Ett moln på min himmel – Bonjour Tristesse – en studie i spel - Berusad på böcker del 24

I min serie läsning av gamla klassiker som är kortromaner har jag kommit till den franska författarinnan Françoise Sagans bok Bonjour Tristensse, på svenska Ett moln på min himmel.

Boken var Sagans debutroman som hon skrev när hon inte ens var 20 år fyllda.

Boken handlar den unga flickan Cécile – bokens jag - som bor med sin pappa och nu tillbringar sommarlovet i ett hus vid franska Rivieran och lever ett bekymmerslöst överklassliv. Cécile och pappa har en mycket nära och förtrolig relation och Cécile verkar mycket lycklig. Pappa som är i fyrtioårsåldern lever ett sorglöst liv som innehåller att han byter älskarinnor ganska ofta. Det är ofta kvinnor inte mycket äldre än dottern. Detta bekymrar inte Cécile det minsta. Dessa lösa förbindelser hotar inte hennes och pappas livsstil.  När boken börjar har pappa tagit med sin senaste kvinna som heter Elsa. Allt är frid och fröjd tills Cécile får veta att pappa även bjudit dit en gammal vän till familjen, en kvinna som heter Anne som är i faderns ålder. Nu förändras spelet i familjen. Anne ställer krav på Cécile att hon skall läsa upp sina skrala betyg för att kunna ta sin examen. Cécile är mest intresserad att sola på stranden och umgås med din unge mannen Cyril som har en segelbåt.

En kväll åker sällskapet till Cannes för att roa sig. Det slutar med att pappa dumpar Elsa och inleder ett förhållande med Anne och sticker iväg utan att ens ha talet med Elsa.

Det är nu som romanen övergår i ett allvarligt känslospel. Cécile kan inte acceptera att Anne tagit Elsas plats och nu smider hon planer för att få pappa att på nytt upptäcka Elsa.  Cyril som hon nu inleder ett sexuellt förhållande med förmår hon att ta emot den försmådda Elsa i hans bostad och arrangera att det ska se ut som om dessa har ett förhållande. Allt för att göra pappa svartsjuk och på nytt upptäcka förtjänsterna med Elsa.  Grovt intrigerar den sjuttonåriga unga damen för att nå sitt syfte. Till sist lyckas hon arrangera att Anne får se att pappa står ute i tallskogen och kysser Elsa. Då spricker allt upp och leder till ett dramatiskt slut som jag inte ska avslöja om det till äventyrs finns någon som inte läst boken.   

Man kan ju läsa en bok med olika ögon. Man skulle ju kunna se det hela som en variant på oidipuskomplexet. Bonjour Tristesse var föremål för en bokcirkel i Lundströms bokradio i P1 för något år sedan. Jag kan säga att jag läste[g1]  inte boken med samma ögon som de som deltog i bokcirkeln.

Min referensram är Eric Bernes teori om Transaktionsanalys och särskilt hans analys om spel. Teorin bygger på att människor kommunicerar med olika jagtillstånd: Barn – Vuxen – Förälder. Beroende på med vilket jagtillstånd man kommunicerar med och vilket jagtillstånd de personer man samspelar med, så uppstår olika situationer. Bäst fungerar nog kommunikationen om båda kommunicerar med sitt vuxen. Men vi människor använder mycket tid till att göra det som Berne kallar spel. Spel är manipulationer med andra människors känslor. Vi lägger visserligen en del tid på att kommunicera i vårt arbete, ha tidsfördriv och i bästa fall ha en intimitet i kommunikationen. Men som sagt vi ägnar mycket tid med spel. Spel i transaktionsanalysen är ett triangelspel. Någon är en angripare mot en person som känner sig som ett offer. Då dyker ofta en räddare till offret upp. Det kan då bli så att aktörerna ändrar position i spelet. Räddaren kan gå till angrepp på den som tidigare varit angripare som i sin tur känner sig som ett offer och får hjälp av en räddare. Så kan det fortsätta. Berne delar in spelen i olika allvarlighetsgrad. I de allvarligaste spelen är det på liv och död. Ofta har författare utnyttjat den här dramaturgin i romaner och skådespel. Jag tycker att Bonjour Tristessen är ett lysande exempel på ett spel på liv och död.

Den här teorin om spel har ofta hjälpt mig att förstå när jag varit indragen i spel och då haft större möjligheter att dra sig ur. Spel bör ju brytas för att vi människor skall få bra relationer i våra liv.  

  

---

 [g1]

En god jul och gott nytt år för den sociala rättvisan

Det fanns en tid när jag arbetade på Socialförvaltningen i Helsingborg. Varje år inför julen brukade jag läsa Viktor Rydbergs dikt tomten. Den kan ju tyckas ge en romantiserad bild av julen. Men jag tycker att dikten ger en berättelse och den skildrar en nordisk natur som vi har våra rötter i och den är bitvis en stor dikt. Den ger åtminstone mig lite julro.

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

God jul

Önskar Bloggen alla läsare

Svetlana Aleksijevitj berättar om barns krigsminnen

Idag när jag gick ut med hunden, den sena eftermiddagen när solen redan gått ned och den nordiska natten tagit över med sitt decembermörker, lyssnade jag på det inspelade programmet Radioföljetongen.  Det var första avsnittet av Svetlana Aleksijevitjs berättelse"De sista vittnena" om hur barn upplevde det andra världskriget. Det handlade om hur barn upplevde den 22 juni 1941 dagen då Hitlers nazister med full kraft med miljoner soldater gick till anfall mot Sovjetunionen.

Pappa kysste min mamma på hennes ansikte och hennes händer. Det brukade han aldrig göra sedan sprang han bort och tittade inte bakåt. Jag såg honom aldrig mer. Mamma låg på rygg med utsträcka händer. De begravde henne där hon låg. Jag talade inte på länge. Om man såg något rosa på de brinnande husen så var det ett barn som brann. Där vårt hus låg fanns inget kvar. Till och med katten var tyst. Alla var tysta. Nazisterna Avrättade min morbror. Hans syster försökte fånga upp hans hjärna. Den var alldeles vit. Mitt minne av dagen då kriget började är doften av de blommande syrenerna. Detta är några av berättelserna som jag nu ur minnet erinrar mig. Dessa berättelser träffade med kraft och jag kände mig alldeles tagen.

Det är inte ofta man får höra barns berättelser om hur det är att uppleva krig. Dessa berättelser är en pusselbit att förstå dagens Ryssland. Men om man lyssnar kan man säkert få liknade berättelser från barn som upplevt det aktuella kriget i Syrien. Många av dessa barn har kommit till Sverige. Det jag tänker är att Svetlana Aleksijevitj till stor del lyssnat på kvinnors och barn berättelser. Det är inte barn och kvinnor som startar krig.

Personal i Helsingborgs stad gör uppror!

Den senaste tiden har det inte blivit så många inlägg på min blogg. Anledningen är dels att jag inte haft någon unik synpunkt värd att föra fram. Men främsta anledningen är att jag igen är inkallad till Klippans kommun för att hjälpa socialförvaltningen med stöd till ledningen och hjälpa förvaltningen att komma till rätta med ett nytt stort underskott. Med hjälp av en åtgärdsplan har man kommit till rätta med en hel del problem, inte minst individ och familjeomsorgen. Nu återstår att lösa en del problem inom handikappomsorgen, i korthet benämnd LSS. Uppdraget som rådgivare sträcker sig året ut.  

Flyktingfrågan överskuggar det mesta i samhällsdebatten.  Jag tror på en solidarisk flyktingpolitik. Men vi måste kunna ge flyktingarna ett värdigt liv i Sverige.  Det har varit ett tvärt kast från en ultraliberal politik på det här området som har varit att lägga upp bollen för Sverigedemokraterna till en betydligt mer restriktiv politik. Det behövs som vår statsminister säger ordning och reda i hanteringen.

Många människor har blivit oroliga över invandringen och lockas till stöd för det fascistiska partiet Sverigedemokraterna med sin rasistiska ideologi. Jag tänker är alla dessa snart 20 % av de röstberättigade så obildade, så historielösa, så egoistiska, så osolidariska människor?

Man talar nu om ett Sverige i kris. Att SD får så många anhängare är ett allvarligt kristecken. Eu är försvagat av inre splittring och i botten ligger en ekonomisk kris inom särskilt euroområdet.

I Sverige kan man också peka på en kris för de offentliga institutionerna. Jag som arbetat nästan fyrtio år i socialtjänsten noterar att socialtjänsten är utsatt för stora påfrestningar.  Många poliser funderar på att söka andra jobb på grund av sin stora belastning. Främst akutsjukvården är hårt belastad för att inte tala om Migrationsverket. Jag tror att personal idag är sämre rustade än tidigare eftersom samhällsandan är försvagad och ersatt med en individualistisk ideologi.

I Helsingborg läser man ständigt om nya problem på socialförvaltningen, bortglömda klientärenden, personal som säger upp sig och många vakanta tjänster och en brist på förtroende för ledningen. Det finns en plan rapporterar de ansvariga.  Förbättrad arbetsmiljö, chans till lönelyft och ett nära ledarskap är nog gott och väl men det grundläggande problemet är ledningsfilosofin och bristen på tillit mellan ledning och medarbetare. Nu kan man avfärda min synpunkt  med  att en fd socialchef är en gubbe som sitter på  hyllan och tycker. Det är lätt att tala för sin sjuka moster. Men jag skulle inte sagt detta om jag inte känt att det har gått för långt att många i personalen far illa.  Jag mår själv illa av att många inte har det bra. Jag tror inte man löser problemet förrän man ändrar sin ledningsfilosofi.

Vård och omsorgsförvaltningen verkar också ha stora problem. Jag hörde att nästan alla personer som arbetar i kretsen kring förvaltningschefen Britt-Marie Börjesson slutat. Börjesson som har en fäbless för långa utläggningar som ingen förstår och i förvaltningen en ledarstil med att dela ut order utan någon som helst dialog. Hon liksom Åbinger verkar oförmögna till dialog. Avståndet växer mellan ledning och verksamheten ute på fältet säger en röst jag lyssnat på. Vågar man bli gammal i Helsingborg? Politiken vill också privatisera 4 boenden inom äldreomsorgen. I Helsingborg har det gått fram och tillbaka med privatiseringar. Sådana politiker kan man inte ha förtroende för!

Jag tror att det som händer  är en medveten strategi på Vård och omsorgsförvaltningen och Socialförvaltningen och ett uttryck för den ledningsfilosofi som stadsdirektören  Palle Lundberg står för. För honom handlar chefskap om styrning som bygger på teknik och struktur. Jag kan nog säga att jag känner Palle ganska väl och kan med viss tyngd säga att han inte begriper vilken verksamhet som pågår där ute på fältet, trots alla löprundor, vinterbad och cykelutflykter till jul. Rådhuset är en värld för sig.  I alla fall har de nog roligt i Rådhuset när dom sätter sprätt på skattepengar till informationsverksamhet, olika tävlingar och event och stöd till driften av skrytbygget Helsingborgs arena. Helsingborgs stad har för mycket pengar. Det märker man när man kommer till Klippan som inte har pengar till en hel del nödvändig verksamhet. Min uppmaning till personalen: Gör uppror! 

Som vanligt blir jag väldigt glad om du som läser det här lämnar synpunkter och kommentarer.

En essä om Lenin, ryska revolutionen ,Sovjetsamhället och andra revolutioner och visionen om det klasslösa samhället

Detta är en reflektion eller en essä som tog sin utgångspunkt i personen Lenin för att sedan föda funderingar om Sovjetsamhället för att därefter leda till funderingar om kommunismen för att därefter leda till tankar om vilken vision om samhället jag har. Som vanligt är det kanske ibland lite spretiga tankar för att komma viktiga sanningar och nya perspektiv på spåren som kanske ger fler frågor än svar. Men Utan några slutgiltiga slutsatser utan bara tänka högt och tänka medan man skriver. Jag blev inspirerad en gång av Michel Foucault som i sin bok vetandets arkeologi utvecklar tankar om att diskurser, som är utsagda eller skrivna utsagor, som har genomgått en process från tanke till sin uttryckta form. Denna process innebär en selektion eller ett censursförfarande innan diskursen antingen muntligt eller skriftligt uttrycks och får en praktik. Foucault talar om utestängsmekanismer. 

Min ambition är att så långt det är möjligt säga som det är. Det är mycket vanligt att man i tidningsartiklar eller i andra medieformer förstår att här har man censurerat. Ett exempel på detta är att media hade långa artiklar om att en författare hade hotat Aftonbladets kulturchef och en recensent men där rapporteringen bara gick runt vad författaren egentligen hade sagt. Nu var man förstås rädda för att det skulle kunna bli rättssak av det hela. Men man kunde inte bedöma vad det egentligen handlade om. Och så är det ofta. När det gäller brott skriver man inte om otäcka saker och då blir hela saken inte begripbar. Man förskonar människor för det obehagliga och därmed förlorar man kontakten med verkligheten. 

Jag minns att jag under nattens kalla vargtimmar satt brandvakt på en trälåda i militärtältet under min militärtjänst och läste en broschyr av Lenin om dialektiken i ljuset från kaminens gula ljussken. När jag fotskadad skickats hem låg jag på gräset i mina föräldrars trädgård och läste imperialismen som kapitalismens högsta stadium. På tåget till Hässleholm var jag helt försjunken i Vad bör göras. Det var under min bolsjevikiska period. Min politiska verksamhet under militärtjänsten, som bestod av försäljning av tidningar, utdelning av flygblad och agitation bland medsoldaterna, ledde till att jag och en kamrat en dag kallades upp till kompanichefen för tillrättavisning och att jag under övningar sattes under särskild bevakning. Säkerhetstjänsten har ögonen på er berättade våra befäl. Det är inte så många i dag som är medvetna om att vänsteranhängare har utsatts för politisk förföljelse i Sverige. Så rädda var de för oss unga idealister som var inspirerade av Lenin. Det måste alltså ha varit något särskilt med denne Lenin.

Det här är en reflektion eller något som med anspråk skulle kunna kallas en essä, ett försök att diskutera några sidor och aspekter av Vladimir Iljitj Lenin, Sovjetunionens skapare och dess stora ikon, ännu inte förd till graven utan utställd i ett mausoleum invid Kremlmuren i Moskva, för att i någon mån förstå vad som händer i dagens Ryssland och kanske bättre förstå Putin.

Det är mer än 90 år sedan Lenin dog och man kan fråga sig om han är intressant att dra fram ur historiens dunkel och skärskåda lite närmare. Jag kan inte ge en heltäckande analys av Lenin, utan jag tänker mig en reflektion över några delar av Lenin och Leninismen. Vad man än tycker så har Lenin haft en avgörande inverkan på utvecklingen i hela världen under 1900-talet.

Lenin kom att få för en enskild människa en anmärkningsvärd inverkan på Sovjetunionens utveckling. Jag har läst några biografier om Lenin för att få några nycklar till förståelse av dagens Ryssland och inte minst en förståelse av Putin. För att i någon mån förstå samtiden, och ha någon aning om vad framtiden möjligen kan bära i sitt sköte, är det nödvändigt att blicka tillbaka på historien och det förflutna.

Är det en tillfällighet att Putin framstår som en auktoritär ledare och har Ryssland haft annat än auktoritära regimer och ledare? är några frågor jag ställt mig. Är Lenin och leninismen en typisk rysk företeelse, även om det kommunistiska partiet designat av Lenin blev stilbildare för en världsomfattande rörelse.

De böcker jag läst är Lenin av Hélén Carrére d´Encarsse, Lenin en biografi av Daniel Shub, Lenins liv och död av Robert Payne. Problemet är att det blir svårt att få en objektiv berättelse om en sådan kontroversiell person. Det är långt mellan den officiella berättelsen från Sovjetunionen och till exempel Paynes berättelse publicerad i en Det bästabok. Dessa biografier berättar om inledningen till Sovjetunionen. 
Nobelpristagaren i år Svetlanda Aleksijeitj berättar historien om Sovjetunionens upplösning och svanesång. Hennes berättelser om enskilda människor är gripande. Det lidande som ryssarna genomgått är obegripliga. Inte minst vad man gick igenom under det som man fortfarande kallar det stora fosterlänska kriget är bortom all mänsklig gräns för lidande. Om detta vittnar bland annat hennes berättelser om vad barn upplevde under kriget. Jag har läst Tiden second hand, slutet för den röda människan. Det blir en berättelse om en början och ett slut. 
De olika  böcker jag läst ger en delvis olikartad beskrivning av det historiska skeendet och personen Lenin. 

Lenin och hans kommunistiska parti hade en ambition att låta de människor som varit förtryckta och utsugna i det kapitalistiska samhället få makten och en social rättvisa. Man utgick från att kapitalet inte godvilligt släppte ifrån sig makten utan det var nödvändigt att gripa makten med våld och kraftfullt undertrycka den tidigare härskande klassen. Den socialistiska revolutionen ses som ett medel för att föra samhällsklassen proletariatet till makten. Man talar egentligen inte om att förbättra människors levnadsvillkor på individplanet, utan detta skall bli förverkligat genom att proletariatet kommer till makten. Individen saknas i den politiska ideologin och försvinner in i den anonyma massan av proletärer. Detta kom att bli utmärkande för hela detta samhällsbygge som sovjetsamhället var.

Utan tvekan hade ryska oktoberrevolutionen en prägel av ett våldsamt pöbelupplopp framburet av ett mångårigt förtryck av folket av den tsaristiska regimen. Detta förtryck framkallade ett uppdämt raseri. Det var en rasande folkmassa av arbetare, och inte minst matroser och soldater med ursprung i bondeklassen, som stormade Vinterpalatset och störtade den provisoriska regeringen med Kerenskij i spetsen denna dag i oktober nådens år 1917 enligt den gamla almanacken. Om man skall kalla detta för oktoberrevolutionen eller oktoberkuppen är en omtvistad fråga. Man får nog se hela förloppet från februarirevolutionen och långt över inbördeskriget som den ryska revolutionen.

Det är ingen tvekan om att maktövertagandet och sedan maktutövningen därefter präglades av otroligt mycket våld, godtycklighet och rättslöshet. Bolsjevikerna var otroligt skickliga i att bygga upp ett parti för uppror men amatörmässiga i att styra landet. Många av de yrkesrevolutionärer som tog makten var intellektuella och teoretiker, och inte sällan sprungna från över och medelklass i tsarens Ryssland och utan erfarenhet av styra för förvalta en stat och ett samhälle.

Det är frågan om det någonsin funnits en mer skicklig maktpolitiker än Lenin. Han kompromissade mycket sällan med sina principer och höll stenhårt fast vid sin linje. Principfasthet är bara förnamnet när man betraktar denne man som ensam skapade bolsjevikpartiet och vars principfasthet ledde revolutionen och som sedan skapade Sovjetsamhället. Det finns ett jesuitiskt drag hos Lenin och Bolsjevikerna. Ändamålet helgar medlen. Vilka medel som helst nästan var tillåtna i klasskampen, t.ex. bankrån. Perioden skulle ju som en pendang till vilda västern i Amerika i Ryssland kallas för den vilda östern dessa första år efter revolutionen.

  

Jag tänkte att vi skulle titta på några nyckelhändelser under revolutionens förlopp nämligen den konstituerade församlingen, Kronstadtupporet och NEP- Ny ekonomisk politik.

Konstituerade församlingen var en efter revolutionen av folket vald församling som i början av 1918 samlades för att fatta beslut om Rysslands framtid. Det var en församling med majoritet av Socialistrevolutionärerna och Mensjevikerna. Bolsjevikerna hade absolut inte majoritet i valet. Men de hade gripit makten och utnyttjade sin makt och upplöste den valda församlingen. Det känns stötande att se den brist på respekt Bolsjevikerna visade den valda församlingen. En publik av anhängare lät man genom skrän och oväsen störa förhandlingarna. Det fanns till och med matroser som i en del beskrivningar pekade med sina vapen på talare till samlingen.  Man tog sig denna rätt då man ansåg sig representera proletariatet och införde proletariatets diktatur. Lenin menade att man hade den lilla arbetarklass som fanns i Ryssland bakom sig. Lenin ansåg att Socialistrevolutionärerna och mensjevikerna representerade småborgarna och då var det rätt att inte tillämpa så kallad borglig demokrati som bygger på att majoriteten vinner.  Man kom sedan att använda våld mot sina politiska fiender, inte bara de vita utan även mot olika socialistiska riktningar. Parollen likvidera bourgeoisien som klass tillämpades nog tyvärr så bokstavligt att många människor dödades enbart på grund av att man råkade vara född i borgarklassen eller aristokratin. Så många man kom åt likviderade man i tsarfamiljen. Det var samhällsklasser och kategorier av människor som likviderades - inte individer, de försvann in i massan trots att det kunde röra sig om barn. Man kommer nästan att tänka på den religiösa föreställningen om arvsynd.

Det andra exemplet är Kronstadtupproret 1921. Bakgrunden var att det inträffat en serie bondeuppror i centrala Ryssland och strejker i Petrograd och flera andra städer. Ekonomin höll på att bryta samman och folk svalt. Matroser på den så kallade Kronstadt fästningen i St. Petersburg gjorde uppror mot bolsjevikerna. Dessa matroser hade varit bolsjevikernas trogna vapendragare i revolution. Från Kronstadtfästningen hade man den dagen i oktober 1917 innan stormningen av Vinterpalatset skjutit in i palatset och utövat avgörande press på den provisoriska regeringen. Nu var de missnöjda, med bristen på inflytande, krävde nyval till sovjeterna och press och yttrandefrihet för alla socialistiska riktningar, och gjorde uppror. Upproret slogs ned med ofattbar brutalitet av Trotskij och general Tuchatjevskilj. Tusentals dödades.  Inte många kom undan med livet i behåll.

 NEP - Ny ekonomisk politik är mitt tredje exempel. 1921 höll ekonomin på att fullständigt kollapsa i Sovjetunionen. Människor svalt och uppror som framgår ovan inträffade. Rysslands bönder var inte villiga att producera livsmedel till städerna utan bara för eget bruk och matbristen blev ohållbar. Lenin och sovjetstaten införde då ett blandekonomiskt system som innebar att bönderna fick sälja en del av sin skörd på en fri marknad och resten levererades till staten. Lenin lär också ha varit inne på att släppa in utländska investerare för att få igång ekonomin men detta mötte motstånd i partiet. NEP sågs som en tillfällig kompromiss med kapitalismen. Här visade Lenin en praktisk kompromissvilja som inte Stalin sedan skulle visa. När Stalin sedan hade makten infördes femårsplanerna. Man kan ju fråga sig hur den ekonomiska politiken hade blivit om Lenin levt vidare? Utvecklingen hade kanske tagit en helt annan vändning?  

Utan tvekan utövade Bolsjevikerna ett mycket auktoritärt styrelsesätt.  Det var partiet som styrde och politbyrån som styrde partiet och det var Lenin, så länge han levde, som styrde politbyrån. Enda sedan han skapade sin fraktion av bolsjeviker hade han samlat sina anhängare under sin makt. De som inte ville underordna sig honom brydde han sig inte. De fick söka sig någon annanstans. Antingen var man med Lenin eller så emot honom.  Därför blev det bara kvar människor som helt stod bakom honom. Man får inte intrycket att han försökte vinna anhängare genom att övertyga eller övertala meningsmotståndare. Han bara gick till skoningslöst angrepp på de som inte delade hans uppfattning. Hans politiska retorik är imponerande och präglade mitt sätt att diskutera politik under årtionden. Den skoningslösa debattstilen har jag upplevt ändå ha en del fördelar. Dels är den saklig och den strävar efter att gå till botten med en fråga. Efter att ha upplevt en del sådana politiska debatter blir man inte längre rädd för en politisk diskussion. Men om detta inte kombineras med självkritik och att man lyssnar på motståndarens argument blir det bara skoningslösa slag. Svensk politik retorik är så tam och tråkig att klockorna stannar. Palme är den enda politiker som nått upp till hög klass i politisk retorik.  

Lenin gjorde verbalt ned sina åsiktmotståndare men det finns inte så vitt jag vet några exempel på att politiska motståndare i partiet blev mördade under hans tid. Det enda jag hört är att man efter en rättegång avrättade ledare för socialistrevolutionärerna. Men detta skedde efter att Lenin insjuknat i stroke. Det skulle komma andra tider när Koba styrde partiet. Men nästan omedelbart efter att Bolsjevikerna tagit makten i Ryssland inrättade man en säkerhetstjänst som kallades Tjekan ledd av Felix Dzerzjinskij. Senare kallad GPU, NKVD och KGB. Tjekan grep människor urskillningslöst och många avrättades utan rättegång.

Det finns en hemsk berättelse i Shubs bok om Lenin från den första tiden av Sovjetunionen. Om den är sann vet jag inte. Under ett regeringsmöte i Sovnarkom skickar Lenin en lapp till Dzerzjinskij med frågan om hur många kontrarevolutionärer har du i dina fängelser?

Han svarade omkring 1500. Lenin läste svaret och satte ett kors bredvid siffran och skickade tillbaka lappen till Dzerzjinskij.  Denne reste sig från sammanträdet utan ett ord.  Nästa dag hördes upprörda viskningar skriver Shub. Dzerzjinskiij hade beordrat avrättning av alla de 1500 kontrarevolutionärerna föregående kväll.  Han hade uppfattat Lenins kors på papperslappen som en kollektiv dödsdom. Uppenbarligen menade inte Lenin detta utan han satte bara ett kors för bekräfta att han mottagit informationen. Ett hemskt missförstånd hade uppstått.

Var detta auktoritära styrelsesätt något som kom ifrån Lenin enbart.  Man måste nog förstå att Ryssland var ett land som under århundraden styrts av despotiska tsarer. Ryssland är också ett mycket stort land där det i någon mån var nödvändigt, för att landet inte skulle falla samman, att man måste ha en stark centralmakt. Den politiska kulturen under den förrevolutionära perioden var också präglad av eldfängda motsättningar. Anarkisterna som utgjorde den revolutionära rörelsen under 1800-talet utförde ett stort antal attentat och mord. Tsar Alexander II mördades 1881.  En nyckel till att förstå Lenin – brukar man framhålla - är att hans bror avrättades för deltagande i den revolutionära rörelsen.

Det var omöjligt under tsarväldet för det socialdemokratiska partiet att verka öppet i Ryssland. Revolutionärerna förvisades eller sattes i fängelse och hade sedan bara som Lenin och många andra exilen att välja på. För att verka politiskt var Lenin tvungen att bygga upp en stark organisation med yrkesrevolutionärer som var som en militär organisation, helt toppstyrd av Lenin själv. Detta koncept formulerades i bok Vad bör göras. Detta kom att bli en mycket effektiv och disciplinerad organisation som möjliggjorde att man i oktober 1917 kunde gripa makten.  Partiet sågs som proletariatets förtrupp. Det jag tänker är att Lenin och bolsjevikerna var marxister och anhängare av den dialektiska materialismen. Men det elitistiska synsättet på partiet och dess ledande roll över arbetarklassen påminner mycket om superidélisten Platon. Platon ansåg att folket inte kunde styra över sitt eget öde utan måste ledas av filosoferna. Platon ansåg också att idévärlden var den enda verkliga. Under Sovjettiden fanns det en idealbild av hur verkligheten var och den byggde mycket på hur man tyckte samhället borde vara. Verkligheten förnekades om den stred mot denna bild som tex resultaten av femårsplanerna sedermera. Min bild är att när de värsta arresteringarna började på trettiotalet så berodde detta på att verkligheten stämde inte med idealbilden hur det borde vara och man började utse syndabockar. Man upprätthöll människors motivation  med den kommunistiska visionen som miljoner sovjetmedborgare med enorm entusiasm omfattade, även efter att sovjetsamhället gått under.  
Lenin skrev den utmärkta boken Materialismen och empiriokriticismen som är försvar för ett materialistiskt synsätt. För mig blir Lenin en materialist i teorin men idealist i praktiken. Rötterna till de idéer som kom att vägleda Sovjetunionen fanns hos Lenin.

Det finns också ett deterministiskt synsätt menar jag hos Lenin som knappast Karl Marx stod för. Marx var betydligt mindre tvärsäker i sina analyser inte minst av framtiden. Marx var en stor vetenskapsman medan man nog måste avfärda Lenin som ganska medioker i detta fack.

Det är ingen tvekan om att det finns en stor skillnad i det synsätt som Lenin representerar och den syn som i vårt borgliga samhälle finns om det som kallas demokrati. Man måste dock förstå under vilken tid Lenin verkade med det tsaristiska förtrycket, den bottenlösa fattigdomen i Ryssland och det första världskrigets fasor. Utan tvekan påverkade inbördeskriget och angreppen utifrån utvecklingen efter oktoberrevolutionen. Men den huvudsakliga orsaken till utvecklingen i Sovjetunionen står att finna inom landet. Stalin och nu även Putin har en stark benägenhet att vara paranoida genom att se att Ryssland är utsatt för hot och angrepp från väst. Kanske inte så konstigt när man har i tur och ordning invaderats västerifrån av vår Karl den tolvte, Napoleon och Adolf Hitlers nazister. 

Det fanns en politisk kultur om att lösa konflikter med våld. Samarbete existerade inte. Den ryska revolutionen skulle lösa de problem som fanns men man måste så här med facit i hand säga att det blev värre, mycket värre. Det fanns en socialistisk majoritet i Ryssland 1917, manifesterad i valen till den konstituerade församlingen. Lenin hade tidigare strävat efter en borgligt demokratisk revolution, men när han fick makten ändrades detta till proletariatets diktatur och en socialistisk revolution. Han hade tidigare ansett att Ryssland inte var moget för en socialistisk revolution. Det var nog riktigt och det kunde inte ha blivit sämre för det ryska folket med en regim som samlat alla olika socialistiska riktningar än vad som sedan blev fallet. Nu skulle en leninist framhålla att detta skulle inneburit att kapitalismen kommit till makten. Jag tror inte att borgarklassen och kapitalet frivilligt lämnar från sig makten. Men samtidigt tror jag nog att det som avgör är om kapitalismen överlever eller om den kapitalistiska ekonomin faller sönder.  När så sker, vilket jag tycker att Karl Marx övertygande har visat, kommer folkflertalet att inse att man måste ta makten över samhälle och ekonomi.

Aldrig det väl funnits någon mer anspråkslös makthavare än Lenin. Han levde ett enkelt liv, var mycket hjärtlig mot sin familj och sina vänner. Han beskrivs också som en varm och humoristisk person som var bra på skapa en glad och positiv stämning omkring sig. Men samtidigt benhård i politiska principer och helt utan känslor för att döda åsiktmotståndare. Den varma känslan fanns inte på grupp och samhällsplan där man saknar en humanistisk människosyn på människan och samhällsklasserna.

Lenin var nog en mer känslosam och vänlig som person än Stalin, men de var politiskt huggna i samma stycke. Man har ju ofta försökt framställa det som att Stalin förstörde mycket av det Lenin byggde upp. Men jag tror inte att Sovjetsamhället skulle utvecklats särskilt annorlunda med Lenin vid rodret. Möjligen kan man säga att Lenin hade en större begåvning och ett mer rörligt intellekt men politiskt var de lika. Det var Stalin som en lydig partifunktionär som försökte följa Lenins principer och var den som skapade Leninismen och gjorde honom till ikon eller gud. En ”lillefar” som alltjämt ligger utställd i sin monter. Trotskisterna skulle nog framhålla att utvecklingen blivit en annan med Trotskij vid makten. Men Trotskijs agerande under inbördeskriget och vid Kronstadtupproret talar inte för att han hade mer silkesvantar än Stalin.   

Jag liksom alla socialister delar visionen om det klasslösa och rättvisa samhället. Men den väg som de ryska bolsjevikerna under Lenin valde ledde inte till detta samhälle. Det måste man vara rättvis och säga. Revolutionen åt sina barn och ledde till fasansfullt lidande för miljoner människor. Men frågan är om något annat samhällssystem än Sovjet skulle ha stått emot Hitlers nazister och segrat i andra världskriget?  För min egen del som lever i Sverige har jag på senare år kommit fram till att Per Albin Hanssons folkhemstal från 1928 mycket mer uttrycker en vision om ett klasslöst samhälle med hjärta.

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna är stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.

Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt."

En socialism utan hjärta och utan humanism är barbari. Sovjetsamhället utvecklades till en apparat som tog över människornas liv. Egentligen på liknande sätt fast i annan form som det kapitalistismen och marknadsekonomin tagit över människornas liv i det kapitalistiska samhället.

Jag funderade över något som kan kallas klasshat. Uppenbarligen fanns det harm och vrede hos de arbetare, bönder och soldater som gjorde revolution 1917. Det är egentligen lätt att förstå med tanke på det förtryck som fanns i Ryssland. Själv har jag mina rötter i arbetarklassen och särskilt min far präglades av en harm över det orättvisa samhälle han och hans släkt hade växt upp i.  Han kände en harm men inte något hat. Han såg optimistiskt på att förändra samhället.   Själv kan jag ibland känna en mycket stark vrede som riktar sig mot den härskande klassen och eliterna i vårt samhälle. En nyckelfråga blir om det är möjligt att lösa den här typen av problem med våld. En socialdemokrat skulle besvara frågan med nej och en Leninist med ja. I dessa dagar när vi upplevt terrordåden i Paris måste man nog svara att försvaret av det goda och rättvisa samhället måste till syvende och sist försvaras med makt och våld. Men det som utspelas i Paris med ett eko från IS ställer frågan om hat som energi för de undertryckta och förtryckta människorna, om det så är Rysslands proletärer 1917 eller människor i Irak och Syrien 2015. Jag får nog återkomma till detta tema.

En stor nytta som Sovjetunionen gjorde var att driva de härskande klasserna i länder i väst, till exempel Sverige, mot att införa rösträtt och sociala reformer.  Man var paniskt förskräckt inför perspektivet att kommunisterna skulle ta över makten även i väst. Den rädslan bestod så länge Sovjetunionen bestod. När muren föll och Sovjetsamhället gick under, trodde de borgliga i väst att nu var alla problem över. Aj vad de bedrog sig!

En reflektion om revolutioner eller uppror mot despotiska regimer är att de är oftast fullt berättigade men att reaktionen på förtrycket i form av våld blir så mycket värre än det ursprungliga våldet som revolutionen reagerat på. Både den ryska som den franska revolutionen är exempel på det tycker jag mig se.  Dagens motsvarighet till revolution verkar vara Islamiska staten. Uppror mot kolonialism och västerlandet är berättigad. Fast inte i den fasansfulla form som IS står för! Att reflektera över detta kan vara en framtida artikel.

Lenins ande svävade över sovjetsamhället under hela dess existens. När man möter sovjetsamhället i Svetlanda Aleksijeitjs böcker så är ett stelnat och byråkratiskt samhälle. Ett samhälle som slutat likvidera kontrarevolutionärer och i stor omfattning börjat rehabilitera fängslade och likviderade människor, men som bjuder och har bjudet människorna på ett mycket hårt liv. Men där det efter sovjets fall fanns många människor som saknade sovjetsamhället och förfasade sig över hur den giriga kapitalismen med oligarkerna tagit över samhället. Människor hade trott på kommunismen och med stort engagemang gett mycket av sitt liv för sovjetsamhället. Människornas maktlöshet är kanske en röd tråd i utvecklingen. Och nu är vi framme vid Putins Ryssland. De auktoritära dragen lever vidare. Ryssland behöver en stark centralmakt och människorna vill också ha en stark ledare. Gorbatjov försökte sig på ett mer demokratiskt och dialogpräglat ledarskap, men blev av många häcklad och föraktad för detta. 

Svetlana Aleksijeitj menar att ryssarna gång efter gång väljer att underordna sig slaveriet. Att komma ur detta mönster av auktoritära matcholedare är en viktig utmaning för Ryssland. Kanske är en nyckel för framtiden att kvinnor i högre utsträckning i alla länder i världen får en lika stor del i samhällsmakten som männen har och alltid har haft.  
Det finns mycket att lära och reflektera över i exemplet med Sovjetunionen. Även om Sovjet misslyckades att skapa det klasslösa samhället så kan visionen leva vidare och nästa gång lyckades det bättre!   

                                      

Bilder från Socialförvaltningen i Helsingborg 1975

Kulturförvaltningen har en mycket duktig fotoarkivarie som heter Ronny Ekdahl. Vi har känt varandra sedan vi var tonåringar. Under en tid för länge sedan hade vi och några kompisar ett fotolabb på Stattena. Där ägnade vi många dagar åt att framkalla film och kopiera svartvita foton. Ronny lärde mig egentligen allt jag möjligen kan om foto. Nu ägnar han sig åt att arbeta med olika fotosamlingar som skänkts till kulturförvaltningen och muséets samlingar. Häromdagen skickade han mig några foton från den gamla socialförvaltningen som låg på Södergatan 11, i söderport. Korten är tagna 1975. Jag jobbade i många år på denna arbetsplats. Först var jag praktikant hösten 1974. Under hösten 1975 jobbade på den allmänna sektionen som var för bostadslösa. Från 1977 var jag stadigvarande anställd som socialassistent. Jag vill minnas att jag satt kvar i huset till 1990 eller 1991 då jag flyttade upp till Guldsmedsgatan och startade Vuxenbasen, en verksamhet för missbrukare.

På den första bilden kan man se den dåvarande nämndsekreteraren Gunnar Nyberg stå och hänga på disken i den dåvarande receptionen, som låg på den tredje våningen på Södergatan 11b. Mannen som sitter bakom recptionen hette Christer Svinhuvud och var receptionist.

Gunnar Nyberg var för oss unga socialarbetare ett orakel. Otroligt kunnig i lagstiftningsfrågor och nog en av de mest snabbtänkta människor som jag har träffat. Sin kunnighet kombinerade han med en stor portion humor. Berättelserna och anekdoterna var otaliga, vilket jag på nära håll fick uppleva när jag delade fikabord hösten 1975, alltså samma år som kortet är taget. Gunnar blev sedermera distriktschef på distrikt E innan han och hustrun Ingrid Nyberg socialsekreterare och nära kollega till mig, gick i pension 1990.

Christer Svinhuvud som med ackurates bemannade receptionen  hade enligt vad man hörde ett förflutet som militär. Han hade stor auktoritet och busarna som besökte socialförvaltningen höll i han i herrans tukt och förmaning. Men han hade ett stort hjärta och jag tror att han tyckte att han hade ett roligt jobb. Men lokalerna var förskräckliga. Receptionen var mycket liten och trång och många människor kände sig nog trängda i ett hörn när de inte fick komma in till sin socialsekreterare.  Så småningom flyttade man ned Receptionen till bottenvåningen där nu Fonus huserar. Men då hade en soffa hunnits kastas över disken ut mot panoramarutan bakom Receptionens disk, lyckligtvis utan att någon kom till skada.

De andra två bilderna är från Socialförvaltningens korridorer på den tredje våningen. Detta var den sociala avdelningen som arbetade med barnavård, nykterhetsvård och socialhjälp. Den ena bilden visar distrikt B och den andra distrikt D. jag jobbade på distrikt D och mitt rum låg från 1977 längst ned i korridoren till höger.

Lokalerna var mycket bristfälliga. Möblerna slitna och alla besöksstolar var försedda med gallon, besökarna kunde ju vara nedkissade antogs det. Besökarna fick också sitta och vänta i dessa smala och ringlande korridorer som var målade i en kräkgrön färgnyans. Det var verkligen en fattigvård. Men även om vi hade ett tufft arbete var stämningen mycket god och jag minns den här tiden med glädje, inte minst för att jag träffade min fru här. Jag tror också hade vi hade en mycket god och personlig relation till många av våra klienter. 

Socialförvaltnings reception med Gunnar Nyberg som hänger på disken och Christer Svinhuvud bakom disken 

Korridoren till distrikt C och D längst bort i bilden




Korridoren med distrikt B

Bilder Helsingborgs museisamling: Helsingborgsbild AB

Tack Sverigedemokraterna för vår generösa och mänskliga flyktingpolitik

I dessa dagar finns nästan inga andra nyheter än den intensiva flyktingkrisen. Inte sedan andra världskriget har vi sett en sådan flyktingkris. Att nu införa gränskontroll i Sverige känns som befogat. Ingen tjänar på kaos och anarki. Skall vi på något bra sätt kunna hjälpa de som skall hjälpas bör man kunna i god ordning ta emot dessa människor som flyr från krig och förtryck. Detta är också en förutsättning för att vi skall kunna upprätthålla en generös flyktingpolitik. Sverige har en dyster historia där vi före kriget på trettiotalet nästan fullständigt stängde våra gränser för flyktingar, inte minst judarna från Tyskland. Sveriges politik då motsvarar Sverigedemokraternas politik idag.  

Jag tycker att vi i dag skall skänka Sverigedemokraterna en känsla av tacksamhet för att vi har en så generös och mänsklig flyktingpolitik. Att SD stått upp för sin främlingsfientliga politik har fått de andra partierna att så upp för den generösa flyktingpolitik som vi har. Det har skett en polarisering.  Om inte SD funnits - tror jag - partierna hade landet på en mindre generös politik. Nu med SD har man drivits längre bort från SD politik än jag tror man annars skulle gjort. Nu när flyktingmottagningen håller på att gå över styr tvingas man att i högre utsträckning styra upp mottagningen.

Men tack Sverigedemokraterna. Ni är den generösa flyktingpolitikens nyttiga idioter! Något annat inflytande har ni inte haft än att ge stöd åt den politik ni säger er bekämpa. Lägg ned partiet eller fortsätt er dystra ökenvandring. Snart har ni gjort slut på era reklampengar.

     

Berusad på böcker del 23 - Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg

Som en uppföljare till boken Yarden skrev Kristian Lundberg boken Och allt skall vara kärlek. Att tala om kärlek kan dessa dagar med rasistattentat på en skola och när asylboende brinner vara en påminnelse om vilket samhälle vi vill leva i.  Med boken Yarden förnyade Lundberg arbetarlitteraturen. Arbetsvillkoren för inhyrd personal som saknar varje form av anställningstrygghet framstod i eldskrift.  Hela den brutalitet som arbetsgivare utövar mot anställda som inte har någon motkraft av betydelse blev obehagligt tydlig. Facket och arbetarrörelsen har försvagats som en systematisk och medveten politik av alliansen, ledd av det så kallade nya arbetarpartiet Moderaterna. Den generösa invandringspolitiken i Sverige har nog inte bara en humanistisk sida där hjärtat släpps in. Med fler som slåss om jobben kan lönerna hållas nere. Vem som tjänar på det är uppenbart. Och jobbskatteavdragen var ett sätt att utnyttja skattebetalarna för att också minska trycket på löneutvecklingen. Vem som tjänar på det är också uppenbart.

Lundberg jobbade inte på Yarden för att få stoff till en bok eller som många på 70-talet som proletariserade sig för att solidarisera sig med arbetarklassen fast man hade andra valmöjligheter. Nej han var fattig och tvungen att ta den här typen av jobb. När han väl hade skrivit boken blev han inte längre inringd på Yarden. Arbetsköparna vill inte ha någon som vittnar om vad som händer på arbetsplatserna.

I yarden berättar Kristian Lundberg om arbetet på Yarden men han berättar också om som sin svåra uppväxt med den psykiskt sjuka mamman och den svikande pappan. I Och allt ska vara kärlek utvidgar han berättelsen om sitt personliga liv.  I sin kärna är det en berättelse som hur han hittar tillbaka till en gammal kärlek och börjar bygga upp sitt i många avseenden raserade liv. Han var mycket långt nere i tungt alkoholmissbruk där till och med LVM-intagning övervägdes när han kom in på avgiftning med delirium. Kvinnan i hans liv fick den gången släppa taget om honom då det inte var möjligt länge. Tidsperspektivet växlar flytande mellan dåtid och nutid. Det är en mörk och dyster berättelse om det förflutna där jag uppfattar att en röd tråd i att livet blivit så tungt är förutom föräldrarnas tillkortakommande fattigdom. Detta kontrasterar mot den skräckblandade lyckokänslan att ha funnit tillbaka till sin kärlek.

Och allt skall vara kärlek utspelas hela tiden i hans älskade stad Malmö. Det är en ganska tunn bok och jag tänker när jag läser den att den är nog mer en prosadikt, med korta stycken och en koncentrerad text. Den är framförallt ett vittnesbörd om hur ett trasigt liv kan byggas upp. Lundberg har många kompisar som gått en för tidig död till mötes. Som socialarbetare tänker man många gånger vad det var som gjorde att vissa klarade sig och andra inte. Ett svar kan man få om man läser Anne Inger Helmen Borges bok Resiliens  - Risk och sund utveckling. Vissa människor utvecklas av motgångar bara man får någon källa till stöd. Lundbergs bok kan skänka hopp till människor som lever i avgrunden och berätta att det faktiskt är möjligt att överleva och skaffa sig ett meningsfullt liv.

Berusad på böcker del 22 Nätternas gräs av Patrick Modiano

Jag tycker det finns en magi i de till sidorna korta romanerna. Inte för att en bok tvunget blir bra bara för att den är kort. Men det finns många böcker som är tunna och mycket bra. Det har kanske att göra med att de blir mer koncentrerade och därigenom förtätade. Detta gäller Conrads Mörkrets hjärta, Gides Pastoralsymfonien och Hamsuns Svält.

Jag har läst en tunn bok igen. Nätternas gräs av Patrick Modiano förra årets nobelpristagare. Jag skall med en gång säga att jag inte tyckte den var lika bra som Dora Bruder som jag å andra sidan tyckte var en anmärkningsvärt bra bok. Men den har en mycket stark förtätad stämning som gör den mycket spännande.

Den yttre handlingen är att berättaren vandrar genom ett nattligt Paris på spaning efter Dannie , en gåtfull kvinna som han var förälskad i sin ungdom. Hon försvann under mystiska omständigheter och berättaren undrar vad som egentligen hände.

Han har sparat en svart anteckningsbok som hjälper honom att erinra sig detaljer som gör att han kommer gåtan om kvinnan något närmare. Som vanligt är tidsperspektivet i Modianos böcker flytande. Han rör sig hela tiden mellan nuet och det förflutna. Nutid och dåtid flyter samman som om man lägger två raster över varandra och får en dubbelexponering. Precis så är ju livet. Likt årsringarna i ett träd finns ju alla tidsåldrarna i oss.

Precis som i Dora Bruder finns en gåta och ett mysterium att lösa. Bokens handling svävar fram i sakta mak liksom i cirklar och hela tiden läggs ny information till lösningen av gåtorna. Som vanligt passerar vi igenom många Parisgator och torg. Jag skall inte avslöja hur boken slutar men berättaren vet mer när boken slutar än när den började. Men han får inte veta allt. En del hemligheter finns kvar som kittlar fantasin.    

Kan man ha förtroende för det unga ledarskapet i politiken och skall vi inte tacka Sverigedemokraterna för den generösa invandringspolitiken i Sverige?

Det verkar som det pågår ett ungdomens uppror i den svenska politiken. Den nybakade KD-ledaren Ebba Busch-Thor lät DÖ-överenskommelsen falla tungt och hon blamerade sig inför sina allianskolleger genom att utmana om gemensam budget för alliansen. Man kan för att citera Janne ”Loffe” Carlsson från filmen Göta kanal säga att hon har ”skitit i det blå skåpet.” Ebba är bara 28 år och det är väldigt ungt för att bli partiledare. Lika ung var Annie Lööf i Centerpartiet. Även Gustav Fridolin från Miljöpartiet är anmärkningsvärt ung och Anna Kindberg Batra i Moderaterna är inte lastgammal. Är det bra att vi har så ungt ledarskap. I de flesta andra länder är politiker på höga maktpositioner till åren komna personer. I USA är kandidaterna till nästa års presidentval är flera fall personer i 70-årsåldern. USA som vi brukar sägas präglas av en ungdomskultur. Inte i så hög utsträckning som Sverige.  Här tar vi nog priset. Baksidan på ungdomskulten är förakt för de äldre som upplevs som bakåtsträvare och överdrivit försiktiga.  

Många även borgliga tyckare tycker att Ebba Busch-Thor gjort bort sig. Frågan är om problemet är hennes ungdom eller att hon är en utpräglad högerradikal. Hon drivs säkert av ambitionen att profilera sitt parti som om allt går som det skall åker ut ur Riksdagen nästa gång vi väljare får en chans att säga vad vi tycker. Men jag tror dock att det grundläggande problemet är hennes bristande erfarenhet. Av egen erfarenhet vet jag att radikalismen är en barn och ungdomssjukdom. Ungdomar tenderar att bara titta framåt och saknar inte sällan en kunskap om historien. Man kan fråga sig hur hennes utbildning såg ut i Livets ords skola där hon gick hela sin grundskoletid. Historieundervisning har inte varit mycket att hänga i julgranen de senaste 20 åren!

Nyligen gick de mer erfarna men pensionerade politikerna Ingvar Carlsson och Bengt Westberg ut och varnade sina efterkommande kolleger och manade till samarbete i politiken för landets skull. Det är ju en gammal tradition som tjänat landet väl att det funnits en samverkan i Sverige. Efter att alliansens kam växt efter åtta år i regeringen och socialdemokratins försvagning, har intresset för samarbete mellan de olika politiska blocken minskat. En gammal vänsterman som jag har alltid argumenterat mot det som vi ofta kallat klassamarbete.  Men idag när samhället allt mer liberaliserats och avreglerats med samhällsupplösning och i många fall kaos som följd tycker jag nog att samverkan i politiken kan vara lämpligt, i synnerhet kring asylmottagningen. Alternativet är kaos och de som tjänar på det är Sverigedemokraterna.  Att vi har en så generös invandrarpolitik i Sverige menar jag att i kan tacka Sverigedemokraterna. Att de profilerat sig för ett idiotstopp på invandring har drivit de andra partierna som en pendang i motsatt riktning. Om SD inte funnits hade det nog varit politiskt korrekt att inta en mer restriktiv inriktning. Detta är en intressant paradox!

Men jag känner en stor oro för att det unga ledarskapet i den svenska politiken inte är mogen sitt ansvar, nu när 40-talisterna på allvar lämnar rodret i samhället. Tycker en 50-talist som du kanske tycker kackar i eget bo!

Är det fint att vara arbetare i dagens politiska värld?

Johan Croneman, krönikör i Dagens Nyheter som inte kan beskyllas för att vara något regeringsorgan, har några intressanta kommentarer till en Twitterkommentar från Johan Ingerö från Timbro, fd KD politiker. Ingerö tyckte inte att Stefan Löfven var riktigt värdig nog, när han som man kan tycka han fick genomlida prisbröllopet härförleden.  Han tycker inte att Löfven är någon debattör och att han fortfarande är rätt ny i politiken.

Men här får Löfven oväntat stöd av Croneman som framhåller att han gick på sitt första politiska möte 1969 och har hela livet jobbat med och bredvid vanliga väljare och suttit 10 år i socialdemokraternas verkställande utskott. 

Man kan notera att Löfven ofta får ta emot föraktfulla och nedsättande omdömen från borgliga tyckare. Jag tolkar det som att han är lite ovanlig och sticker ut i kretsen av de vanliga politikerna som folk är vana vid att se. Han är nämligen en man som haft ett helt vanligt jobb.  Han är faktiskt den ende arbetare som blivit Sveriges stadsminister, frånsett Per Albin Hansson som bara en kort tid var ”springpåg på kopran" i Fosie.

Att människor ser ner på Löfven för att han är arbetare säger något om den kultur av proffspolitiker som utvecklats i Sverige.  Många politiker ha aldrig haft några så kallade riktiga jobb att tala om. De är som till exempel Bildt, Reinfeldt och på senare tid Ebba Busch Thor politiska broilers, slängda i käften men med en världsbild skild från de vanliga människornas vardag.  Industriarbetarna är den grupp i samhället som i verklig mening producerar det värde i samhället vi andra lever av.  Man kan säkert ha synpunkter på hur Löfven arbetar i sitt arbete som statsminister, en politik alltför mycket åt höger, men i min värld känner jag större förtroende för honom med hans bakgrund än många andra. Och kommer man ur arbetarklassens djup och som jag är född i arbetarrörelsen, närmare bestämt i en konsumbutik, känner man igen sig när man hör och ser Stefan Löfven. Det skulle vara klädsamt om politiska broilerna visade lite större respekt och insåg sitt tillkortakommande. Ut med dessa parasiter och in med mer arbetare i politiken!

DÖ med Sara Skyttedal

Det så kallade kristdemokratiska partiets riksting röstade för att skrota Decemberöverenskommelsen och Sverige får nog mitt under flyktingkrisen en regeringskris. KD är ett reaktionärt parti som står längst till höger i svensk politik - om man inte räknar vårt  fascistiska parti SD -  i händerna på Ebba Busch Thor. Hon verkar dock ha sin överkvinna där på högerkanten av Sara Skyttedal ungdomsförbundets ordförande och tidigare fröken Sverige kandidat. Ingen av dem har fyllt trettio år men båda är mer kaxiga än de har täckning för. Rimligen kan de inte ha tillräckligt stor erfarenhet av verken politik eller livet självt. Överhuvudtaget är de politiska ledningarna för partierna i Riksdagen ledda av i många fall för unga och för oerfarna politiker.

Sara Skyttedal var anföraren av angreppet på DÖ och besökte en nyhetssändning härförleden, och där uttryckte hon en överlägsen och föraktfull attityd mot det som hon kallade socialistisk politik.  Hon får nog akta sig så hon inte drunknar i duschen!

I min värld är regerings politik ganska långt ifrån det jag skulle kalla socialistisk politik.

Nej Sara du är värd allt förakt och jag hoppas att ditt parti som ligger långt ifrån en kristen livssyn befrias i nästa val från ansvaret att påverka Sveriges politik från Riksdagen. Och nu när du korkat upp champagnen efter segern på Rikstinget var försiktig med alkoholen!

Bär liberalismen och avreglering fascismen i sitt sköte?

Det här är en reflektion över världen just nu, reflektion över en svårtydd samtid. Det finns en ökad spänning och oro för närvarande. Inte bara men också Rysslands försök att återta rollen som supermakt oroar. Kriget i Ukraina och den fräcka annekteringen av Krim förskräcker en samtid som inte kommer ihåg Hitlers fräckhet på 30-talet.  Sammanbrotten i en rad länder i Mellanöstern oroar. IS framfart inte minst! Jag försöker komma fram till en förståelse varför vi har hamnat där vi är just nu och ställer frågan om möjligen liberalisering och avreglering av ekonomi och regelverk i samhället är en underliggande orsak.

 

Vi har alla sett bilderna av den lille pojken Alan uppspolad på Turkiets stränder och nu när sedan när Viktor Orbans Ungern sätter in tårgas, vattenkanoner och batonger mot desperata flyktingar utestängda av staket och taggtråd och hundratals döda människor spolats upp på Libyens kust. De stora flyktingströmmarna huvudsakligen från Arabien och Afrika, sänder chockvågor genom Europa, som inte upplevt ett sådant gigantiskt flyktingproblem sedan andra världskriget. Människorna i Europa delas i de som vill hjälpa flyktingarna och de liksom en Sverigedemokrat vill ställa sig med kulspruta vid landets gräns för att stoppa alla dessa araber som upplevs hota vår civilisation. Empati och vilja att hjälpa och rädsla och hat står emot varandra. Det farliga är när man börjar diskutera problemen utifrån generella kategorier så som flyktingar och inte ser människorna i massan.

I Sverige rapporterar opinionsundersökningarna allt större sympati för Sverigedemokraterna och i de flesta europeiska länder får främlingsfientliga partier stort stöd av befolkningen.

Under mellankrigstiden växte fascismen och nazismen sig starka genom att kaos och anarki uppstod ur den djupa ekonomiska krisen och efterdyningar från det första världskriget.

Vi har fått en globaliserad värld i dag och den europeiska unionen har medfört en betydande liberalisering och avreglering av ekonomin. Den betydande migrationen de senaste decennierna och liberaliseringen har medfört stora förändringar i samhället och många människor känner nog detta som ett hot och i Sverige tar detta sig detta uttryck i stöd för SD. Viktor Orban i Ungern tror på fullt allvar att muslimerna kommer att ta över deras samhälle.

Att inte EU har en bra ordning för att styra migrationen och flyktingmottagningen är ett uttryck för liberaliseringen, men inte det enda. Europrojektet är ett annat uttryck vars problem blivit uppenbara genom Greklandskrisen. Man skall inte tro att när borgliga politiker är positiva till flyktingmottagning att det bara handlar om humanism och en gest att hjälpa. Det kan också vara ett uttryck för att kapitalet tjänar på att fler konkurrerar om jobben och att det då  kan innebära en press av lönerna nedåt.

Sedan 1980, som är en tidpunkt då förmögenhetsskillnaderna började växa igen, har mycket i ekonomin avreglerats såsom valutareglering, kapitalflöde över gränserna för att nämna några exempel. De kapitalistiska marknadskrafterna har släpps loss likt anden i flaskan. När så sker vet man att det kommer återkommande kriser i ekonomin. Lika väl som ekonomin växer finns lika stor risk för allvarliga sammanbrott. Det finns mycket i världen som pekar åt fel håll, men också om man lyssnar på Hans Rosling att mycket pekar åt rätt håll.

Men jag är övertygad om att framsteg och positiv utveckling bygger på ordning och reda. När marknadskrafterna i släpps los blir följden ofta kaos och anarki och bär fram fascismen med fasor död och brand i förlängningen.