Berusad på böcker del 25 - Susanna Alakoskis författarskap om missbruk och anhörigas helvete

Susanna Alakoski blev mycket uppmärksammad för sin bok Svinalängorna, en roman om en flickas uppväxt i en missbrukarfamilj i Ystad. Berättelsen nog så nära en verklighet man kan komma vad vi vet om Susanna Alakoskis egen uppväxt. Susanna född 1962 med finska föräldrar är ett maskrosbarn som blev socionom och socialarbetare innan hon blev författarinna. Hon har också varit informationsansvarig hos vänsterpartiet.

Jag och många människor läste Svinalängorna men det var nog med dagboken oktober i fattigsverige som jag tyckte jag kom nära hennes författarskap. Den boken är en känslig och nära reflektion över samhället just då. Alakoski är så varm och innerlig och lämnar ut sig själv. Jag brukade läsa boken på kvällarna innan jag somnade och det kändes som jag hade ett nära och innerligt samtal med henne.   

Jag har träffat författarinnan på ett föredrag hon höll för något år sedan på folkets hus i Helsingborg och jag köpte några böcker av henne. Hon liksom jag är socialarbetare med liknande politiska värderingar och det underlättar ju mötet. Hon verkade vara en så vänlig men lite hudlös person. Det utnyttjade Janne Josefsson en gång i ett program. Detta borde inte det granskande reportagets superstar vara så stolt för! Han behandlade henne illa!

Jag har inte läst hennes bok om fängelsetemat. Nu har jag dock läst hennes bok om anhörigtemat April i anhörigsverige. Susanna Alakoski har ju mycket egna erfarenheter om att vara anhörig till missbrukare. Hennes far var missbrukare. Hennes mor var missbrukare.  Hennes bror har varit missbrukare men är nu missbruksfri. Det plågar systern att han inte får jobb och att arbetsförmedlingen inte hjälper till tillräckligt.

Egentligen bearbetar hon i sina böcker hela tiden detta liv som anhörig till missbrukare och uppväxten i en dysfunktionell familj. Det är lite tungt och sorgset att läsa hennes bok. Men språket är poetiskt, korthugget men otroligt nyansrikt i berättelsen och beskrivningen av hur det är att leva ett liv som barn i en missbruksfamilj. Men det är inte bara författarinnans berättelse. Hon väver samman många människors berättelser. Det är nog detta som gör berättelsen så massiv och tung. Texten egentligen skriker ut: Inga barn ska få ha det så här! Pappor som ramlar genom dörrar, sluddrar, gråter, begår övergrepp, mammor som sviker, slippa kissa på sig, slippa gömma sig under sängen.  Det blir ett vittnesbörd om den stora skammen. Skammen att leva ett liv med missbruk, inte sitt eget men de anhörigas.

 Det är nog så att ingen som inte haft en anhörig med missbruksproblem kan verkligen på djupet förstå och känna hur det är. I arbetet i socialtjänsten träffade jag många anhöriga. Många var mycket jobbiga att möta. De var så oroliga för att deras anhörig skulle dö. Detta var en högt realistisk rädsla. Det var så många unga narkomaner som dog i överdoser. Detta har på senare år ökat. Att en framstående författare med egna erfarenheter ger en röst till dessa mycket utsatta människor så att de kan träda fram ur skammens skuggor är otroligt viktigt.