Berusad på böcker del 12

 

 

Lyrik den förtätade formen för uttryck

Hittills har jag bara berättat om böcker som är skrivna på prosa. Men vi har ju också dikten. I denna form är många av världslitteraturens verk skrivna. Dikten är den koncentrerade och förtätade formen för litterära uttryck. På senare år har jag, ibland därför att tiden inte räckt till läsning av romaner, läst dikter. Här  finns hur mycket som helst att berätta om. Här några utsnitt ur en oändlig litteraur. Jag kommer att återkomma till dikter som fångat och berusat mig.

Rökstenen

Det tidigaste diktverket nedtecknat i Sverige torde vara inskriptionen på Rökstenen, vår största runsten från 700-talet, vid kyrkan i Rök ett stenkast från E 4:an. Varin ristade stenen till minne av sonen Vämod. Den slutar på detta sätt:

”Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarens hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, främste av Märingar”

Denna kung som omtalas levde flera hundra år innan Varin och var tydligen en dåtida idol.Rökstenens text är dunkel och har blivit föremål för  många tolkningar.

 

En av mina favoritdikter är Älvkungen av Goethe:

Vem rider så sent i stormens dån?

Det är en far med sin späde son.

Och gossen har det så gott på hans arm:

hans grepp är fast, hans famn är varm

---

Sin häst han i rysande sporrar i hast

och håller det kvidande barnet fast.

Sin gård omsider når han med nöd.

Då låg i hans armar gossen död.

Detta är första och sista versen av den mycket gripande dikten. Egentligen tycker jag bäst om att läsa den på tyska. Jag tror att den berörde mig  extra starkt när  min egen son var liten.

En annan klassisk dikt, som jag först kom i kontakt med i skolan på originalspråket är Annabel Lee av Edgar Allan Poe. Den uttrycker en nostalgisk och romantisk längtan efter den döda älskade flickan:

I en fjärran tid i ett fjärran land,

som vågorna vandra förbi,

där levde en flicka på havets strand,

min strålande Annabel Lee.

Och hon levde och dog i en längtans brand:

att mig älska och älskad bli.

Karin Boye - en kvinnas öde

 
Säkert har du hört Karin Boyes  egen stämma ljuda i en radioupptagning,  från någon gång i slutet av 30-talet eller början av 40-talet, när hon läser dikten I rörelse.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

Men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

Där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

Blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

 Hennes röst låter så hängiven och klar, den gör intryck.  Karin Boye är en av våra största poeter som det inte går att gå förbi. Hennes ord är så vackra men samtidigt fyllda av sårbarhet och ångest. Karin hittades sittande mot en sten i skogen ihjälfrusen den kalla våren 1941. Så smaklöst av Mercedes att utnyttja Karin Boye och hennes dikt i sin reklam.

 Något bortom bergen

Slutligen kan man inte som svensk komma förbi Dan Andersson.  Han är  min favoritpoet.  Hans poetiska och vemodiga uttryckssätt innehåller så mycket av nordisk mentalitet av svårmod mot en fond av en mörk och vacker natur. Dessa rader har fastnat hos mig:

 ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.”

(ur Omkring tiggaren från Luossa)

 Jag avser att återkomma med en betraktelse över Dan Andersson när andan faller över mig.