Närradioprogram om socialtjänstens utveckling och ett tragiskt femtioårsminne

 Idag den 21 november har jag varit inbjuden gäst i föreningen Frihamnens närradioprogram med Björn O Anderberg som programledare.  Vi spelade in två program idag varav det första sänds i morgon den 22 november. När nästa program sänds vet jag inte idag, men det blir inom kort. Man kan i efterhand ladda ned programmen på Hemlösas hus hemsida.

Samtalet på radio har rört sig om socialtjänstens utveckling under hundra år vad gäller barnvård, missbruksvård, äldrevård, hemlöshet och flera andra teman.

I morgon är  det alltså den 22 november. Dokumentärfilmerna har avlöst varandra med anledning av femtioårsminnet av mordet på Amerikas trettiofemte och hittills yngste president John F Kennedy.  Kennedy har blivit en myt om en man som inte hann misslyckas och som fortfarande står för ett fruset ögonblick av hopp och framtidstro. Själv minns jag klart när nyheten kastades över oss i tv-nyheterna den 22 november 1963. Det drabbade oss hårt och hela världen tycktes förenas i sorg över förlusten av den karismatiske och begåvade rikemanssonen från New England. Vad som hade hänt om han fått leva vidare och hur han hanterat Vietnamkriget som gav hans efterträdare Lyndon Johnsson så dåligt rykte, vet vi naturligtvis inte. Att Johnsson numera betraktas som den mest progressive presidenten någonsin i USA är det inte så många som tänker på.  En rad lagar som gav de svarta medborgligliga rättigheter genomfördes av Johnsson.

Modet på Kennedy chockade världen. Men själv minns jag att morden på Martin Luther King och den yngre Kennedybrodern Robert drabbade mig värre.  Det var 1968 och man minns hans passionerade tal om mänskliga rättigheter och vad Amerika skulle kunna vara. Det var en passionerad tid med  ibland en feberaktig stämning.  Jag började på gymnasiet den hösten och jag minns vilket hopp och framtidstro man kände om möjligheterna att skapa en bättre värld, både i den industrialiserade världen och i den utvecklingsländerna. Morden 1968 och det brutala kriget i Vietnam slog dock sönder en del av hoppet.  Jag minns det som ödets ironi att en mycket spelad låt det året var Louis Armstrongs What a wonderful vorld.     

John F Kennedy skrev under en konvalescens efter en rygg- operation i mitten av 1950-talet boken med den svenska titeln Studier i mod. Det är en mycket bra och intressant bok. Den handlar om ett antal amerikanska senatorer som under USA:s korta historia visat prov på osedvanligt mod som kostade flera av dem ämbetet och förlorat socialt anseende. Jag kan nämna ett exempel ur boken.

Slavfrågan delade den amerikanska nationen under större delen av 1800-talet. Nordstaterna vann inbördeskriget och behandlade södern som ockuperat område. Den ömsesidiga misstron var djupt rotad och de som talade om försoning mellan norr och söder blev djupt hatade. Abraham Lincoln mördades 1865 och efterträddes av sin vicepresident Andrew Johnson. Han försökte fullfölja Lincolns politik för försoning. Detta ledde till våldsamt och skoningslöst hat från nordstaterna som gjorde allt för att få presidenten avsatt. Anklagelser fabricerades och Washington fylldes av intriger. För att väcka åtal mot en amerikansk president fodras 2/3 majoritet i senaten. På förhand visste man att det hängde på en senaters röst om den erforderliga majoriteten skulle uppnås: Senator Edmond Ross från Kansas. Ingen visste på förhand hur Ross skulle rösta. Han var nordstatsanhängare, motståndare till presidenten, men besjälad av sin trohet till den amerikanska konstitutionen att fatta en rättvis dom. Han utsattes för fruktansvärda påtryckningar att rösta för åtal. Det var en synnerligen smutsig kampanj.

Det blev en förtätad stämning i senaten den 16 maj 1867, dagen för omröstningen. Luften gick ur församlingen när Ross med hög klar stämma deklarerade: icke skyldig.  Tankarna går till Henry Fonda i filmen tolv edsvurna män och man undrar varför Hollywood inte gjort detta till ett drama.

Ross och alla de andra som röstade mot åtal blev aldrig omvalda till Förenta staternas senat, hudflängda av den allmänna opinionen med förlorat anseende försvann dem ut i kylan. Att det skulle bli så visste Ross. Ändå valde han att följa sina principer för landets bästa. Om presidenten hade störtas i detta fall hade landet på nytt kanske kastats ut i ett inbördeskrig.

I Sverige kan jag bara erinra mig en politiker som visat prov på motsvarande mod: folkpartisten Ture Köningsson, som 1959 röstade mot sitt parti i ATP-striden och såg till att det socialdemokratiska förslaget vann.

I det flesta sammanhang ses den här typen av fronderingar som ytterst negativa. Men historiska erfarenheter lär oss att utveckling sker genom att någon eller några går emot strömmen och avviker mot gällande normer. Ross hann dock få erkännande innan han dog.