Jag vill dock särskilt nämna projektet PART som var ett nytt sätt att samverka med skolan, men som till stor del likviderades även om det finns kvar till en del. 

Under året 2002 var jag chef för utförarorganisationen på LSS. Vi hade enorma problem bland annat att bemanningen på  chefssidan var för låg och många var sjukskrivna.  Jag är stolt över att vi lyckades vända utvecklingen uppåt och särskilt stolt är  jag över en rad rekryteringar vi gjorde genom att flytta personal från Individ och familjeomsorgsmiljön till LSS. Flera av dessa är  alltjämt kvar och trivs med detta.

Ragnar: Vad är du inte så nöjd med under din karriär?  

 Göran: Jag blev ju ganska tidigt chef. Det var inte så att jag aktivt sökte detta jobb utan med något undantag blev jag hela tiden ombedd att ta olika uppdrag.  Jag var inte trött på  att jobba med klienter utan tyckte mycket om detta och var nog bäst på detta. Men jag valde att bli chef för att jag kalkylerade att det var bäst att jag tog detta eftersom man inte visste vem som annars skulle bli chef. Att vara chef är  ju att bestämma lite villkoren. Men jag tror frånsett min kunskap och att  jag tror mig ha förmåga till strategisk överblick över samhälle och socialpolitik, har jag varit  bra på att kombinera klienternas livssituation med en samhällsanalys. Men jag är  ju en ganska mild och i vissa avseenden tillbakadragen person, ganska känslig och vek och inte alls så okänslig och kraftfull som man ibland, i synnerhet som socialchef hade behövt vara.

Därför är  jag inte stolt över, även om budgeten alltid hölls och en massa bra verksamheter och projekt verkade under min tid, hade jag inte  styrka och kraft att ta itu med de problem som fanns i ledningen  och delvis i kulturen på  socialförvaltningen. Jag är orolig för att vi inom socialtjänsten  är alltför präglad av en myndighetskultur, där människor kommer i kläm när  trängda socialarbetare , ibland med liten erfarenhet inte lyckas etablera en förtroendefull relation med sina klienter. Det finns en slutenhetens kultur inom det som benämns som individ och familjeomsorgen. Det bekymrar mig att bara 10 procent av barnavårdsärendena är ansökningar och resten anmälningar. Jag är också inte bekväm med att socialförvaltningen sitter i stort kontorshus. Det tror jag skapar onödig distans i en del fall. Det finns säkert en hel del andra saker jag inte har anledning att vara stolt över under min tid som socialchef. Jag tappade mycket av min energi efter hand när  jag inte fick med mig min ledningsgrupp i det som jag tyckte var rätt.

Ragnar: Du har under alla år samarbetat med många politiker. Hur har det varit?

Göran: Jag har under alla år känt stor lojalitet med politikerna. Dom är ju valda av medborgarna och det demokratiska systemet bygger på att tjänstemän verkställer de politiska besluten. Jobbar man inom individ och familjeomsorgen där  många beslut fattas av den sociala nämnden  eller av ordföranden så har man lärt sig att samarbeta mycket väl med politikerna.  Jag känner mycket stor tacksamhet mot många av våra politiker för  ett så gott samarbete.

Ragnar: Nu bestämde du dig för att sluta som socialchef.  Hur gick detta till?

Göran: När  Palle Lundberg blev stadsdirektör införde han en mycket strukturerad modell för utvecklingssamtal. Jag tog upp med honom om hur tungt jag tyckte det var att vara socialchef.  Samtidigt försökte jag intressera honom för att socialtjänsten och skolan skulle behöva  ha en forsknings och utvecklingsenhet. Stadsdirektören frågar mig då om jag inte skulle vilja jobba med Forskning och utveckling. Jag svarade att det skulle jag visst kunna tänka mig. Så kom vi sedermera överens om att  jag skulle sluta som socialchef och få ett  uppdrag av stadsdirektören att utreda om staden skulle kunna inrätta en FoU-enhet. Så började jag med denna utredning den 1 februari 2013.

 Ragnar: Du verkar brinna för detta med forskning och utveckling. Hur kommer det sig?

Göran: För  mig handlar det alltid om våra klienter och brukare skall ha bästa möjliga  hjälp eller vård eller behandling eller vad det handlar om . Jag upplever att inom socialtjänsten arbetar vi inte alltid kunskapsbaserat.  Verksamheter sätts igång utan att man vet att det finns evidens för att det är  ett bara sätt att arbeta och många verksamheter blir inte utvärderade. Detta är  därför  en stor utmaning att få vår verksamhet att blir mer grundad på  forskning och kunskap.  

Ragnar: Kan du berätta hur det har varit att arbeta med  utredningen om forskning och utveckling?

Göran: Fantastiskt roligt. Det roligaste jag gjort under min karriär. Jag har läst in vad jag kommit över när det gäller FoU och intervjuat och samtalat med ett trettiotal referenter inom stadens förvaltningar och universitetsvärlden. En FoU-enhet tror jag är  viktig för att utveckla verksamheten  till froma för våra brukare. Mitt uppdrag avslutades den 31 oktober med att jag la fram ett förslag till organisation, mål och uppdrag mm.  Framöver kommer jag att arbeta hemifrån med olika arbetsuppgifter.

Ragnar och Göran återkommer framöver med mer samtal om livet i socialtjänsten,  samhället, om intressant litteratur och många tankar som inte är tänkta och absolut inte formulerade än.