En bloggare på vandring

Den 23 augusti är det tänkt att jag och min son sätter oss på tåget och reser mot Lappland. Tanken är att vi ska vandra längs kungsleden från Saltoloukta mot Kvikkjokk. Om det faller väl ut gör vi en avstickare in i Sareks nationalpark..

Mobil och radioskugga brukar råda i dessa trakter och bloggens läsare får finna sig i att jag inte kan lägga ut några inlägg den veckan. Men jag återkommer. Antagligen kommer jag att ha en reseberättelse från fjällen. Men det får vi se hur det faller sig.

Återigen är jag mycket tacksam för kommentarer till mina inlägg på bloggen. Detta inlägg är 195:e inlägget jag skrivit sedan jag började.

 

Gammalsverige en berättelse om det svenska kulturlandskapet. Berusad på böcker del 28

På min blogg har jag sedan jag började blogga haft en serie som jag satt rubriken Berusad på böcker. Bakgrunden är mitt förflutna i missbruksvården. Det är centralt att människor söker starka positiva sinnesförändrande upplevelser. Om man söker detta på kemisk väg genom alkohol eller narkotiska medel får detta negativa följder, för att inte säga förödande och katastrofala med död och fruktansvärda plågor som yttersta följd. Då menar jag inte om dricker små mängder alkohol och upplever salongsberusning. Tyvärr kan inte alla hålla sina hästar där, utan söker starkare och starkare upplevelser på kemisk väg. Det var i detta sammanhang det kom för mig att man kan få starka upplevelser på annat sätt, t.ex. genom att läsa böcker och litteratur. Detta blir då en[U1]  alternativ väg till meningsfulla och starka upplevelser, beroendeskapande ja, men utan kroppsliga biverkningar i form av abstinens och baksmälla.

Jag lärde mig gå i det militära. Tremilamarschen och Finjasjön runt och många andra påtvingade kraftprov i pansarunderhållsbataljonsstabskompaniet skapade ett stort behov av både naturupplevelser och vandringar. I alla fall när jag var ung, nu gäller det kanske inte längre, var jag en strapatsromantiker. Många är de fjällvandringar jag har gjort sedan den första i Jämtland 1976. Det var för övrigt under de olympiska spelen det året då Anders Gärderud tog guld på 3000 meter hinder. Vi nåddes av denna information på Blåhammarens fjällstation. Det var då vi gjorde vi alla de misstag man kan göra; inga regnbyxor, dåligt tält, inget avbärarbälte på ryggsäcken, allmänt för tung packning är bara några av misstagen. Sedan dess har mina bästa vandringar varit i Sarek, Abisko och Kebnekaise. Jag har alltid sedan jag började vandra längtat tillbaka. Ja man skulle nog kunna kalla mig för en sentimental naturromantiker. Fast jag politiskt när det gäller det mänskliga samhället har jag sett mig som en revolutionär, men när det gäller naturen är jag präglad av en konservatism, att bevara den natur som finns. Inte minst den vilda naturen som inte är så påverkad av människan. Fast egentligen så är all natur i Sverige på något sätt påverkad av människan. Urskogar finns egentligen inte kvar något av. Det är naturskogar som inte är planterade som finns kvar en del och som måste bevaras. Men  nästan all skog har avverkats någon gång.

Denna vurm och romantik för natur är väl anledning till att särskilt en bok tilltalar mig starkt. Carl Fries bok Gammalsverige. Först tryckt 1965. Carl Fries var zoolog och författare och verksam inom Naturskyddsföreningen, STF, Skansen, Nordiska museet med mera och skrev en serie böcker om svenska naturtyper, bland annat denna bok om Gammalsverige. Boken berättar om olika trakter och naturområden från Ursmåland, lagstigen, genom Sverige via Sörmland, Omberg, Värmland och Hälsingeskogen. Språket är vackert, rogivande och poetiskt och jag kände mig omsluten en  tryggt och rogivande känsla bortom det hektiska storstadslivet.

Boken börjar på detta vis:

Långt uppe, långt inne i Småland, där Stångåns källor rinner upp, gömmer sig rester av urlandskapet.  Där finns Skurugata, en klyfta i urberget så djup att vintersnön på dess botten inte brukar smälta förrän till midsommar. Där står högt och fritt, med utsikt över många mil av skog, en ofantlig gammal ek, Sveriges största träd. Och där lever i en avkrok mellan stenrasen en sista liten återstod av den småländska urskogen.

Om denna bild av detta stycke natur ännu stämmer vet jag inte. Man kanske borde göra en färd i Carl Fries spår för att se om hans berättelse ännu stämmer. Risken är att den inte gör det. Den svenska skogen är till stor del inte länge en skog, utan odlingsmark för skog. Det finns risk att man hade blivit väldigt besviken. Jag är ofta i Småland och i den natur jag vandrar är det mest kalhyggen och växande skog, ännu bara björksly och granplantor. I Småland är det många små skogsägare som vill ta förtjänsten i sin generation och då blir det mer avverkning än om det är stora skogsägare.

Så kanske är boken om Gammalsverige en berättelse om något som varit som vi kan längta tillbaka till. De grundläggande naturförutsättningarna finns ju kvar även om växtlighet och djurliv kan variera med de förutsättningar som ges. Läs gärna denna vackra bok och njut och tänk på så viktig vår natur är för vår hälsa och själsliga balans!

 

    

---

 [U1]

Palle Lundberg Stadsdirektören i Helsingborgs stad skjuter kommunens förvaltningar i sank

Helsingborgs stads kulturchef sparkade chefen för Dunkers kulturhus Olof Lindqvist meddelar Helsingborgs Dagblad. Han var  en felrekrytering precis som handelsbankens sparkade VD Frank Vang-Jensen. När man felrekryterar så är det alltid en felrekryterade som får gå inte den som felrekryterat. I Helsingborg kulturchefen Bibi Hidén och på Handelsbanken styrelseordförande Pär Boman.

Olof Lindqvist är så vitt jag kommer ihåg den tredje chefen på Dunkers som köps ut.

Han smiter inte ut bakvägen med svansen mellan benen utan han talar ut i en HD intervju. Han har kritik mot kulturchefen som han menar inte kan kulturen och är otydlig medan stadsdirektören är desto tydligare med vad han vill och att styrningen av kulturlivet är väldigt hierarkisk.

Jag känner verken Olof Lindqvist eller Bibi Hidén men jag tycker mig se ett mönster som jag bygger på mina erfarenheter som förvaltningschef i Helsingborgs stad och att ha haft Palle Lundberg som chef. Palle har stort kontrollbehov och för honom är ledarskap styrning. Jag gör tolkningen att Olof Lindqvist satte igång en process med sina medarbetare som han berättar om i intervjun i HD. Det uppstod nog då motsättningar och konflikter och detta är hotfullt för en konflikträdd och så utpräglad strukturfascist som Palle Lundberg, som även om han inte lägger sig i detaljerna i hur hans chefer arbetar, styr genom den styrande ledningsfilosofin. Olof Lindqvist blir en syndabock för djupare problem på Dunkers tror jag. Att utse syndabockar har under Palle Lundbergs regim blivit ett mönster. Dinah Åbinger förvaltningschef på socialförvaltningen är mästare i konsten att utse syndabockar så hon själv slipper att komma i skottgluggen. 

 I den Lundbergska ledningsfilosofi måste cheferna styra och ha kontroll. Det får inte sättas igång processer som chefen inte styr och kontrollerar. Så var det när han och Ing-Marie Rundwall likviderade det framgångsrika och nationellt uppmärksammade PART-projektet på socialförvaltningen och skolförvaltningen. Här sattes med mitt och dåvarande skolchefens goda minne igång en mängd verksamheter och processer igång ute på skolorna. Detta tålde inte Rundwalll och Lundberg, så genom att toppstyra projektet vingklippte man det till ofarlighet. Utan att ha mer än medias bild gör jag tolkningen att det är något liknande som utspelat sig på kulturförvaltningen.

Palles Ledarstil har redan fått allvarliga konsekvenser på socialförvaltningen och Vård och omsorgsförvaltningen och nu har det blivit kulturens tur.

Stadsdirektör Palle Lundberg håller på att skjuta stadens förvaltningar i sank. Socialförvaltningen står redan på bottnen och Vård och omsorg är också ett sjunkande skepp. När sjunker kulturförvaltningen?  

Berusad på böcker del 27 Det levande landskapet i Sverige och en naturromantikers våta drömmar

På min blogg har jag sedan jag började blogga haft en serie som jag satt rubriken Berusad på böcker. Bakgrunden är mitt förflutna i missbruksvården. Det är centralt att människor söker starka positiva sinnesförändrande upplevelser. Om man söker detta på kemisk väg genom alkohol eller narkotiska medel kan detta få negativa följder, för att inte säga förödande och katastrofala med död och fruktansvärda plågor som yttersta följd. Då menar jag inte om man dricker små mängder alkohol och upplever salongsberusning. Tyvärr kan inte alla hålla sina hästar där, utan söker starkare och starkare upplevelser på kemisk väg. Det var i detta sammanhang det kom för mig att man kan få starka upplevelser på annat sätt, t.ex. genom att läsa böcker och litteratur. Detta blir då en[U1]  alternativ väg till meningsfulla och starka upplevelser, beroendeskapande ja, men utan kroppsliga biverkningar i form av abstinens och baksmälla.

Ibland ställs frågan om du var tvungen att välja några få böcker vilka skulle man ta med sig. Det är förstås en svår fråga. Det finns många böcker som betytt mycket och berett mig stort nöje. Några böcker som jag definitivt vill ha med mig är böcker om Sveriges natur.  En sådan bok är Det levande landskapet i Sverige av Sten Selander. Den gavs ut första gången 1955 bara två år före författarens död.  Mitt exemplar är en nyupplaga tryckt 1987. Sten Selander är en mina favoriter. Han var både botanist och poet och. Att han sedan var fjällvandrare tilltalar en natur och strapatsromantiker som mig starkt. Det finns en magisk berättelse om en fjälltur på 1940-talet till sjön Virihaure i Padjelanta och hur han hittade en tidigare okänd växt för Sverige Potentilla  emarginata, Ragfingerört (se bilden ovan), som växte på ett fjäll som kallas Jeknaffo. Sedan jag läste denna berättelse har jag längtat till Virihaure som anses som en av Sveriges vackraste sjöar.

Det levande landskapet i Sverige är en faktabok om de olika naturtyperna som finns i Sverige. Han börjar med att gå igenom berggrund och ytformationer i landskapet och vilka spår istiderna och landhöjningarna har satt i vårt landskap. Sedan berättar han om olika landskapstyper som kalfjället, den svenska tundran, björkskogen, havet och havsstränderna, sjöar och vattendrag, myrarna, barrskogen, lundar och lövängar, bokskogen, alvar, torrängar, hedar och avslutningsvis odlingslandskapet. Jag kan inte bedöma vilka nya rön forskningen har kommit fram till sextio år efter utgivningen och vilka förändringar som inträffat i landskapet. Förändringar har säkert skett när det gäller förekomsten och utbredningen av växter och djur. Alla människor borde läsa boken för att få en djupare förståelse och kunskap om vilken fantastisk skatt vår natur är, vilket paradis egentligen vår jord är. Det sorgliga idag är att de flesta människor lever i urbaniserade stadsmiljöer och har inte någon större kontakt med naturen och i synnerhet inte de små rester som finns av vild natur i Sverige.  

 

---

 [U1]

Berusad på böcker del 26 Gustav Fröding

På min blogg har jag sedan jag började blogga haft en serie som jag satt rubriken Berusad på böcker. Bakgrunden är mitt förflutna i missbruksvården. Det är centralt att människor söker starka positiva sinnesförändrande upplevelser. Om man söker detta på kemisk väg genom alkohol eller narkotiska medel får detta negativa följder, för att inte säga förödande och katastrofala med död och fruktansvärda plågor som yttersta följd. Då menar jag inte om dricker små mängder alkohol och upplever salongsberusning. Tyvärr kan inte alla hålla sina hästar där, utan söker starkare och starkare upplevelser på kemisk väg. Det var i detta sammanhang det kom för mig att man kan få starka upplevelser på annat sätt, t.ex. genom att läsa böcker och litteratur. Detta blir då en[U1]  alternativ väg till meningsfulla och starka upplevelser, beroendeskapande ja, men utan kroppsliga biverkningar i form av abstinens och baksmälla.

För en tid sedan besökte vi Karlstad för att gå på Lars Lerins Sandgrund. Väl insupit de fantastiska akvarellverken gjorde vi en oplanerad avstickare till Alsters herrgård, Gustav Frödings födelseplats. Vi fick där ta del av en föreläsning över den värmländske poeten. Det var faktiskt gripande. Visst visste vi att han blev psykiskt sjuk och att han skrev några av de mest kända dikterna i svensk litteratur. Men att hans livsöde var så gripande hade inte tidigare stått klart. Visserligen född in i en av landskapets rikaste familjer, men likväl utan föräldrar det första halvtannat året av sitt liv vårdad av en amma. Fadern hade flytt utomlands och modern fått nervsammanbrott vid hans födelse och inlagd på hospital i Danmark, fick han nog bestående skador att inte ha fått normal anknytning det första året av sitt liv.

Fröding var väldigt begåvad för diktning och slog inom ganska tidigt med flera diktverk. Han arbetade en tid som journalist men var hopplös med att hushålla med pengar och kom att tillbringa tid på anstalter och sjukhus. Man får intrycket av en mycket mjuk och snäll man, kanske inte riktigt rustad att möta den hårda världen.

Många av hans dikter är väl kända och älskade av de djupa lagren; Det var dans bort i vägen, Jonte och Brunte, Äktenskapsfrågan, Våran prost är rund som en ost med flera. Men det finns några dikter i diktsamlingen Gitarr och Dragharmonika under rubriken Stämningar och stämningsbilder med några mycket vackra just stämningsbilder från naturen. T.ex. den här nedan som heter

I ungdomen.

Det glittrar så gnistrande vackert, i ån,
det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas,
mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
— i vem? — ack i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt

Med tanke på hur dystert Frödings liv var så skaldade han förvånansvärt positivt. Det kan man inte säga om alla poeter och det är väl därför han blivit så uppskattad kan man tänka.

 Själva Alsters herrgård drivs av Karlstads kommun och är lugn och vacker oas med utsikt mot Vänern där vi fikade  i en Syrenberså den sena eftermiddagen före avfärd söderut.

---

 [U1]

Vad händer med världen om Donald Trump sitter med kärnvapenknapparna?

I kunskapskanalen i SvT pågår en serie som heter USA enligt Oliver Stone. Programmen är en odyssé över USAs historia det senaste seklet och innehåller fantastiskt mycket fakta och faktiskt bidrar med nya uppgifter och nya perspektiv på utvecklingen. Det är en serie på  tio program och det återstår några program. Jag har inte sett alla. Igår gick ett program som handlade om president Kennedys presidentperiod. Jag trodde att jag hört det mesta om denna legendomspunna president och hans tid i Vita huset. Men här framgår lite nya perspektiv. Naturligtvis genom Oliver Stones ögon. Stone menar att Kennedy var satt under mycket hård press av militärledningen att dels invadera Kuba och inte tveka att använda  militärt våld. Grisbukten blev ett rungande fiasko och enligt Stone var Kennedy rasade på de rådgivare som drev fram denna av Eisenhower ärvda plan. När sedan Kubakrisen seglade upp hängde världsfreden och mänsklighetens utplåning på en knivsegg. Jag minns själv hur oroliga vi var de dagar där ovissheten om vad som skulle hända när Kennedy ställde sitt ultimatum till Sovjet om tillbakadragande av missilerna på Kuba.

Chrusjtjov backade och det blev inget kärnvapenkrig. Stone menar att det var mer Chrusjtjovs förtjänst att det inte blev krig men att båda ledarna visade prov på stort ledarskap och hade förmågan att backa. Det som man inte visste var att USA i hemlighet lovade att dra tillbaka kärnvapen från Turkiet som motdrag att Sovjet drog tillbaka sina från Kuba. Det har varit känt i många år men var under lång tid okänt. Här fick den unge presidenten framstå som hjälten.

Men Stone menar att det under den tid då det stod och vägde mycket väl kunde gått över styr utan att ledarna hade kontroll på utvecklingen. Det var nämligen så att när USA införde sin blockad av Kuba för Sovjetiska fartyg fanns sovjetiska u-båtar i farvattnen. En sådan U-båt jagades av den amerikanska marinen. Man visste inte att U-båten hade kärnvapen ombord. Man släppte sjunkbomber mot U-båten och den var hårt ansatt. I det här läget var befälhavaren på U-båten inställd på att avlossa kärnvapen för att komma ur den trängda situationen. Han stoppades av sina närmaste underlydande och han avstod från denna förödande order. Så nära var det alltså. Detta hade inte de högsta ledarna kunnat stoppa. Stone menar att Kennedy lyckades hålla emot alla hökarna bland militärerna som aggressivt drev kravet om en invasion av Kuba.

Han tar också upp frågan om vad som hade hänt med USAs engagemang i Vietnam om Kennedy hade fått leva. Stone stöder sig på uppgifter från Robert Kennedy och Arthur M Schlesinger, han som skrev boken de tusen dagarna om Kennedys presidentperiod. Stone menar att Kennedy visserligen ökade närvaron av militära rådgivare i Vietnam men att han troligen skulle varit mycket mer återhållsam med att använda militärmakt i Vietnam. Kennedy hade varit i Vietnam 1951 och bevittnat Frankrikes krig och trodde inte att militära maktmedel var en framkomlig väg. Men som sagt detta är spekulationer. Nästa program skall just handla om Vietnamkriget och vi får se vilken bild vi får då.

I USA finns alltid förväntan med starka ledare som ingriper resolut. Kriget i Vietnam och invasionen av Irak är exempel på hur katastrofalt detta är.

När man idag läser i DN att Donald Trump vid ett möte med säkerhetsrådgivare hade ställt frågan varför man inte kan använda kärnvapen får man en otäck känsla i maggropen. När man ser hur viktigt det var med ett subtilt och eftertänksamt ledarskap som krävdes vid Kubakrisen så blir man mycket orolig att tänka sig Donald Trump i Vita Huset med kärnvapenknapparna framför sig. Denna man skulle kunna förgöra hela mänskligheten och vår värld     

Har Donald Trump skitit i det blå skåpet?

Donald Trump fortsätter att kläcka ur sig elakheter och oförskämdheter mot muslimer och politiska motståndare. Man lyfter på ögonbrynen att han kan ha kommit så långt i processen att bli Amerikas president. Nu har han förolämpat föräldrarna till en stupad soldat. Detta är en känslig fråga i USA. Med alla krig finns det många som har stupade anhöriga. Kanske har Trump nu ”skitit i det blå skåpet”. Men säker kan man inte vara. Många uppskattar att man gör finger mot eliterna i det amerikanska samhället. Andra börjar undra vilken diagnos som bäst beskriver denne märklige man.

USA är ett oerhört ojämlikt och segregerat samhälle. Den amerikanska drömmen om att lyckas och bli rik är förbehållet ganska få. Många kämpar hårt för tillvaron med flera jobb och bristande samhällsstöd.  Finanskrisen satte också djupa spår i det amerikanska samhället. Allt detta förklarar nog den radikala rörelsen -  särskilt bland ungdomar -  som fångats upp av Bernie Sanders. En socialdemokratisk politik som fått brett stöd skulle klassats som kommunism och inte varit politiskt korrekt för inte så länge sedan. De djupa sociala problem med arbetslöshet, rasistiskt förtryck och djupa ekonomiska klyftor är nog en förklaring till att många som är missnöjda och inte stöder Sanders faller för Trumps underdogpolitik. Det pågår som jag tror ett underklassuppror och det är frågan var detta tar vägen?

De underliggande problemen i USA tror jag har ju också sin motsvarighet i Ryssland som genomgår allvarlig ekonomisk kris och i EU som brottas med både ekonomiska problem och oförmåga att hantera migrationen. Kuppförsöket och den brutala räfst som pågår där under ledning av Erdoğan förstärker också problemen. När det sveper fram en vänstervåg för en gång skull i Förenta staterna kan man nog säga att i Europa och Ryssland är högervindarna stabilt starka.  Enligt min uppfattning är det den liberala laissez faire politiken som präglat EU och tidigare också Ryssland efter Sovjets fall som berett marken för de nationalistiska och fascistoida strömningar som växer sig starka i både i EU och Ryssland. Detta skulle också kunna beskrivas som en ny kris i det kapitalistiska systemets utveckling. De underliggande förhållandena som har att göra med hur den samhälleliga produktion fungerar och hur frukterna av hur de många människornas arbete fördelas är ju likartade i Europa och USA. Hur människorna förstår vad som händer och hur detta fångas upp och hanteras av de samhälleliga institutionerna såsom myndigheter och politiska rörelser kan vara mycket olika. De moderna samhällena är så komplexa att människor ofta inte förstår hur samhället fungerar och blir offer för de som har makten över hur information produceras och förmedlas.  

Jag tycker fortfarande att den vision som formuleras för snart 90 år sedan av Per Albin Hansson och som kallades folkhemstalet sammanfattar vilket samhälle jag vill leva i. Det är ett samhälle med social rättvisa som präglas av gemenskap och samarbete. Där demokratin även innefattas av ekonomisk demokrati, att samhällets resurser fördelas rättvist i befolkningen. Kort sagt det klasslösa samhället!

Berusad på böcker del 25 - Susanna Alakoskis författarskap om missbruk och anhörigas helvete

Susanna Alakoski blev mycket uppmärksammad för sin bok Svinalängorna, en roman om en flickas uppväxt i en missbrukarfamilj i Ystad. Berättelsen nog så nära en verklighet man kan komma vad vi vet om Susanna Alakoskis egen uppväxt. Susanna född 1962 med finska föräldrar är ett maskrosbarn som blev socionom och socialarbetare innan hon blev författarinna. Hon har också varit informationsansvarig hos vänsterpartiet.

Jag och många människor läste Svinalängorna men det var nog med dagboken oktober i fattigsverige som jag tyckte jag kom nära hennes författarskap. Den boken är en känslig och nära reflektion över samhället just då. Alakoski är så varm och innerlig och lämnar ut sig själv. Jag brukade läsa boken på kvällarna innan jag somnade och det kändes som jag hade ett nära och innerligt samtal med henne.   

Jag har träffat författarinnan på ett föredrag hon höll för något år sedan på folkets hus i Helsingborg och jag köpte några böcker av henne. Hon liksom jag är socialarbetare med liknande politiska värderingar och det underlättar ju mötet. Hon verkade vara en så vänlig men lite hudlös person. Det utnyttjade Janne Josefsson en gång i ett program. Detta borde inte det granskande reportagets superstar vara så stolt för! Han behandlade henne illa!

Jag har inte läst hennes bok om fängelsetemat. Nu har jag dock läst hennes bok om anhörigtemat April i anhörigsverige. Susanna Alakoski har ju mycket egna erfarenheter om att vara anhörig till missbrukare. Hennes far var missbrukare. Hennes mor var missbrukare.  Hennes bror har varit missbrukare men är nu missbruksfri. Det plågar systern att han inte får jobb och att arbetsförmedlingen inte hjälper till tillräckligt.

Egentligen bearbetar hon i sina böcker hela tiden detta liv som anhörig till missbrukare och uppväxten i en dysfunktionell familj. Det är lite tungt och sorgset att läsa hennes bok. Men språket är poetiskt, korthugget men otroligt nyansrikt i berättelsen och beskrivningen av hur det är att leva ett liv som barn i en missbruksfamilj. Men det är inte bara författarinnans berättelse. Hon väver samman många människors berättelser. Det är nog detta som gör berättelsen så massiv och tung. Texten egentligen skriker ut: Inga barn ska få ha det så här! Pappor som ramlar genom dörrar, sluddrar, gråter, begår övergrepp, mammor som sviker, slippa kissa på sig, slippa gömma sig under sängen.  Det blir ett vittnesbörd om den stora skammen. Skammen att leva ett liv med missbruk, inte sitt eget men de anhörigas.

 Det är nog så att ingen som inte haft en anhörig med missbruksproblem kan verkligen på djupet förstå och känna hur det är. I arbetet i socialtjänsten träffade jag många anhöriga. Många var mycket jobbiga att möta. De var så oroliga för att deras anhörig skulle dö. Detta var en högt realistisk rädsla. Det var så många unga narkomaner som dog i överdoser. Detta har på senare år ökat. Att en framstående författare med egna erfarenheter ger en röst till dessa mycket utsatta människor så att de kan träda fram ur skammens skuggor är otroligt viktigt.

Är det fel att ha en vision om ett annat samhälle?

Två gamla före detta partiledare i Sverige har gått ur tiden. Med bara några dagars mellanrum avled Torbjörn Fälldin och CH Hermansson, båda nittio plus. Detta uppmärksammade HDs ledarsida. Hyllningarna till Palmes besegrare hade inga gränser. Behandlingen av Hermansson var mer en bitterljuv uppgörelse med det gamla kommunistspöket.  Ett spöke går runt Europa - kommunismens spöke som det kommunistiska manifestet inleddes. Det tycks som borgerligheten verkligen saknar Sovjet och kommunismen och måste återvända till flydda tider. 

Att en liberal tidning går till storms mot vänsterpartiet och dess gamla ledare är väl inget att höja på ögonbrynen för. Det är gamla skivbekanta. Men i slutet på ledaren den 28 juli undrar man hur det står till i huvudet på skribenten. Jag tror att ledarskribenter tror de kan komma undan med vad helst för det är så få som läser ledare nu för tiden.

Skribenten bollar här med begreppen kommunism och socialism, utan att närmare reda ut vad hen menar. Men jag höjer på ögonbrynen när den anonyme ledarskribenten påstår att socialism - som inte definieras - inte är förenligt med demokrati som inte heller definieras. Det finns drömmar om ett annat samhälle i arbetarrörelsen skriver ledaren och menar att inom vänsterpartiet verkar vantrivseln med det bestående och drömmen om ett nytt samhälle vara själva livsluften och avslutar med: När visionerna och hoppet om ett annat samhälle är starka hur tungt väger då demokratin. Smaka på det. Att i ett samhälle med växande klyfter mellan rika och fattiga, där barnfattigdomen ökar och där en liten minoritet äger det mesta av kapital och förmögenheter och då drömma om en förändring är det inte demokratiskt? Är det bara demokratiskt att slå vakt om det bestående samhället och de orättvisor som finns. Det tycker HDs ledarsida! Så illa är det! Att ha en vision om ett klasslöst samhälle är inte så dumt. Särskilt som vi vet att jämlika samhällen fungerar bättre!