På min blogg har jag sedan jag började blogga haft en serie
som jag satt rubriken Berusad på böcker. Bakgrunden är mitt förflutna i
missbruksvården. Det är centralt att människor söker starka positiva
sinnesförändrande upplevelser. Om man söker detta på kemisk väg genom alkohol
eller narkotiska medel får detta negativa följder, för att inte säga förödande
och katastrofala med död och fruktansvärda plågor som yttersta följd. Då menar
jag inte om dricker små mängder alkohol och upplever salongsberusning. Tyvärr
kan inte alla hålla sina hästar där, utan söker starkare och starkare
upplevelser på kemisk väg. Det var i detta sammanhang det kom för mig att man
kan få starka upplevelser på annat sätt, t.ex. genom att läsa böcker och
litteratur. Detta blir då en[U1] alternativ väg till meningsfulla och
starka upplevelser, beroendeskapande ja, men utan kroppsliga biverkningar i
form av abstinens och baksmälla.
Jag lärde mig gå i det militära.
Tremilamarschen och Finjasjön runt och många andra påtvingade kraftprov i pansarunderhållsbataljonsstabskompaniet
skapade ett stort behov av både naturupplevelser och vandringar. I alla fall
när jag var ung, nu gäller det kanske inte längre, var jag en strapatsromantiker.
Många är de fjällvandringar jag har gjort sedan den första i Jämtland 1976. Det
var för övrigt under de olympiska spelen det året då Anders Gärderud tog guld
på 3000 meter hinder. Vi nåddes av denna information på Blåhammarens
fjällstation. Det var då vi gjorde vi alla de misstag man kan göra; inga
regnbyxor, dåligt tält, inget avbärarbälte på ryggsäcken, allmänt för tung
packning är bara några av misstagen. Sedan dess har mina bästa vandringar varit
i Sarek, Abisko och Kebnekaise. Jag har alltid sedan jag började vandra längtat
tillbaka. Ja man skulle nog kunna kalla mig för en sentimental naturromantiker.
Fast jag politiskt när det gäller det mänskliga samhället har jag sett mig som
en revolutionär, men när det gäller naturen är jag präglad av en konservatism,
att bevara den natur som finns. Inte minst den vilda naturen som inte är så
påverkad av människan. Fast egentligen så är all natur i Sverige på något sätt
påverkad av människan. Urskogar finns egentligen inte kvar något av. Det är
naturskogar som inte är planterade som finns kvar en del och som måste bevaras.
Men nästan all skog har avverkats någon
gång.
Denna vurm och romantik för natur är väl
anledning till att särskilt en bok tilltalar mig starkt. Carl Fries bok
Gammalsverige. Först tryckt 1965. Carl Fries var zoolog och författare och
verksam inom Naturskyddsföreningen, STF, Skansen, Nordiska museet med mera och
skrev en serie böcker om svenska naturtyper, bland annat denna bok om
Gammalsverige. Boken berättar om olika trakter och naturområden från Ursmåland,
lagstigen, genom Sverige via Sörmland, Omberg, Värmland och Hälsingeskogen.
Språket är vackert, rogivande och poetiskt och jag kände mig omsluten en tryggt och rogivande känsla bortom det
hektiska storstadslivet.
Boken börjar på detta vis:
Långt
uppe, långt inne i Småland, där Stångåns källor rinner upp, gömmer sig rester
av urlandskapet. Där finns Skurugata, en
klyfta i urberget så djup att vintersnön på dess botten inte brukar smälta
förrän till midsommar. Där står högt och fritt, med utsikt över många mil av
skog, en ofantlig gammal ek, Sveriges största träd. Och där lever i en avkrok
mellan stenrasen en sista liten återstod av den småländska urskogen.
Om denna bild av detta stycke natur ännu
stämmer vet jag inte. Man kanske borde göra en färd i Carl Fries spår för att
se om hans berättelse ännu stämmer. Risken är att den inte gör det. Den svenska
skogen är till stor del inte länge en skog, utan odlingsmark för skog. Det
finns risk att man hade blivit väldigt besviken. Jag är ofta i Småland och i
den natur jag vandrar är det mest kalhyggen och växande skog, ännu bara
björksly och granplantor. I Småland är det många små skogsägare som vill ta
förtjänsten i sin generation och då blir det mer avverkning än om det är stora
skogsägare.
Så kanske är boken om Gammalsverige en
berättelse om något som varit som vi kan längta tillbaka till. De grundläggande
naturförutsättningarna finns ju kvar även om växtlighet och djurliv kan variera
med de förutsättningar som ges. Läs gärna denna vackra bok och njut och tänk på
så viktig vår natur är för vår hälsa och själsliga balans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar