Socialpolitik som
individ och familjeomsorg eller en del av generell välfärd?
Mitt
grundtema gick ut på att socialtjänstens klienter på gruppnivå inte kan hjälpas
inom ramen för individ och familjeomsorgens så kallad box utan insatser krävs
inom ramen för generell välfärd såsom bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik,
skolpolitik och sjukvårdspolitik för att dessa människors livssituation märk
väl på gruppnivå skall förändras och förbättras. Observera att individinsatser
självfallet också måste till.
Det
utspann sig en intressant och engagerad diskussion där olika uppfattningar kunde
brytas. Det som diskuterades mest var
förstås frågan om hemlöshet. Frågan här handlade om akuta insatser i form av
härbärge och värmestuga är något som förbättrar de hemlösas livssituation eller
om projekt som bostadförst och allmän tillökning av bostäder är lösningen. Min uppfattning som jag redovisade är att
visserligen behövs akuta insatser när situationen med så stor brist på billiga
bostäder för målgruppen är så stor, så
måste strategin vara att hela tiden kämpa för att det blir fler vanliga bostäder
för de hemlösa. Härbärge och värmestuga permanentar mest problemet visar ju
faktiskt forskningen på området. Men på mötet fanns olika uppfattningar i denna
fråga, precis som i samhället och i andra politiska partier. Min poäng är att det är
viktigt att man använder metoder som har stöd i forskning.
Ett
mycket positivt initiativ av vänstern att jag blev inbjuden för den intressanta
diskussionen. Men jag kommer gärna och pratar om de här saker till vilket parti som helst!
En sak har jag tänkt att jag skulle fråga dig: finns det något stöd i forskning för att målstyrning är ett verksamt styrmedel? Lyckas människor bättre med sina liv om vi och de tillsammans formulerar mål för vad de vill/ska uppnå? Är det ett effektivt sätt att få Helsingborg att bli en bättre stad att formulera en vision för 2035? Spelar det roll hur visionen/målen ser ut?
SvaraRaderaSjälv är jag ganska skeptisk och misstänker starkt att vi har en väldig övertro på detta och kan därmed undra om vi inte lägger ner för mycket energi på mål. I mitt eget privatliv gör jag ibland listor och formulerar mål som hjälper mig och ibland har de absolut ingen effekt, hjälper inte alls. Liksom det ibland händer det jättemycket utan att jag vet riktigt vart jag är på väg!
Hej!
RaderaForskning om precis mål vet jag inte säkert. Det finns en artikel i Socionomen som tog upp vad som betyder något i en behandling som ska försöka hitta. Annars lämnade jag det mesta dokumentationen på förvaltningen. Vad jag vet är att det inte finns något forskning som har status på ospecifik behandling i öppenvård, dvs det mesta som en socialsekreterare sysslar med! Det man forskat på med höga krav på forskningsmetod ( kontrollerade studier med slumpvis urval och kontrollgrupper) är specifika behandlingsmetoder tex tolvstegsbehandling för missbruk eller FMT i familjebehandling. Där har man kommit fram till att dessa metoder är bättre än ingen alls. Vad jag minns från forskning i missbruksbehandling, som det finns mycket mer av än för barn och familj, är att det som är bra är att behandlingen har en tydlig struktur, att personen kvarstannar i behandling och att det är bra med kontinuerlig påfyllning efter behandling. Relationen till behandlaren har stor betydelse. Val av metod spelar visst ingen roll bara man har någon metod. Men öppenvård finns ingen forskning som räknas egentligen eftersom metoden inte är tydlig och då man inte kan jämföra från tid till annan, inte har slumpvis urval och inga kontrollgrupper. Vad gäller mål är min gissning att den i sig inte är avgörande men att sammanhanget måste vara tydligt vad som är syfte och mening med arbetet, någon slags begriplighet och tydlighet är vad jag minns något bra. Men jag ska se vad jag kan hitta om detta och återkommer.
Mvh
Göran
Du skriver att om syftet är oklart vet man ju inte var man är på väg och man kan inte heller utvärdera resultatet. Nä, men utvärdera är faktiskt inte själva huvudsaken. Det intressanta är ju om det händer något önskvärt för den som vill ha hjälp, alldeles oavsett om det som händer går att utvärdera eller inte.
RaderaJag kan också tänka mig att det har betydelse att klienten vill något, möjligen också att hen vet vad, dock inte säkert. Tänk på alla nobelpris som forskare fått bara för att de varit nyfikna och letat utan att ha en aning om vart det skulle bära! Kan man inte tänka sig att det är viktigt att klienten vill något, är beredd att anstränga sig (för det mesta i alla fall) och har/får förtroende för den som ska försöka hjälpa och att man liksom vandrar tillsammans mot något? Man kanske inte ens alltid behöver veta mot vad?
Det gick ett avsnitt av Filosofiska rummet på P1 i Trettonhelgen som handlade om en sorts kunskap som Aristoteles kallade "fronesis". En slags kunskap som inte är evidensbaserad utan utgår från erfarenhet, helhet, ansvar för sin medmänniska, en sorts praktisk klokhet som man menade värderades för lågt idag. Göran Rosenberg sa i programmet att vi idag lider av en utvärderings- och evidenssjuka. Har du läst Görans bok Plikten, profiten och konsten att vara människa? Om inte - läs den! Du kommer att gilla den!