Mikael Wiehe en viktig röst i det svenska samhället

Mikael Wiehe gjorde igår lämpligt nog på första maj ett framträdande på konserthusets lilla scen inför en mycket entusiastisk publik.  Han sjöng både nya och gamla låtar.  Han har sedan sjuttiotalet alltid öppet och tydligt stått upp för ett budskap om stöd för de svaga och förtryckta och idag en allt mer övertygande kritik mot det kapitalistiska systemet som skapar fattigdom och sociala skillnader.

 Idag när fascismen i krisens Europa växer sig allt starkare tänker jag särskilt på några rader i en låt han och Björn Afzelius framförde bland annat i en fin inspelning från en turné i Norge 1994 som heter Valet.

Dom flesta går med strömmen om det går

Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro
Men om fascismen kommer smygande tillbaka
Så är det du och jag som måste stå emot

Idag när Sverigedemokraterna sitter i Riksdagen och Svenskarnas parti demostrerar till klockers klang i Jönköping är dessa rader allt mer aktuella.  Jag såg dessa proggens giganter på en konsert i Sofiero och det kan ha varit också det året 1994. Det var en särskild magi när de sjöng tillsammans.  Är inspelingen från Norge den bästa ni gjorde frågade jag honom efter konserten?  Ja vi hade så kul tillsammans sa han.  

Jag minns när jag första gången stötte på Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Det var när Hoola Bandoola band gav ut sin skiva Vem kan man lita på tidigt sjuttiotal. Sedan minns jag en konsert i Grytan i Helsingborg vid ungefär samma tid.  Sedan har det blivet många tillfällen att lyssna på Wiehe inte minst på ett antal Barsebäckdemonstrationer mot kärnkraft, när sjuttiotalet höll på att gå över i åttiotal.

Det räcker naturligtvis inte att ha ett politiskt budskap det ska vara bra också.  De kraven har verikligen Hoola Bandoola band, Mikael Wiehe och Björn Afzelius levt upp till. Det finns ju nu ett enormt musikutbud. Ofta kan man inte uppfatta texten på låtarna och det är kanske inte alltid meningen. Man har kanske inget viktigt att säga. Men det har en särskild magi när både fin musik och ett budskap harmonierar och når fram.  

Jag har haft förmånen att under sjuttiotalet på nära håll lyssnat på Fred Åkerström när man under en tid ofta vistades i Helsingborg. Den kraft han utstrålade i sin sång är oöverträffad. Vi satt flera gånger bara några meter från honom på puben Charles Dickens. Jag är också tacksam för att jag fick höra en konsert på stadsteatern med Cornelis Vreeswijk året innan han gick bort.  Olle Adolphson med några av svensk visas pärlor hörde jag på konserthuset några år innan han gick bort.  

De flesta på Mikael Wiehes konsert var också med på sjuttiotalet. Alla generationer måste nog ha sin uttolkare och jag hoppas det stiger fram nya artister med politiskt mod och civilkurage nu när tunga moln hopar sig i horisonten och de reaktionära krafterna tar sats för att angripa den sociala rättvisan.