Vågar människor vända sig till socialtjänsten?

Jag skickade in den här artikeln till Helsingborgs Dagblad min mening som ett svar på en insändare. Man kan misstänka att de ser mig som offside eftersom jag arbetat som ansvarig i socialtjänsten och nu har jag gjort mitt och borde klädsamt hålla truten!

Signaturen orolig undrar var man ska vända sig med orosanmälan om man är orolig för socialtjänstens kompetens. Jag utgår från att det gäller orosanmälan för barn.

Situationen är ansträngd i de flesta kommuner för den del av socialtjänsten som handlar om individ och familjeomsorg. I särskild kris verkar den sociala barnavården vara. Barnfamiljer söker inte hjälp frivilligt. 90 % av barnärenden i socialtjänsten är anmälningar och bara 10 % ansökningar om hjälp. 

Socialtjänstlagen tillkom 1982 för att genom frivillighet och helhetssyn bryta med den gamla fattigvården. Detta lyckades väl med äldreomsorg och barnomsorg, som nu är en del av den generella välfärden. Vad gäller barnavården, missbruksvården och försörjningsstödet måste man nog konstatera att denna fortfarande har drag av fattigvård. Många vågar inte vända sig till socialtjänsten pga misstro och rädsla för att bli stämplad.

Som tidigare ansvarig för den verksamhet du är orolig att vända dig till kan jag nog säga att problemet primärt inte är brist på kompetens möjligen för hög personalomsättning. Socialarbetarna inte har möjlighet att utöva socialt arbete som de är utbildade för!

Socialtjänstlagen, som från början var en ramlag gav stora möjligheter till ett flexibelt arbete, har under resans gång behängts med massor av regler och rutiner. Detta har gjort arbetet mer administrativt och präglat det med mycket myndighetsutövning. Lagstiftararen och centrala myndigheter har infört mycket mer kontroll över verksamheten och har en övertro på utredningar och att man genom myndighetsutövning och omhändertaganden av barn kan skydda socialt utsatta barn och ge dem bättre förutsättningar att utvecklas väl. Sanningen är att resultat av detta arbete är nedslående! Forskningen visar att det går precis lika dåligt för omhändertagna barn än om de inte omhändertas!

Den grundläggande orsaken till problemet är att lagstiftaren och de centrala myndigheterna inte förstår vad socialt arbete är och inte inser att socialarbetarna måste få möjlighet att utöva sitt yrke.

Det behövs en ny socialtjänstreform som gör denna verksamhet till en del av den generella välfärden och befriar den från stämpeln av fattigvård och skam och ger socialarbetarna möjlighet att genom frivillighet och helhetssyn hjälpa sina klienter och familjer på ett bättre sätt. Det behövs att man skapar en ny verksamhet där socialtjänsten, vad gäller barnen, på ett bättre sätt samspelar med skolan och hälso- och sjukvården. Vi vet att uppföljningen av barns skolresultat och hälsa är de enskilt viktigaste insatserna som samhället kan ge barnen för ett gott framtida liv. Socialt arbete i samverkan med andra i människors livsmiljö är också viktigt. 

  

Mitt råd till dig är trots allt att du vänder dig till socialförvaltningens mottagning och inledningsvis anonymt diskuterar problemet med en socialsekreterare. Där finns många duktiga och kompetenta socialsekreterare.

Man skulle kunna tillägga att problemet är  systemet inte socialarbetarna. I den här lagstyrda verksamheten är man som slavarna som ror på ett stort krigsskepp. 

Implementera Birger Jarls lag om kvinnofrid!

Med anledning av den friande domen efter den uppmärksammade gruppvåldtäkten i Fittja har Kajsa Ekis Ekman skrivit en mycket bra ledare i ETC den 22 december. Läs gärna den.  

Den friande domen efter en fruktansvärt brutal gruppvåldtäkt som till stor del beror på polisens dåliga utredningsarbete är en rättsskandal. Men det är svårt att få någon fälld för våldtäkt när ord står mot ord och ingen teknisk bevisning finns. Vittnen saknas ju oftast, om de inte är förövare. Kanske borde man minska beviskraven och ta kvinnornas utsagor för gott. Alltså om inget talar för att kvinnans uppgifter är felaktiga. Då skulle nog en del våldtäktsmän passa sig. Birger Jarl införde kvinnofridslag redan på 1200-talet. Det är lite si och så med implementeringen.   

Stig Broqvist en hjälte i kampen för miljö och klimat

Helsingborgs Dagblad hade härförleden ett sedelärande reportage om Helsingborgs främste miljöaktivist. Stig Broqvist. När vi andra demonstrerade mot kriget i Vietnam i slutet av 60-talet delade han ut miljöflygblad. Han har aldrig svikit sitt miljöengagemang. Jag delar Stigs värderingar i mycket och också cyklat och åkt kollektivt och om det gått avstått från bil. Men min insats har inte alls varit i paritet med Stigs även om jag slet ut två cyklar i kommunens tjänst, Nu när vårt klimat på allvar är hotat och inte ens Sveriges utsläpp minskar randas sannings ögonblick och det krävs av oss alla egentligen att vi alla skaffar oss Stigs livsstil! De beslutsfattare som vill ha landborgsgaraget är inte i takt med vad som händer i vår miljö.

I Helsingborg har på senare år antalet bilar ökat enormt. Jag undrar hur många av dessa bilresor som görs som är nödvändiga? Jag vet folk som kör från dörr till dörr. Folk värmer sig i bilar på tomgång. Lättjan och bekvämligheten tar över. Man kan förstås åka buss men om man kan är cykla och promenera är det bättre både för miljön och folkhälsan.

Det är billigare att åka bil i Sverige än åka tåg. Till visa ställen är det svårt att åka kollektivt. Vår familj är tvungen att flyga för skidresa i Osa eftersom det krävs fyra tågbyten till Mora och då krävs det bussresa därutöver! Detta är skam för miljön. Man känner vrede och växande ursinne mot politiska beslutsfattare som låter det ske och fortgå.

Samhället borde subventionera tågresor! De insatser som görs för klimatet är inte alls tillräckliga. Det minsta vi kunde göra är att leva som Stig Broqvist.  Han är en hjälte i Helsingborg och är det någon som är värd Helsingborgsmedaljen så är det han! 

Jag och Lycka på bilden ovan önskar alla bloggens läsare en riktigt god jul och förhoppning om ett bra nästa år 2018

Kris i äldreomsorgen i Helsingborg årets kvalitetskommun

    

En rapport från socialstyrelsen som refererats i Helsingborgs Dagblad visar att de gamla som bor på äldreboende har det sämre än på andra håll i landet. Inte bra det. Det blir allt sämre. Det är dåligt inte bara på de privata boendena utan även de kommunala. De politiska besluten som låg bakom att man la ut boendeden på privata entreprenörer blev föremål för massiv kritik från många håll.

Varför är äldreomsorgen dålig i Helsingborg i årets kvalitetskommun? Ja enligt min uppfattning är det inte bara äldreomsorgen som har brister i Helsingborgs kommun. Hela Socialtjänsten har problem. Socialförvaltningen har haft en kris flera år. Arbetsmarknadsförvaltningen har genomfört en omorganisation som inte satt sig än. De tre socialförvaltningarna i Helsingborg hamnar sämst i årets och förra årets medarbetarundersökning.

Socialtjänsten är alltid utsatt för påfrestningar. Men i Helsingborg tycker jag att det verkar vara så att kommunen är bättre på att hantera de hårda frågorna. Focus i kommunpolitiken har varit i mycket på kongresscenter, landborgsgarage och omläggning av huvudgatan.  Kommunen är enligt min uppfattning bättre på hårda frågor än på att ta hand om människor. Det finns inte enligt egen erfarenhet så mycket hjärta hos de som ytterst påverkar förvaltning och politik!

Direkta orsaker till problemen är fel politiska beslut och inkompetenta högsta chefer i de tre förvaltningarna. Äldrechefen slutar nu och lämnar ett sjunkande skepp! 

För egen del fasar jag inför framtidsperspektivet att bli äldre och bli i behov av äldreomsorgen i Helsingborg.

    

Folkrörelserna skapar kraften i demokratin

Så har hundra år förflutit sedan Riksdagen fattade beslut om allmän rösträtt som innebar att även kvinnor fick rösträtt i Sverige. Beslutet drevs igenom av Socialdemokraterna i armkrok med Liberalerna i starkt motstånd av Högerpartiet. Detta hade nog inte inträffat vid denna tidpunkt utan den starka kraften av folkrörelser särskilt inom arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Att det inträffade just då hade nog att göra med oredan i slutet av första världskriget med upprorsstämningar i vårt land och kraften i rädslan hos överheten efter ryska revolutionen och för ”de röda horderna”. Man kan nog faktiskt tacka Lenin och hans bolsjeviker för att det växte fram kompromisser och socialpolitik mellan de som hade den ekonomiska makten och den pockande arbetarrörelsen som så småningom bäddade för det välstånd som vi så småningom fick. Med Keynes politik och samförstånd mellan arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen, främst efter depressionen på 1930-talet, kunde en del extrema svängningar i den kapitalistiska ekonomin mildras.

Nu har vi haft allmän rösträtt under ett sekel och det välfärdssamhälle vi har i dag kunde 1917 års människor bara drömma om. Men läser man Per Albin Hanssons folkhemstal från 1928 kan man se att mycket han drömde om har senare blivit verklighet – med ett mycket tydligt undantag – ekonomisk demokrati har inte genomförts förutom det halvhjärtade försöket med löntagarfonder som gick i stöpet.

Jag tycker inte man kan tala om verklig demokrati innan det finns folkmakt både politiskt och ekonomiskt.

Och man ska inte ens ta den allmänna rösträtten för given. Idag med ett mörknande världsläge och auktoritära nationalistiska rörelsers tillväxt i USA och Europa är även den ofulländade demokratin hotad.

Det som har gjort demokratin och tilliten till vårt gemensamma samhälle så stark är föreningslivet och folkrörelserna som gett uttryck för vår starka förmåga till samarbete och sammanslutning i Sverige. Man har nu sagt att MeToo rörelsen fått så starka uttryck i Sverige är just vår förmåga till organisering och sammanslutning för våra samhälleliga strävanden.

Så skall demokratin räddas och utvecklas kräver det att människor förutom att rösta var fjärde år också deltar i det civila livet i föreningar och organisationer – inte bara är aktiv på sociala medier.  Folkrörelserna har under lång tid varit länken mellan folket och de politiska institutionerna. Idag är aktiviteten mycket lägre i föreningar och folkrörelser och detta är farligt Om människorna inte deltar och försöker påverka känner man sig maktlös och frustrerad och då får populistiska rörelser möjlighet att underminera det som är fint i vårt samhälle tillit och demokrati. Det skulle kunna vara mycket mer demokrati men lyft blicken över världen så förstår man att det kunde också vara mycket sämre, oerhört mycket sämre.

I spåren av kvinnoupproret i Meetoo: Kan vi ha män springa lösa i samhället eller kanske en könssegregerad lösning som inom Islam är nödvändig?

Över hela västvärlden har metoorörelsen drabbat samhället med storm. Snart sagt varje bransch har kommit med upprop från sexuellt trakasserade och våldsutsatta kvinnor. En man med nära anknytning till Svenska akademin har i årsvis skamlöst utsatt kvinnor för övergrepp.

När man får alla dessa berättelser blir man närmast chockad. Inte chockad att det i enstaka fall inträffar, att det finns män som våldtar och trakasserar kvinnor, utan omfattningen. Det verkar inte finnas en skådespelerska, sångare, dansare eller journalist som inte utsatt för sexism, tafsande och våldförande. Män med makt på arbetsplatser har ofta utnyttjat unga kvinnors sårbarhet i arbetslivet. Man får nästan tanken i huvudet kan män och kvinnor umgås alls. Vore det inte bra om man hade den uppdelning mellan könen som finns i muslimska länder? Det skyddar ju i alla fall kvinnorna för den här typen av trakasserier och övergrepp!

Det brukar framhållas att vi i Sverige tagit stora steg mot ett jämställt samhälle vad gäller förhållandet mellan män och kvinnor. Kvinnor är idag ekonomiskt oberoende av män. Kvinnor lyckas bättre i utbildningssystemet än män och har gjort stora insteg på många områden i arbetslivet. Men likväl inträffar detta. Hur ska man förstå vad som händer?

Är detta bara ett uttryck för mansväldet som dras fram i ljuset men som hela tiden funnits där bakom fasaderna? Är det ett uttryck för männens reaktion på att kvinnorna håller på att springa förbi  dom i arbetslivet? Den offentliga bilden av sexualitet och förhållandet mellan män och kvinnor är våldtäkter och sexuella trakasserier. Finns inte kvar ett positivt förhållande mellan män och kvinnor?  Man säger ibland att samhället är sexualiserat. Det kanske är tvärtom. Från sexuell frigörelse på 60-70-tal har det blivit en rörelse åt motsatt håll. Man hör ibland om undersökningar som visar att folk har mindre sex nu än tidigare. Det kanske finns en sexuell nöd som tar sig perversa och våldsamma uttryck? Frågorna är fler än svaren.

Vad skulle Michel Foucault sagt om de här problemen.

Foucault talar i sin bok Diskursens ordning om utestängningsprocedurer och menar att det finns särskilt starka sådana inom sexualitets och politikens område.

”Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst. Tabuerade ting, ritualer för olika tillfällen, det talade subjektets privilegierade eller exklusiva rätt:

Här har vi ett spel mellan tre typer av förbud som korsar, förstärker eller tar ut varandra och bildar ett komplicerat galler i ständig förändring. Jag vill bara nämna att de områden där gallret är som tätat, där de svarta rutorna är flest, är sexualitetens och politikens område.” (Ref svarta rutorna i ett korsord)

Det är kanske inte så konstigt att unga skådespelerskor och journalister inte har berättat eller inte blivit hörda. Det som händer i den sexuella världen pratas det inte om särskilt inte i den världen där makten finns. Det lever nog ett skvaller men det lyssnar man inte till. Metoo lyfter fram de snuskiga, perversa och skamliga berättelserna och det lyfter på några svarta rutor. Kraften kommer i att så många kvinnor går samman. Det verkar som att många kvinnor känt en skam för det som hänt, tagit på sig skuld. Jag skulle inte följt med den mannen, jag kunde inte säga nej, jag kanske uppmuntrade honom osv. Många huvuden rullar nu. Men det är inte rättssystemet som straffar utan det blir arbetsrättsliga åtgärder som blir reaktionen. Det är ofta mycket svårt för rättssystemet att åtala för sexuella brott ofta av det enkla skälet att ord står mot ord och det finns inga vittnen eller andra bevis. Det är sannolikt mycket få av de berättelser som kvinnor kommit med i Metoo som kommer att leda till åtal och dom. Ansvaret kommer att landa tungt på arbetsgivare och chefer. 

Utifrån Foucaults analys tänker jag att utestängningsprocedurerna minskar genom  Metoo. Frågan är om öppenheten kring de här frågorna kommer att bestå eller de svarta rutorna läggs på igen? Kommer normerna kring de här frågorna att förändras i samhället. Eller att det faktum att Metoo väller fram med sådan kraft avspeglar att det skett en värdeförskjutning.  Det vill säga män kommer att sluta tafsa och kvinnor kommer inte att tiga? I dagens samhälle blir det tydligt att det är mannen och kanske mansrollen som är problemet. Feminismen lyfter fram kvinnorna men har ingen lösning på männens problem; att pojkar har sämre resultat i skolan, att unga män har högre arbetslöshet, att fler kvinnor studerar på universitet, att män är mer kriminella, att män begår våld och övergrepp på kvinnor och att många män saknar inlevelse i kvinnors behov.   

Den bilden som tonar fram i Metoo är ju också bara en del av verkligheten. Alla positiva sexuella relationer som försiggår i arbetslivet syns ju inte nu. De tafsande männen har kanske inte alltid möts av nej utan fått ja ibland? Det försiggår sexuella spel mellan män och kvinnor och alla kvinnor är inte offer utan tom ibland mycket aktiva i de sexuella spelen och understundom också utövare av sexuella trakasserier. Jag tänker att det är problematiskt att kvinnor framställer sig själv eller blir framställda som offer. Makten att förändra läggs på männen. Jag tror att kvinnorna själva måste ta makten över detta och inte förvänta sig att få den av männen.  (jmr Eric Bernes teorier i Transaktionsanalysen b.la. om spel).

Jag tänker ofta på en lång ljushårig servitris på sundsfärjan någon gång på sjuttiotalet som höll på servera på ett bord intill där jag och ett sällskap satt. Plötslig delar servitrisen ut en kraftig örfil mot en man. Sedan går hon vidare. Vad mannen gjort för att få örfilen vet jag inte men man kan ju gissa att ha tafsat på servitrisen som omedelbart gav reaktion. Sedan var det inte mer med det. Borde inte fler kvinnor reagera på det här sättet? Är den curlade generationen som fostras i att det är fel med våld bra på att sätta kraftfulla gränser när man blir utsatt för integritetskränkningar?

         

Råås bibliotek bör få vara kvar i Råå

Flyttningen av biblioteket på Råå i Helsingborgs kommun har väckt harm och vrede vilket inte minst har märkts i insändarspalterna. Flyttningen till en själlös hangar i Råå center, som är ett nytt stormarkscentrum öster om Landskronavägen, riskerar att ytterligare beröva och utarma samhället på viktig service.  

Jag är uppväxt på Rååvägen på det som fordom kallades friska vindar. Det var några hundra meter till Råå vallar. Varma somrar med vackra solnedgångar över sundet och den söta doften av vresros finns för alltid i mitt sinne.   Det var en fin uppväxt i ett litet samhälle med en särskild bygemenskap. Biblioteket var viktigt under min uppväxt och jag var ofta på Råås gamla bibliotek på Rååvägen på den gamle bibliotekarien Larssons tid. Råå är inte Helsingborg och även om jag nu bor Helsingborg känner jag mig mer hemma på Råå än i Helsingborg. Skulle Råå IF möta HIF i fotboll, som de gjorde på 70-talet, håller jag utan tvekan på de ljusblå.

Det som nu sker med biblioteket är ett okänsligt övergrepp från en kommun som präglas av högfärd och att bygga tjusiga fasader med chefer som hellre styr än leder sina verksamheter. Deras föreställning på ett dialogmöte verkar ha varit en uppvisning i skamlös manipulation. Man försökte ta udden av kritik genom att människor som kände varandra inte fick sitta tillsammans. Argumentet att flytta biblioteket till Råå center är lika illa som om man flyttar stadsbiblioteket till Väla med argumentet att det är ju fler parkeringsplatser än i stan.  Det skulle nog ingen komma på den idén. Dessa teknokrater har inte förstått vad Råå är för ett samhälle, ett gammalt fiskeläge med lång historia och stark identitet och stolthet, men ändå ett öppet och positivt samhälle som inte stänger någon ute.  Även om inkorporeringen i Helsingborg 1918 satte sina spår och födde en viss animositet mot den stora staden.

Affärslivet och servicen på Rååvägen kommer att få allt svårare att överleva om man flyttar service till det opersonliga och sterila Råå center. Det finns ingen livsmedelsbutik kvar på Råå.  Frågan är vad enkelriktningen av Rååvägen kommer att betyda för affärslivet. Kommunen har också hanterat frågan om hamnserveringen som försvann för flera år sedan mycket illa. Det blev en servering mest under bar himmel. Inte den trevliga restaurang det var tidigare.  Rååbor nu är det dags att säga ifrån ordentligt!

Tankar kring hundraårsminnet av oktoberrevolutionen

I dag är det hundra år sedan oktoberrevolutionen i Ryssland. En del kallar den en kupp, stormningen av vinterpalatset den gången. Hur som helst så fick denna händelse stor betydelse för 1900-talets historia. Detta kan man säga oavsett vad man tycker om denna otroligt kontroversiella händelse. Få politiska händelser har framkallat så starka känslor – både flammande hänförelse och gödande hat. 

Revolutionen, som jag väljer att trots allt kalla den eftersom den ledde till så otroligt genomgripande förändringar i Ryssland och resten av världen, hade inte varit möjlig dels utan det vanvettiga första världskriget och dels för den brutala förtryckarregimen i Tsarryssland. Även om förtrycket under Sovjettiden blev mycket värre får man inte glömma att folkets massor i Ryssland 1917 – inte bara Bolsjevikerna -  trodde på ett socialistiskt samhälle. Att denna ide förråddes i Sovjetunionen är en tragedi för världens arbetarklass och förtryckta underklass. Man måste vara ärlig och säga att Lenins parti inte stod för humanism och rättssäkerhet. Men Bolsjevikerna var det mest handlingskraftiga politiska alternativet då i oktober 1917.  Man hade bara fokus på att förändra samhället som en kollektiv företeelse och förstod inte att det fanns individuella människor med personliga behov och känslor. Att det gick illa för Sovjetunionen innebär inte att det är något fel i visionen om ett klasslöst samhälle. Även den socialdemokratiska folkhemsvisionen tänkte sig ett samhälle utan klasser.

Oktoberrevolutionen fick stor betydelse för resten av världen. Den skrämde ”skiten” av borgarklassen i omvärlden och jag tror inte att vi Sverige skulle fått allmän och lika rösträtt 1918 om inte Lenins revolution inträffat. Det fick borgarklassen och kapitalisterna att börja kompromissa med arbetarrörelsen och tygla den fria kapitalismen. I väst tog arbetarrörelsen en reformistisk vändning och medverkade inte till socialism utan en reformering av kapitalismen. Så här långt i den historiska utvecklingen av kapitalismen har de svenska arbetarna fått det bättre än någonsin de ryska.   Men klasskillnaderna och de ekonomiska klyfterna har de senaste 30 åren växt och det välstånd majoriteten av befolkningen uppnått finns det ingen garanti att det består.  Visionen om det klasslösa samhället baserat på samarbete och humanitet måste leva vidare.

Leif Östling en lus i den röda fanans veck

Leif Östling ordförande i Svenskt näringsliv har hamnat i blåsväder.  Han har gett girigheten ett nytt intressant ansikte. Tagen med byxorna nere med skatteplanering i skatteparadis talade han från hjärtat och tyckte detta var helt ok. Han betalar ju skatt för tusen andra och får inte mycket för alla miljoner han betalar i skatt. Betalar han skatt för tusen andra så tjänar han ju för tusen andra. Han verkar inte ha något problem med sitt samvete. Han tycker nog han är värd sina höga ersättningar. Men vem har jobbat ihop hans miljoner? Vem sätter samman bilarna på Scania? Östling gjorde för en tid sedan ett uttalande om att de privata företagen inom välfärdssektorn svarar för en en bättre verksamhet än den offentliga. Jag tror inte folk i Lomma och Helsingborg håller med. 
Östling var medlem i SSU i sin ungdom. En annan girig kapitalist Nordeas ordförande Björn Wahlroos var kommunist i sin ungdom. Båda verkar lämnat sin ungdoms ideal. Två löss i den röda fanans veck.  

Avvikande beteende kommer alltid att finnas

 Den senaste tidens händelser med allvarlig brottslighet i form av skjutningar, sprängningar och den uppblossade diskussionen MeToo om sexuella trakasserier och övergrepp ställer frågor om hur samhället hanterar avvikande eller icke önskat beteende.

Gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar mot polishuset i Helsingborg skjutning mot en polis bostad i Västerås, och den stora förekomsten av vapen i omlopp är ytterst oroande och självklart måste sådana hot mötas med polisiära och rättsvårdande insatser. Men i dagens samhälle finns en tendens att allt mer av gränssättning som vanligt folk förut stod för förväntas utföras av polisen. Ropen på fler poliser ekar.    Rädslan för våld leder till rädsla för konflikter och aggressioner överhuvudtaget. Tolererar vi i dagens samhälle överhuvudtaget att människor blir och uttrycker vrede?

När man tar del av de många kvinnornas och flickornas berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp blir man både ledsen och beklämd. Många berättelser dryper av förnedring, ångest, äckel och ilska. Många kvinnor har varit unga när övergreppen inträffat och känt sig vara offer och försatta i hjälplöshet och vanmakt. Tilliten att polisen gör något är låg. Ribban för vad man anser vara trakasserier är olika. Vad en skrattar åt tar andra illa vid sig för.

Man kan uppfatta hela den offentliga diskussionen, om hur man skall hantera de olika uttrycken för upprörande och hotfulla avvikande beteenden, att lösningen är straff i olika former, lagstiftning och i vart fall olika rättsvårdande insatser.

Utan tvekan behövs gränssättning. Men det finns inslag i debatten som slår över i hysteri och väldigt mycket följa john. Folk som tigit tidigare kan nu säga vad man tycker. Kanske kan man efter hand landa i en mer balanserad och fördjupad analys av problemet.

Inte minst måste man försöka förstå orsaker och bakomliggande faktorer som skapar problemen. Den här texten gör inte anspråk på att svara på de frågorna. Upplägget i mina texter är mer fria reflektioner.

Vad gäller kriminalitet tycker jag mig ha hört från forskning om brottslighet är att fattigdom och sociala problem är en viktig bakgrundsfaktor och att hårda straff inte har någon effekt att förebygga brott.

Med detta sagt är det två frågeställningar som jag tror är viktiga att diskutera i sammanhanget.

Socialiseringsprocessen i samhället och Relationen mellan män och kvinnor.  Lagstiftning är ett trubbigt instrument att komma åt de här frågorna. 

Kunskapen inom de här områdena finns inom sociologin och socialpsykologin huvudsakligen. Den här typen av kunskap har i etablissemanget låg status. Det naturvetenskapliga forskningsparadigmet och ett juridiskt synsätt dominerar i dagens samhälle. Nästan alla politiska partier hanterar kriminalitet och avvikande beteende med längre och strängare straff trots att all forskning menar att det inte påverkar brottsligheten. Det är nästan ryggradsmässigt. Det är en annan diskussion varför det är så. Att  många med psykiska störningar döms till fängelse är också betänkligt. 

Vad menar jag med socialiseringsprocessen? Socialisation är den process där människor införlivar omgivningens normer och kultur. Denna process där familjens, skolans, andra grupper och samhällets krav blir individens krav på sig själv är avgörande för hur det mänskliga samhället utvecklas. Denna process var betydligt mer tydlig och hårdhänt låt oss säga fram till andra världskriget. Både kyrkan och Skolan hade en mycket auktoritär överföring av normer. Idag behandlar vi barn med större omsorg och mjukare. En del talar om att barn curlas. Agan var tidigare ett viktigt instrument att inskärpa i barnen vad de hade att rätta sig efter. Idag finns en tendens att det är upp till var och en vilka normer och vilken moral man ska ha bara man inte bryter mot någon lag. 

Här finns nog en stor del av orsaken till problem i samhället. Man måste jobba mycket tydligt med barn om vilka normer som skall gälla – utan att använda våld. Även om agan som disciplineringsmetod inte fullt ut ersatts. Jag är övertygad om att den liberala individualistiska kultur som den svenska borgerligheten står för bereder vägen för sin motsats i hårda tag och det finns de som formulerat det som att liberalismen bär fascismen i sitt sköte.   

Diskussionen om relationen mellan män och kvinnor har nu under lång tid pågått och efter Weinsteinskandalen har den blossat upp riktigt ordentligt. Hur skall män och kvinnor kunna leva tillsammans på ett jämlikt och rättvist sätt? Kvinnors situation har rent historiskt varit mycket utsatt och fortfarande är det på många håll i världen. Det allmänna intrycket är väl ändå att kvinnors situation i Sverige blivit mycket bättre. Kvinnor har flyttat fram sina positioner. Kvinnor kan idag vara ekonomiskt oberoende av en man. Flickor har bättre betyg i skolan än pojkar. Två tredjedelar av de som studerar på universitet är kvinnor medan unga män är mer arbetslösa än kvinnor. Kvinnor är ofta chefer i offentlig sektor och på frammarsch i många yrken Man måste nog dra slutsatsen att det är männen som är problemet i ett samhälle av vår typ. Här lyfter många fram att vi lever i patriarkalt samhälle med en könsmaktsunderordning. Män med makt utnyttjar det mot kvinnor. Samtidigt är det uppenbart att många män är förlorare i dagens samhälle och detta kanske också går ut över kvinnor.

Sedan kan man inte bortse från sexualdriftens betydelse för det sociala spelet mellan män och kvinnor, pojkar och flickor. Det kommer alltid vara så att det förekommer sexuella inviter – från båda håll. Hur det sexuella samspelet skall se ut styrs och kontrolleras av just normsystemet. Problemet är inte att människor blir kåta utan hur de hanterar sin kåthet. Berättelserna om sexuella trakasserier innehåller allt från ganska lindriga händelser av omogna och tanklösa manspersoner till fruktansvärda och medvetna övergrepp. Genomgående en brist på empati och respekt för andra människor. Det fanns i min barndom en norm bland män och pojkar som sa att man slår inte på flickor och detta avspeglade sig som att man som vuxen skulle uppträda som en gentleman. Detta var kanske en vonobensyn på kvinnor men innebar i alla fall en respekt för kvinnor. Men som ung pojke visste man inte hur man skulle förhålla sig till flickor. Man visste inte att flickorna inte uppskattade tafs.  Men i ärlighetens namn så fanns det de som gjorde det. Det var i de nedre tonåren som det förekom knufflekar. I min barndom noterade jag också att männen talade på ett annorlunda och mer vulgärt sätt när det inte fanns kvinnor i sällskapet. När kvinnorna var med talade man mer tillrättalagt. Idag får jag intrycket att killar beter sig på samma sätt oavsett om 

Tjejer är med eller inte. Men är inte detta ett uttryck för jämlikhet? Trakasserier har naturligtvis inte något alls att göra med jämlikhet.

Pojkarna måste lära sig hur man ska behandla flickor och där har naturligtvis föräldrar och pedagoger stor betydelse. Men man lär sig också genom att göra misstag. Det finns ingen människa som inte gjort ett misstag.

Man kan inte blunda för att det finns ett samspel att olika relationer uppstår. Detta sagt utan att skuldbelägga kvinnor. Men kvinnor är eller bör inte vara offer i alla fall Det vore på sin plats - som en kvinna skrev i en insändare - med en knäspark i skrevet på en tafsande karl eller en välriktad örfil. Kvinnor som klarar av att sätta gränser mår säkert bättre och kan hantera trakasserier bättre. Jag minns en servitris på sundsfärjan som vid ett bord bredvid plötsligt utdelade en kraftig örfil. Man kan nog gissa vad som hänt!

Man vet ju också att alkohol har stor betydelse för förekomsten av våld överhuvudtaget och inte minst när det gäller våldtäkter. Unga män är dock de som är mest våldsutsatta och då är det andra män som är förövare.

Så återigen socialiseringsprocessen av både pojkar och flickor är avgörande för förloppet av relationerna mellan vuxna män och kvinnor. Kvinnor bör tuffa till sig och sätta tydligare gränser och män bör lära sig att kommunicera bättre.

Men det ligger i sakens natur att i ett mänskligt samhälle kommer det alltid att inträffa avvikande beteende. När man talar om nolltolerans så kan man ha det som målsättning för olika sorters avvikande beteende men det kommer aldrig att bli så.  

Vem är bidragsberoende?

Det finns politiska riktningar som med ett lätt tonläge von oben häcklar det man kallar bidragsberoende. Vad man nog kan förstå är att man menar människor som uppbär försörjningsbidrag, sjukpenning, A-kassa och andra arbetsmarknadsstöd, stöd till flyktingar och andra bidrag till människor som saknar försörjningsförmåga. Eller kanske menar man egentligen försörjningsvilja?  Mot detta ställer dessa präktiga politiska riktningar den goda moralen som kallas arbetslinjen.  Den självklara moralen att det är bättre att arbeta än att uppbära bidrag är lätt att uppfatta som en tillrättavisning mot alla de som underförstått parasiterar på samhället och skattebetalarna.  

I det moderna samhället är vi alla berörda av samhälleliga transfereringar i form av pension, ränteavdrag, barnbidrag, sjukpenning, A-kassa, bostadsbidrag bara för att ta några exempel.

Det är dock lite märkligt att transfereringar till fattiga ses som beroendeskapande och riskfullt medan skattesänkningar till de med högre inkomster ses som stimulerande.

De allra flesta som uppbär bidrag på grund av försörjningsproblem vill ha arbete och bara en mindre del kan anses som utnyttja systemet. Utnyttjande kan självfallet inte tolereras!

 Alla människor är förstås beroende av storleken på sin inkomst. Man anpassar sig efter den.

Det finns dock en annan typ av transfereringar som inte brukar betecknas som bidrag. En hel bransch av entreprenörer inom skola, vård och omsorg har vuxit upp.

Branschen finns sägs det för att skapa valfrihet men den genererar inte fler jobb – oftast mindre - och en del av ersättningen till bolagen går till vinster. Är inte detta också bidrag?  Det blir ett förskräckligt liv på denna bransch när man börjar diskutera vinstbegränsning. Är inte detta bidragsberoende? Parasitering på skattebetalarna. 

Ulf Kristersson har gett opportunismen ett tydligt ansikte

Det finns ett ord som heter opportunism. Det är betyder att vända kappan efter vinden.

Man har en åsikt men den gick inte hem så då anpassar man sig efter vad som går hem. Det är inte några principer som styr utan vad som går hem.

Opportunismen har nu i Sverige fått ett tydligt ansikte. Moderata samlingspartiet. Efter stort tapp i opinionen och väljarflykt till Sverigedemokraterna har nu partiet anpassat sin politik och kräver nu skärpt invandrarpolitik, skärpt kriminalpolitik, starkare försvar och tiggeriförbud. Laissez faire slår över i sin motsats.  Många funktionärer i partiet blev nog rädda för sina uppdrag och positioner när det inte gick hem längre med öppna era hjärtan politiken. Det enda man kan kalla detta är principlöshet och hyckleri. För ett parti som gör så är makten viktigare än innehållet i politiken.   

Reformera Socialtjänstens individ och familjeomsorg bort från fattigvården mot generell välfärd

Det rapporteras att socialförvaltningen i Helsingborg beräknas få ett underskott på 28 miljoner i år. För inte så många år sedan hade man ett lika stort överskott. Denna förvaltning sällar sig till nästan alla andra socialförvaltningar med underskott!

Problemet rapporteras vara ökade placeringar främst inom missbruksvården. Orsaken anger förvaltningschefen är stor personalomsättning och avsaknad av medicinsk avgiftning inom sjukvården. Förvaltningen drar in den årliga julfesten och skall nu förutom satsningar på så kallade hemmaplanslösningar fundera på besparingar.

Jag har varit chef för den här förvaltningen och i synnerhet missbruksvården har en stor plats i mitt hjärta. Jag har svårt att inte bekymra mig hur det går för en verksamhet som varit så stor del av mitt liv. Jag var chef för missbruksvården mellan 1990 och 2005. Det vore inte stilenligt att jag oombedd delade ut råd och rekommendationer om hur man skall lösa situationen specifikt i Helsingborg. Jag har heller inte alla fakta i målet.

Det enda jag vill säga är att jag alltid gjorde analysen att verksamheten inte fungerade när placeringarna av både barn och vuxna drog kraftigt iväg. Om man har stor personalomsättning då blir det svårt att skapa det som är grundläggande för ett bra socialt arbete. Den viktigaste grundförutsättningen är att ha erfarna och kompetenta socialarbetare som har stor förmåga att bygga upp goda relationer med sina klienter.

Har man det så behöver man inte ta till placeringar på behandlingshem lika ofta. Hela verksamheten måste byggas upp för att ge detta arbete stöd. Men det är viktigt att ha verksamheten i focus.  Det är viktigt att veta varför man är på jobbet. Det är att göra ett bra arbete med klienterna.  Skall man komma tillrätta med ekonomiska underskott är det viktigt att rycka i rätt tåtar.

Problemen är inte alls specifika för Helsingborg. Jag menar att det finns ett systemfel i Socialtjänstens uppdrag. Socialtjänsten behöver göra upp med sin fattigvårdsprägel för att skapa förutsättningar för att människor skall våga söka frivillig hjälp. Socialtjänsten är också som många andra myndigheter överlastade av administration och kontrollsystem som försvårar för socialarbetarna att utöva socialt arbete med sina klienter. Det känns som att statsmakterna tror att problemen inom socialtjänsten att socialsekreterarna lägger så liten tid på klientarbete handlar om att öka personalresurserna. Problemet handlar mer om systemet och hur man arbeter.

 För att påminna om vad jag tycker så publicerar jag tre tidigare publicerade artiklar på bloggen och i några fall också i Helsingborgs Dagblad. 

Socialtjänsten har kört i diket – Det behövs en ny socialtjänstreform

Situationen är ansträngd i de flesta kommuner för den del av socialtjänsten som handlar om individ och familjeomsorg. I särskild kris verkar den sociala barnavården vara. Barnfamiljer söker inte hjälp frivilligt. 90 % av barnärenden i socialtjänsten är anmälningar och bara 10 % ansökningar om hjälp. 

Centralt i verksamheten borde det som brukar kallas socialt arbete vara. WHO har följande beskrivning av vad socialt arbete är:

Det professionella sociala arbetet vill medverka till social förändring, problemlösning i mänskliga relationer och möjliggöra människors frigörelse och välbefinnande. Det sociala arbetet vill nyttiggöra teorier om mänskligt beteende och sociala system och intervenera där människor samspelar i sin livsmiljö. Principer för mänskliga rättigheter, social rättvisa, alla människors lika värde och humanistiska livsprinciper är fundamentala för socialt arbete.

Socialtjänstlagen tillkom 1982 för att genom frivillighet och helhetssyn bryta med den gamla fattigvården. Detta lyckades väl med äldreomsorg och barnomsorg, som nu är en del av den generella välfärden. Vad gäller barnavården, missbruksvården och försörjningsstödet måste man nog konstatera att denna fortfarande har drag av fattigvård.

Problemet med verksamheten är enligt min uppfattning inte primärt resursbrist och svårigheter att rekrytera personal, mer än i väldigt utsatta områden. Det är ett större problem att behålla personal än rekrytera. En del av orsaken till detta är att socialarbetarna inte har så stor möjlighet att arbeta med det de är utbildade för nämligen med socialt arbete. 

Socialtjänstlagen, som från början var en ramlag gav stora möjligheter till ett flexibelt arbete, har under resans gång behängts på med massor av regler och rutiner. Detta har gjort arbetet mer administrativt och präglat det med mycket myndighetsutövning. Lagstiftararen och centrala myndigheter har infört mycket mer kontroll över verksamheten och har en övertro på utredningar och att man genom myndighetsutövning och omhändertaganden av barn kan skydda socialt utsatta barn och ge dem bättre förutsättningar att utvecklas på ett normalt sätt. Sanningen är att resultat av detta arbete är en ren katastrof! Forskningen visar att det går precis lika dåligt för omhändertagna barn än om de inte omhändertas!

Enligt min uppfattning är den grundläggande orsaken till problemet att lagstiftaren och de centrala myndigheterna inte förstår vad socialt arbete är och inte inser att socialarbetarna måste få möjlighet att utöva sitt yrke.

Jag anser att det behövs en ny socialtjänstreform som gör denna verksamhet till en del av den generella välfärden och befriar den från stämpeln av fattigvård och skam och ger socialarbetarna möjlighet att genom frivillighet och helhetssyn hjälpa sina klienter och familjer på ett bättre sätt. Det behövs att man skapar en ny verksamhet där socialtjänsten vad gäller barnen på ett bättre samspelar med skolan och hälso- och sjukvården. Vi vet att uppföljningen av barns skolresultat och hälsa är de enskilt viktiste insatserna som samhället kan ge barnen för ett gott framtida liv. 

Samarbetet mellan olika aktörer måste utvecklas och hinder som finns i organisation och professionella kulturer undanröjas. Det finns gott om goda praktiska erfarenheter sedan socialtjänstlagen tillkom, inte minst fördelen och framgången i att arbeta lokalt och genom nätverk och samverkan med de aktörer som finns nära människorna i deras livsmiljö. 

Svensk socialtjänst skyltfönsterpolitik

Jag har ägnat ett helt yrkesliv åt socialtjänsten först som socialsekreterare till dess att jag avgick som socialchef i februari 2013.  Vad har jag lärt av detta?

Socialtjänstlagen som infördes 1982 bröt med äldre tiders förmyndarmässiga fattigvård. Den framsynta lagstiftaren hade stora ambitioner att på demokratins och solidaritetens grund hjälpa människor ut ur sociala problem till ett liv i ekonomisk och social trygghet. Helhetssyn och frivillighet var vägledande begrepp och man satte sina förhoppningar till förebyggande arbete och medverkan i samhällsplaneringen för socialtjänsten.

Det har nu gått 30 år och snart är mitt yrkesliv till ända. Vad har det blivit? Jo barnomsorgen och äldreomsorgen som då båda var en del av socialtjänsten har sprängt fattigdomskalet menar professorn i socialt arbete Sune Sunesson och är nu en del av generell välfärd och starkt efterfrågade av allmänheten.

Detta gäller inte det som kallas individ och familjeomsorgen; barnavård, missbruksvård och försörjningsstöd. Där har försörjningsstödet blivit en allt viktigare del av det sociala skyddsnätet, inte längre ett undantag som det var tänkt.

Från att ha varit en ramlag har socialtjänstlagen omvandlats till en specialreglerad lag, med mer av reglering, kontroll och myndighetsutövning.

Det är fortfarande ganska skambelagt och präglat av fattigvård att söka hjälp av individ och familjeomsorgen - måste jag som jobbat med detta så många år konstatera. Allt mer krav på dokumentation, kontroll och administration gör att socialsekreterarna idag har mindre kontakt med sina klienter än vad man hade för 30 år sedan.

Statsmakterna talar idag mycket om barnperspektiv och att lyfta grupper ur utanförskap. Men samhället lägger en tung börda av problem i knät på socialarbetarna där man har ansvar men inte alltid befogenheter och möjligheter att lösa problemen.  Problem ses idag återigen ofta som individuella tillkortakommanden inte som strukturella samhällsproblem, som var synsättet för 30 år sedan. En del insatser såsom arbetsmarknadsprojekt hjälper inte enligt forskning utan blir mer utryck för kontroll och spel för galleriet. Omhändertagande av barn kan bara rättfärdigas av skydd, det leder inte till att det går bättre för dessa barn om man inte satsar massivt på deras skolgång. Man kan ibland ställa frågan om det egentligen är den politiska viljan att lösa dessa människors problem?  Hade man annars inte gjort det på 30 år?  T.ex. bostadslösheten är ett större problem i dag än för 30 år sedan?

Skall individ och familjeomsorgens klienter lyftas ur sina sociala problem krävs förebyggande och strukturella insatser i arbetsmarknad, bostadsmarknad, skolan, sjukvård och rättsväsende. Projekt som syftat till att barn klarar sig väl i skolan, information till högkonsumenter av alkohol i primärvården och hemlösa som får bostad först har visat sig mycket framgångsrika och pekar ut vägen även för andra klientgrupper. Individ och familjeomsorgens insatser till dessa samhällssektorer, inte utstötning av klienter till individ och familjeomsorgen blir mitt fältrop!

Så länge detta inte sker i större omfattning blir den förda socialpolitiken en skyltfönsterpolitik, för att citera professor i företagsekonomi Mats Alvesson, och inte helt på riktigt!

Stå upp för det sociala arbetet

Vi har sett larmrapporter om en kris inom socialtjänsten nu senast i Helsingborg, där personalen uppges vara rädda för ett nytt Yara fall och sina chefer. Är problemet bara hög arbetsbelastning, låga löner och olämpliga chefer?  Medias rapportering är något ytlig.

Orsaken till problemen och krisen i socialtjänsten, som mest berör den sociala barnvården, men även andra delar av individ och familjeomsorgen, är komplex men jag vill peka på peka på några viktiga allmänna faktorer som i Helsingborg men också i hela landet ligger bakom problemen.

1.    Ett orimligt uppdrag. Socialtjänstlagen som ursprungligen var en ramlag har eroderats till ett allt mer specialreglerat och utvidgat uppdrag. Detta har förtydligats av tillsynsmyndigheterna, där kraven på insatser, utredningskrav och myndighetsutövning har skärps.  Det finns bristfällig balans mellan uppdrag och resurser att lösa uppdragen.

2.    För barnavården menar jag att det sk barnperspektivet är  en del av problemet. Naturligtvis skall först och främst barns behov tillgodoses vid en konflikt med föräldrarnas behov.  Men det som när SOL tillkom var grundläggande - nämligen helhetssyn - har ersatts med ett äldre synsätt som fanns under den gamla barnavårdslagen, där problemen individualiserats och inte ses som ett problem som har att göra med samhället och familjens sociala livssituation. Detta skulle jag vilja kalla barnfundamentalism. Detta riskerar att leda till att barns behov ses utan sammanhang med familj och samhälle och medverka till mer omhändertaganden av barn.  Samtidigt som vi vet att barns situation inte förbättras av omhändertagande för samhällsvård.  Omhändertagande kan enligt forskningen bara försvaras som ett skydd för barnet. Detta barnfundamentalistiska synsätt har drivit på kraven på socialtjänsten att utreda mer, vilket ytterst drabbar de unga socialsektorerna HD intervjuade nyligen. Problemet är att det är omöjligt att ha full kontroll att barn inte far illa. Det kommer att hända fler Yarafall, oavsett hur bra verksamhet vi har! Det vill säga om vi inte inför en polisstat av STASI-modell! 

3.    Ett annat problem är att den här verksamheten inte har som barnomsorg och äldreomsorg, som också var en del av den gamla fattigvården, lyckas sprätta bort sin fattigvårdsprägel. Bara 10 % av barnavårdsärendena är ansökningar om hjälp - resten är anmälningar om att barn far illa i sina familjer. Detta återspeglar inte bara vilka svårigheter socialsekreterarna har att möta men också bristen av förtroende för socialtjänsten från medborgarna som skulle vara i behov hjälp.

4.    Den omvärld som påverkar socialtjänsten präglas av att anmälningarna ökat vilket avspeglar, dels att toleransen för att barn far illa är lägre idag än tidigare, men också att andra samhällsinsatser i den samhälleliga välfärden inte gjort sitt jobb. De problem socialtjänsten har att arbeta med idag är mer komplexa än tidigare.

5.     Socialtjänsten arbetar alltför specialiserat och har för hög administrativ belastning bl.a. genom administrativa system som tex. BBIC (Barns behov i centrum) Detta gör att socialarbetarna inte har så mycket tid att träffa sina klienter och kan arbeta med det sociala arbete som de är  utbildade för. Att sedan de minst erfarna arbetar med de svåraste arbetsuppgifterna, som rör små barn som far illa, blir en ond cirkel av bland annat hög personalomsättning. Att socialsekreterarna som i Helsingborg och på många håll sitter i en stor socialborg långt från klienternas livsmiljö försvårar ytterligare.

Om man nu radar upp ett antal problem är det klädsamt att säga vad man skall göra för att komma till rätta med problemen. Här är några förslag. Absolut inte någon fullständig förteckning. En början är att utgå från Socialtjänstlagens grundprinciper om frivillighet, helhetssyn, kontinuitet, normalisering och närhet. Säkert behövs mer personal och högre löner men detta löser inte grundproblemen!

·         Tydlig politisk inriktning mot att göra IFO till en del av generell välfärd för att öka förtroendet för socialtjänsten hos medborgarna

·         Undvika att flytta problem till ”socialtjänstens box” och i så stor utsträckning hantera problem där de uppstår.  I synnerhet skolan måste göras till en arena där barn kan få det stöd de behöver, särskilt för att få den kunskap som manifesteras genom godkända betyg från grundskolan.  Det tvärsektoriella samarbetet måste bli bättre mellan socialtjänsten och andra instanser och aktörer.

·         Mindre specialisering och en mer generalistisk organisation. Lite bredare problemområden och lite mer av kontinuitet över tid i socialarbetarnas kontakter med sina klienter. Socialarbetarna måste få mer tid för det sociala arbetet som de är utbildade för!

·         Utflyttning av socialarbetare till klienternas livsområden. Detta ökar närheten och möjligheter till mer tillitsfulla kontakter.

·         Öka brukarinflytandet

·         Satsa massivt på mentor och annat stöd till ny personal

·         Öka samverkan med forskningen – gärna med disputerade chefer

·         Barnläkare i barnavården

·         Beroendecenter för all missbruksvård, utveckla sekundärprevention i primärvården

·         En ledningsfilosofi som bygger på förståelse av uppdraget, dialog och delaktighet för att skapa en tillit i organisationen.  Ledare som ger stöd till dialogen i organisationen och uppmuntrar en idémässig diskussion kring det sociala arbetet. Det behövs struktur och system i arbetsprocessen men i Helsingborg behövs mer hjärta i verksamheten.

En viktig sak är att socialarbetarna får stöd av medborgarna i svåra arbete. Frågan är dock hur stort intresset är om man jämför med när lärare och sjuksköterskor skriker på hjälp. Att skriva inlägg i den här frågan brukar inte föranleda något större gensvar. 

Miljöhänsyn i skogen väger lätt när den ställs mot äganderätten

Som framgått i media vann fem skogsägare ett överklagat mål i Mark och miljödomstolen som gällde förbud att avverka skog med hänsyn till skydd av den sällsynta fågeln Lavskrika (bilden ovan).

Det blir tydligt i den här domen att miljöhänsynen vägde lättare än äganderätten till skogen.

Det finns mycket träd i Sverige men mycket lite av opåverkad och gammal skog. Det mesta av svensk skog är virkesodling. Jag vistas mycket i sydöstra Småland och där är mycket av landskapet förött av kalhyggen. Det är väl snart så att vill  man uppleva riktig och gammal skog får man åka till en nationalpark som tex Norra Kvill, Tiveden eller Björnlandet. I senaste numret av tidningen Turist STFs tidning finns en artikel om Björnlandet. Läs gärna Turist om du är intresserad av natur och naturupplevelser. Där finns mycket att hämta. Inte minst för en fjällromantiker som undertecknad!

Det vore snart dags att skogsindustrin tog till sig andra avverkningsmetoder än kalhyggen – det finns. Man får ut minst lika mycket virke genom att avverka bara de avverkningsmogna träden i en skog.  

Socialtjänsten behöver en reform inte bara mer personal.

För några dagar sedan rapporterade Dagens eko att socialsekreterarna bara ägnar 2 % av sin arbetstid till att jobba med utsatta barn. Man hänvisar till organisationen Maskrosbarn att det finns en halv miljon barn som lever i familjer med missbruksproblem, våld eller psykisk ohälsa. Bara drygt 30 000 barn fick hjälp av Barnsocialtjänsten. Barnministern Åsa Regnér kommenterade att hon inte tyckte detta var bra men hänvisade till att man avsatt ganska mycket medel för att möjliggöra anställning av mer personal. Hon vill också se över lagstiftningen för att möjliggöra tidiga insatser utan tunga utredningar.

Jag blir så frustrerad!  Jag har ju redogjort tidigare för hur jag ser på problemen i Socialtjänsten. Problemet är inte i första hand brist på personal utan på det system man arbetar inom som gör att Socialsekreterarna måste ägna all tid till utredningar, kontroll och administration. Det är tragiskt att säga att socialtjänsten står inför samma problem man gjorde när socialtjänstlagen infördes. Människor vågar inte söka frivillig hjälp för problem med sina barn eller sina familjeproblem. I Helsingborg var det bara 10 % av inkommande ärenden som var ansökningar resten var anmälningar. Lägg sedan till att forskningen visar att omhändertaganden av barn ofta inte gör positiv skillnad så måste man konstatera att systemet är fiasko. Mer personal löser inte problemet. Även om det är viktigt att man har kompetent personal som stannar i yrket.

Det behövs en ny socialtjänstreform som bygger på att socialarbetarna har möjlighet att arbeta med socialt arbete med sina klienter och familjer.

De privata entreprenörernas bidragsberoende

Offentlig sektor upphandlar årligen för 600 miljarder hos privata företag. Det är för skattepengar. Det är förstås till största delen varor och tjänster man inte själv producerar.

Samtidigt har privata företag på senare år mutat in en hel bransch av företag inom skola, vård och omsorg som tidigare var offentligt driven. Alltså privatiserad.

Debatten handlar inte om att man mutat in en helt ny bransch utan om vinsterna. Inte ens vänsterpartiet ifrågasätter branschen som sådan. Bara vinsterna.

Privata företag inom skola, förskola, äldreomsorg och handikappomsorg försvaras ihärdigt av sina förespråkare med argumentet valfrihet. Den heliga valfriheten. Medborgarna skall kunna välja olika utförare av tjänster. Man gör medborgarna till kunder på en marknad -  inte som delaktiga medborgare i samhällets gemensamma skattefinansierade sektor.

Valfriheten inom tex äldreomsorgen saknar för de äldre ett verkligt innehåll. Det är för medborgarna väldigt svårt att välja ett boende. Man måste nog vara en insider som min fru var när vi skulle välja boende för min far. Men det behöver inte finnas några privata boenden inom äldreomsorgen det räcker långt att välja mellan de kommunala. Man kan inte heller försvara branschen för att de genererar sysselsättning. I bästa fall blir det lika många jobb med ett privat företag. Men ofta blir det färre. Alltså att branschen finns gagnar bara ägarna av de privata företagen.

Detta är så genomskinligt att man undrar varför så många blir lurade av detta fräcka profiterande på skattemedel. Den offentliga sektorn har blivit en tacksam gödkalv för privata intressen att sko sig. Företrädare för de politiska riktningar som vill gynna profiteringen på skattemedel brukar peka finger åt det som kallas bidragsberoende. Då tänker man på arbetslösa, sjuka och invandrade människor, vanligtvis fattiga människor som får det allmännas stöd. Men är inte privatiseringen av vård, skola och omsorg en gigantisk form av bidragsberoende?

Men egentligen kan man inte klandra privata företag att de gynnar sina ekonomiska intressen. De som skall klandras och ställas vid skampålen för att möjliggöra ett profiterande som gränsar till förskingring är de politiska partier som gjort detta möjligt.

Därmed inte sagt att den offentliga sektorn när de själva står för driften alltid hushållar med skattemedel på bästa sätt.  Men i bästa fall och mycket ofta finns en känsla för att man bedriver en verksamhet i medborgarnas tjänst. Men de politiker som tror på privatisering har inte någon djupare känsla för den offentliga verksamheten. Den offentliga verksamheten i deras händer drivs knappast med hjärtat på rätta stället.

I Helsingborg har det tydligt blivit fiasko med privatiseringarna av äldreboende Det är inte utan att man känner att man inte vill bli gammal i Helsingborg.

   

Är fattigdom ett brott som skall straffas?

I Danmark har 12 personer dömts till 2 veckors fängelse för tiggeri. I Vellinge har kommunen beslutat om ett lokalt förbud för tiggeri. Det moderata partiet i Sverige har ställt sig bakom ett krav på förbud för tiggeri i hela landet. Det rika vellinge tar täten En påföljd som diskuterats är böter. Historiskt har samhällets överhet betraktat fattigdom som självförvållad där de fattiga måste straffas och kontrolleras. Trots att socialtjänstlagen när den tillkom 1982 skulle bryta med denna fattigdomsyn lever detta kvar i samhällets praktiska hantering av försörjningsstödstagare, missbrukare och barnfamiljer med funktionssvikt.

De tiggare som kallas eu-emigranter som ofta är romer från Rumänien och Bulgarien som utnyttjat sin rätt till fri rörlighet i Europa har provocerat många. Man ska inte få något utan att göra rätt för sig är nog moralen. Andra ser en utsatt människa i den som sitter utanför sin mataffär och lägger några slantar i koppen.

Ingen kan ju tycka att det är någon bra lösning att människor tvingas tigga. En del tror inte på att de är så utsatta utan tror att det ligger en konspiration av en maffia som har organiserat ett nät av tiggare. Hur man än ser på det är det ett faktum att det finns många fattiga människor i t.ex. Rumänien. Som jag förstått det så var arbetslösheten lägre under kommunisttiden och att många företag blev utkonkurrerade av t.ex. tyska företag när det blev en öppen marknad i EU.

Vi har ett Europa med stora klasskillnader mellan de som är rika och de som är fattiga. Däremellan en ganska välmående medelklass. Nu vill alltså en del att fattigdom i form av tiggeri skall straffas. Tar straffet bort fattigdomen? Nej förstås inte, bara möjligen tar bort det från vår synliga horisont och de som inte vill dela med sig slipper se eländet och påminnas om att fördelningen av rikedomar är ojämn. Att döma till böter för tiggeri blir ju lite tragikomiskt. Ska tiggaren tigga ihop sina böter?

Jag tror att vi får ha kvar tiggarna så länge det finns en fri rörlighet i Europa och tills EU tar itu med den utbredda fattigdomen.