Jag längtar alltid till Lappland

Ett magiskt ögonblick i mitt liv var en fjällvandring i Sareks nationalpark 1980.  Jag minns särskilt en övergång från Pastavagge till Rapadalen över en glaciär som heter Alep pastajekna.   Dagen var underbar med helt blå himmel. Efter att ha vandrat uppför isen, passerat en rasbrant och issprickor, där jag nästan föll ned, kom vi efter hopp på många stenar över en strid jokk fram till en klipphylla med utsikt över den vidunderligt vackra Rapadalen. Vi hade vidunderlig utsikt miltals i båda riktningarna av den stora dalen med sin meandrerarande älv rapaätno, där älgarna ogenerat drack vatten i korvsjöarna. Där på klipphyllan med den imponerande Piellorieppe på andra sidan av dalen stod jag på darrande ben. Skulle det gå att ta sig ned för den branta sidan av Skårkiberget. Man kunde bara skymta några meter av branten och det såg omöjligt ut. Men det gick. Vi fick gå i serpentiner och snart var vi nere i den nästan tropiska grönskan i Rapadalen med alla sina mygg som på kalfjället lyser med sin frånvaro. Rapadelen är nog den svenska naturens främsta juvel.

Minnena kom tillbaka när jag lyssnade på radioprogrammet Naturmorgon, som sände från Stora Sjöfallets nationalpark.  I programmet medverkade Barbro Dynesius som är dotter till den stridbare miljökämpen Hjalmar Öberg och bor vid sjön Langas som ligger nära Saltoloukta fjällstation som jag passerade på väg mot Sarek 1980. Jag minns att jag som representant för Folkkampanjen mot kärnkraft ringde Hjalmar Öberg för att diskutera miljöfrågor någon tid efter folkomröstningen om kärnkraft. Trots att de stora vattenkraftverken ligger så nära och en stor del av det som var Stora Sjöfallet och flera sjöar som nu är vattenmagasin, hade Hjalmar inte elektisk ström till sitt hus, utan fick förlita sig på dieselaggregat. Regleringarna har starkt påverkat naturen och det är en märklig händelse att det som blev nationalpark 1910 bara några år senare blev utbygget. Idag kan man inte fiska Röding i Langas, däremot i Suorvadammen.

Det finns ingen anledning att vara särskilt imponerad av svensk naturvård.  Vi har nationalparker, men har aldrig kopromissat när ekonomiska intressen stått på spel.

Hu r man hanterar gruvnäringen i norr nu är exempel på detta.  Det finns mycket av öde vidder i Sverige men inte mycket av vildmark. Vad menar jag med det?

Det finns ingen natur som inte påverkas av människan.  I norr är det rennäringen som i många fall påverkar de naturliga förutsättningarna. T.ex. kan man knappast tänka sig varg i Sarek. Det skulle inte gå att förena med rennäringen.   

Det är en fantastisk rikedom att ha en sådan natur som finns i Lappland. Inte många sörlänningar förstår det.  Det går inte en dag utan att jag längtar dit. Nu när jag fått Atros i höften blir det kanske inte fler vandringar. Då kan man istället njuta en fantastisk bilderbok av Claes Grundsten som heter Dag Hammarskjölds fjällvärld. På  hans bilder kan man i någon mån förnimma den känslan av att vara mitt bland dessa fantastiska fjäll och vara så utlämnad till naturen.

Från Saltoloukta minns jag att vi satt och såg solen gå ned över sjön, som på bilden ovan. Det var magiskt.     

Vy över Rapadalen