Tragik kring kompensationen för de vanvårdade barnen

 

På min vanliga morgontur med hunden idag i dis och duggregn i halvdunklet sent i november lyssnade jag på radions P1.  Idag handlade det om att bara ungefär 50 % av de som sökt ersättning, enligt den särskilda lag som riksdagen beslutat om för kompensation för att barn vanvårdades i samhällsvård, har beviljats ersättning.

Benny från Eskilstuna intervjuades som fått avslag.  Hans livshistoria hade inneburit många omplaceringar i fosterhem och barnhem och det värsta var alla svek han hade upplevt i sin barndom.  Hans vuxenliv har inte blivit bra och han är förtidspensionerad och lider svårt av oro och ångest och han bor i en påver lägenhet med nästan inga möbler.  Bara den inramade ursäkten från Eskilstuna kommun har han på väggen. Han berättade att han brutit ihop när han fick beskedet och hade varit tvungen att söka vård akut.  Han upplevde att nämnden som han träffade som skall fatta beslut om ersättning varit väldigt kyliga mot honom.  Ordföranden i denna nämnd fick också komma till tals i radion och han berättade bara att det nämnden har att ta hänsyn till är om den sökande uppfyller de ganska hårda krav som lagen kräver för att få ersättning. Man tar inte hänsyn alls till att ersättningen skall kompensera utan bara om kraven är uppfyllda.  Barnläkaren Lars H Gustavsson som varit expert i i beredningen inför lagstiftningen intervjuades också. Han menade att lagen snävade in kriterierna för ersättning och att sådant som omplaceringar och otrygghet inte vägs in om man skall få ersättning, bara olika typer av övergrepp.

Jag känner en man som skulle kunna söka ersättning.  Han har delvis samma livshistoria som Benny i Eskilstuna med många omplaceringar, som bland annat innebar att han blev omhändertagen omedelbart efter misshandel i ett fosterhem.Han lever nu i missbruk och hemlöshet men vill inte söka ersättning.

Det är förskräckligt att det som skulle blivit en hjälp och bistånd till utsatta barn i så många fall blivit att samhället gjort mer skada än nytta.  Ingenting kan ju egentligen kompensera detta för de här pojkarna.  Men när så många får avslag är detta onödigt snålt. Gränsen måste ju sättas någonstans. Men det hade varit bra om man hade kunnat göra ett bokslut och generöst, som en del andra länder gjort, bevilja många fler ersättning. Men framförallt måste samhället bli bättre på att ge dessa barn bättre stöd tidigt och inte minst följa upp deras utbildning och hälsa bättre vad som varit fallet tidigare. Samhällsvårdens kompensatoriska förmåga måste öka! Forskningen visar att placerade barn inte klarar sig bättre mätt på gruppnivå än om de inte omhändertagits. Det som betyder mest och som kan påverkas lättast är att man ser till att de klarar av skolan med godkända betyg.