Det har varit några dagars avbrott i bloggandet för min del som berott på  avbrott i mitt internet. Men här följer ett nytt samtal mellan  Ragnar Tallbark och mig om arbetet i socialtjänsten och några mer filosofiska frågeställningar.

 Ragnar: Du har ju arbetat i många år i socialtjänsten och mött många människor.  Jag vet att du är  bunden av sekretess och inte kan röja dessa människors identitet. Men de människor ni möter i socialtjänsten möte kanske inte allmänheten.  Jag är  lite nyfiken kan du inte berätta om några intressanta människor du mött ?

Göran: Ja det kan jag gärna göra. Jag jobbade ju många år direkt med klienter i socialtjänsten, både barn och ungdomsvård och missbruksvård. Det är många människor som satt outplånliga intryck i mig.  Faktiskt har en del av dessa människor satt mer djupa spår i mig än en del människor jag mött i arbetslivet och privat. Problemet är att sekretessen hindrar en del att berätta om dessa människor.  Om jag inte skall röja sekretessen så måste jag utelämna alla fakta som kan göra att någon kan identifiera personen. Många av mötena är i verklig mening tragikomiska. Inte sällan är de situationer som socialarbetare hamnar i absurda och mycket långt från händelser som den vanliga allmänheten någonsin hamnar i. Sekretessen finns för att skydda människor, men jag tror att om den verklighet som många människor i marginalen lever under blev känd, skulle man få en större förståelse och kanske bli mindre fördömande men också tycka mindre synd om dessa människor. De skulle framstå som riktiga människor.  Ingen är hjälpt att man tycker synd om någon tror jag. Varje människa har ett eget ansvar men är också offer för strukturella förhållanden som begränsar möjligheter och handlingsutrymme.  

Jag kom att tänka på Holger kan vi kalla honom, min första klient sommaren 1975 på allmänna sektionen, alkoholist, suger på sin pipa, en lång tanig man som berättar om livet som sjöman under kriget och avstängd från hemlandet. Torpederad flera gånger i Atlanten. Var det dessa upplevelser av krig med dödsångest i kallt och oljigt vatten som gjort honom till alkoholist? Man hade oftast mycket trevliga samtal med alkoholisterna , när  det kom upp på  socialbyrån nyktra.

 Jag minns henne tvåbarnsmamman som bodde i ett råtthål till bostad på söder innan de stora saneringarna i slutet av 70-talet. Det var en social misär i form av fattigdom, låg bostadsstandard, med kallt vatten, utan bad och dass på gården eller toalett i trapphuset, och mycket missbruk som präglade söder i Helsingborg.  Hon var vid mina hembesök rödmosig och sliten. Det fanns en stark misstanke att hon drack mycket alkohol.  ”Grabbarna från bänkarna” satt ofta vid hennes köksbord.  Hon hade två barn i denna miljö och det blev ett traumatiskt omhändertagande vid ett tillfälle när hon var för berusad.  Hon fick en ny lägenhet och fick hem sina barn. Och så vitt jag vet gick det mycket bättre för henne senare. Denna familj tänker jag ofta på.
Den här pojken hade rekordet för omplaceringar.  Han och de tre syskonen blev omhändertagna på 60-talet.  Barnavårdsnämnden tillskrev Socialnämnden med kravet att inte betala familjens hyresskuld så att de skulle kunna omhänderta barnen! Så skedde. Barnen placerades i olika fosterhem.  Vår pojke var i många hem och ibland inlagt på Barnpsyk. En gång blev han omhändertagen omedelbart efter misshandel av sin fostermamma! Efter vistelse på ungdomsvårdsskola hamnade han så småningom i missbruk. Honom tänker jag ofta på.

Så var det en man som ansågs som stans farligaste alkoholist.  Vi kan kalla honom för Berglund. Han åkte aldrig frivilligt till den så kallade torken. Det behövdes minst fyra poliser för eskort till anstalten. Många var rädda för honom. Han hade för vana att slåss med sitt stålskodda armförband.  Han fick en ny socialsekreterare och hon konfronterade honom med tydliga krav och regler: man hotar inte! du får bara pengar om du är nykter! Detta auktoritära regelverk fungerade mycket bra och jag hade kontakt sedan med honom under fem år som socialsekreterare utan att han behövde placeras på torken. Honom glömmer jag aldrig.  Han blev till sist som en maskot i socialsekreterargruppen. Han kom upp klockan 8 på måndagar och fredagar, då alltid nykter.

Men här kan jag berätta en liten anekdot om honom som är sann.  Jag gjorde ett hembesök hos honom i hans bostad. Denna stora något bullriga karl, öppnade när jag ringde på.  Han var inte nykter konstaterade jag. Men jag satte skorna på dörrmattan och gick in.  Jag var inte rädd för honom. Vi hade en god kontakt.  Men när jag kom in i lägenheten såg jag att han hade besök av en annan person.  Denna kände jag också, men jag var inte hans socialsekreterare.  Nåväl det var inte så stor mening att samtala med min klient på grund av berusningen och efter en stund märkte jag att besökaren såg lite lömsk ut och stämningen blev lite ansträngd.  Så jag hoppade i skona och åkte tillbaka till socialkontoret.  När jag var tillbaka kom plötsligt sekreteraren springande i korridoren och upphetsat berättade att mannen jag precis hade besökt hade ringt och berättat att hans besökare knivskurit honom i låret.  Jaha sade jag, har han ringt ambulans? Nej sa sekreteraren fortfarande lite upphetsad och andfådd, han har bara ringt Helsingborgs Dagblad!

Vi ringde ambulans och han kom i på sjukhuset. Dagen efter besökte jag honom på sjuksalen.  Han visade då stolt upp den lilla notisen som hade blivit resultatet av hans tips till HD, förmodligen med rubriken: Man knivskuren. 

Denne man är död sedan flera år, men jag tänker ofta på honom med mycket värme.

Ragnar: Är det inte en risk att en lustig anekdot kan uppfattas som att socialarbetarna skrattar åt sina klienter, inte med dem?

Göran: jo naturligtvis kan det uppfattas så. Men samtidigt minns jag att man som socialsekreterare ofta skrattade mycket tillsammans med klienterna, som ofta hade en burlesk humor. Som socialsekreterare kom man inte undan för en ingående granskande feedback från klienterna.

Ragnar: jag läste ett inlägg du hade där du påstod att socialtjänsten är en skyltfönsterpolitik.  Det är naturligtvis skillnad på det som är sagt och det som blir gjort. Men är detta inte uttryck för stora ambitioner och politiken måste väl ha visioner som inte alltid är så lätta att genomföra, i synnerhet inte om det rör komplexa sociala problem?

Göran: Nej du har rätt att man måste ställa upp mål och ambitioner.  Men min poäng var att visa på diskrepansen mellan de mål som sattes upp för socialtjänsten för trettio år, sedan och som formellt fortfarande gäller, och dagens verklighet.  Då ansåg man att man måste förändra samhällsstrukturen för att få bort allvarliga sociala problem medan man idag i stor utsträckning ser sociala problem som tillkortakommanden hos individer. I grunden tror jag att det handlar om fördelningspolitik i samhället.  Klyfterna mellan de som är mycket fattiga å ena sidan och den stora majoriteten av medelklass och de mycket rika har ju ökat. Skall man förändra förutsättningarna så måste detta ske på baskostnad av medel och överklass och detta stöter på patrull. Politiken väljer ju då att gå de många väljarnas intresse till mötes   Men detta är nog svårt att säga,  därför en skyltfönsterpolitik som stillar de mångas dåliga samvete.

Det drabbade mig hårt när jag fick klart för mig, att trots alla ansträngningar inom individ och familjeomsorgen med projekt, verksamheter och en fantastiskt engagerad personal är det uppenbart, vilket bland annat Bo Vinnerljung visat vad gäller placerade barn, att insatser i det som kan kallas individ och familjeomsorgens box inte påverkar utfallet positivt på gruppnivå.  Det vill säga när man selekterar ut människor ur deras normala livsmiljö i familjen, bostadsområdet, skolan, arbetsmarknaden, så skapar man mer ett utanförskap än löser deras problem.  Insatserna och den kompetens som socialtjänsten och dess personal besitter borde i stället tillföras i de normala miljöerna.  Projekten skolfam och Bostadförst är goda exempel på detta. Och när  det gäller missbruksvården  så är  den bästa nykterhetsvården Information om alkoholens effekter på  kroppen till storkonsumenter i Primärvård. 
Begreppet skyltfönsterpolitik har jag faktiskt inte hittat på själv utan hämtat från professorn i företagsekonomi Mats Alvesson som i sina brutalt ärliga föreläsningar så tydligt visat upp att mycket i organisationers uppträdande präglas av skyltfönsterpolitik. Det är en sak man säger och en annan vad man gör.

Ragnar: Jag kom plötsligt att tänka på att du för några år sedan ofta, nästan lite tjatigt ofta hänvisade till den franske filosofen Michel Foucault och hans teorier om diskursen och makt. Vilken relevans har Foucault för detta vi nu diskuterar?

Göran: Ja Foucault har under lång tid varit min favoritfilosof. Jag upptäckte honom i slutet av 80-talet och har läst det mesta av honom som finns översatt på svenska. För några år sedan höll jag en föreläsning om Michel Foucault på  socialhögskolans grundkurs.  Denna text kommer jag att framöver lägga ut på  bloggen för att den intresserade kan ta del.

Jag tror att Foucault hade avslöjat diskursen bakom socialtjänsten, precis som han avslöjade den bakom mentalvården och kriminalvården, att det till stor del handlar om kontroll och maktutövning. Det drabbade mig starkt när jag läste hans bok vansinnets historia och han gav olika beskrivningar om utstötningsmekanismer i samhället. Han gav bland annat den konkreta bilden av byar för vansinniga utanför  stadsmurarna i de medeltida städerna och vanan att sätta oönskade människor på  pråmarna på  de stora floderna i Europa så att nästa stad fick ta hand om den oönskade.

Det intressanta med Foucault är att han försöker lyfta på förlåten och visa upp hur det egentligen är och denna ärlighet uppskattar jag. Det är  makten som målar upp bilden av verkligheten och det detta som ofta kommer att betraktas som sanningen, även om det inte är det. Jag är  starkt för att  visa upp den verkliga sanningen!  (om detta kommer det alltid att finnas olika uppfattningar men vi bör ta hjälp av vetenskap och forskning mer)

I vår civiliserade värld finns mycket av förställning då vi i vårt komplicerade samhälle måste vara mycket anpassliga och socialt skickliga för att lyckas. Jag tänker på  alla de gånger jag som socialchef promenerat genom staden och träffat på  gamla klienter och kommit i samspråk.  Dessa människor har ofta saknat förställning och så kallad normal social fernissa och varit ocensurerat ärliga och uppriktiga, både vad gäller kritik och beröm. Kort sagt många gånger har jag och den myndighet jag representerat i dessa samtal blivit ärligt inte sällan brutalt recenserade. Det har varit besvärande ibland men oftast uppfriskande. När jag sedan kommit till mina möten med befattningshavare i socialtjänsten och andra myndigheter och den raka och ärliga återkopplingen varit långt mindre vanlig och framträdande. Kort sagt där har budskapen lindats in, omformulerats eller inte alls uttryckts. Det lönar sig mycket mer att uttrycka sig snällt och försiktigt än att skrika och gapa. Men för att citera Anita Lindblom när hon sjunger sången sånt är  livet: Så mycket falskhet bor det här.

 Ragnar: Men är du inte ute och cyklar här Göran. Det är väl viktigt att människor kan samarbeta och på ett socialt sätt mötas. Gräl och konflikter brukar ju inte vara ett framgångskoncept? 

Göran: Nej gräl är inte alltid bra.  Men bara för att man är ärlig och öppen behöver det väl inte leda till gräl och konflikter. Att gå in i en konflikt kan faktiskt var konstruktivt.  Det som stör mig mer än gräl och uppträden är tigande och tystnadens kultur. Det händer faktiskt ganska ofta att människor inte alls ger varandra uppmärksamhet. Osynliggör!  Man antingen av ren feghet eller som härskar och maktteknik väljer att inte alls ge någon uppmärksamhet och återkoppling till människor. Det har tagit mig hårt när jag blivit utsatt för detta. När jag var socialchef hände det ganska ofta att man inte fick någon feedback alls, verkan kritik eller beröm, bara tystnad.

När  jag sedan blev utredare och inte längre chef förstod jag att det som räknas i många fall är  positionen inte personen eller den personliga kompetensen.

 Här  avslutar Ragnar och Göran samtalet för denna gången.  Du som läser detta är  välkommen att komma med synpunkter och frågor. Om det inte fungerar med att ge kommentarer skicka mail  till c.goran.jonsson@gmail.com