Berusad på böcker del 14

Dan Andersson

En bild kommer för mig. I huset i Grangärde i finnmarken på övervåningen med snedtak och  utsikt  vid fönstret sitter Dan Andersson och skriver på romaner och dikter. Det är vinter och hans vindsrum är utkylt. En bild av ödemarkspoeten i våra hjärtan.  Dan Andersson är en poet som lämnat ett stort avtryck i den svenska folksjälen. Han dog i hotellsäng i Stockholm där man hade rökat mot ohyra.

Man kan förknippa Dans dikter med ord som bottenlös fattigdom, ödslighet, drömmar om ett bättre liv, skönhet och vemod om livets förgänglighet. Kort sagt det nordiska eller svenska vemodet. Man kan känna att detta är för deprimerande men jag känner att det mitt upp i vemodet finns en väldig känsla av skönhet och energi, som trots allt bjuder på en kraft, en berusning.  Det är nog ett raseri mot orättvisor som försätter en människa i utsatthet och nöd.

Dan Anderssons dikter har satt sig i den svenska folksjälen och jag citerar här några av hans mest kända dikter, ibland tonsatta och sjungna.
 

Svart smyger natten kring stenstödda land - 

somna ej, somna icke in!
Om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand
och den brödlösas sorg skall bli din
(Visa vid kolvakten)

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst

Vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst
Här är helg, djupt i skogarnas ro!
(Helgdagskväll i timmerkojan)

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,

I sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
Jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.
(spelmannen)

I natt har jag vandrat från Hedsunda by,

där jag fåfängt bönfällt om hägn,
mina glappande skor  äro tunga som bly
Av träckstänk och midnattsregn
(Hemlös)

Min kärlek föddes i lustfylld vår,

på stränder av lekfullt dansande vatten,
och vildhonung drack jag i ungdomens år
På ängar våta av dagg i natten.
(Visa)

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,

och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.
(Till min syster)

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
(Omkring tiggaren från Luossa)  

Detta är den fjortonde artikeln om böcker som berusat mig. Dan Andersson har i sin vemodiga och sublimt vackra poesi verkligen berusat mig.  Han har i mångt och mycket blivit arbetarrörelsens poet. Även om hans dikter inte är särskilt politiska mer än visar upp fattigdom och utsatthet. Han anvisar inga lösningar. Men i det vackra finns en kraft av en vision om en bättre tillvaro.