Det farliga hatet i politiken

Vi påminns i dagarna att det nu är 30 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Händelsen uppmärksammas i televisionen och i många tidningsartiklar. Mordet är ouppklarat men bland annat i DN har man diskuterat att hatet mot Palme hade betydelse för mordet. Det fanns i vissa kretsar på högerkanten ett obegripligt hat mot Olof Palme, till exempel inom moderata ungdomsförbundet med den beramade dockan av Palme. Men till och med en så stor humorist som Ulf Adelsohn kan inte dölja sin bitterhet mot Olof Palme 30 år efter hans död. Fortfarande sur för att bli pikad för bastskolen måhända. Palmes knivskarpa intellekt var inte lätt att tampas med i en debatt. Det var nog bara Carl Bildt som kunde mäta sig med Palme i intellektuell skärpa.

Jag tänker att det finns mycket hat inom borgerligheten mot det som uppfattas som vänster om det så är kommunister eller socialdemokrater. Motsvarande hat har inte alls funnits på det sättet inom arbetarrörelsen. Vrede och upprördhet över orättvisor ja men inte hat. Min far var upprörd över att hans mor inte fick mycket hjälp när hon som nybliven änka med flera hemmavarande barn fick se sin bostad brinna upp när ovädersmolnen var som mörkast under det andra världskriget. Arg och upprörd men inte hatisk.

Hat är en passion vars grund är en stark olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta. Det är inte bara vrede eller ens stark vrede och ursinne utan något bortom detta. Idag finns mycket hat i världen, t.ex. i mellanöstern.

Palme uppfattar jag som en mycket passionerad politiker med starka värderingar som tydligen provocerade en del. Men han var ingen person som hatade.  Palme var en maktpolitiker som förvisso alls icke var utan brister. IB-affären och Geijeraffären lämnar en bitter eftersmak. En politiker som vill få något gjort måste använda makt. Idag finns inte politiker med så starka värderingar utan statsministrar som Persson och Reinfeldt har mer varit vd i AB Sverige. Det är många som lockats in i det nyliberala samhällsprojektet och deltar i dansen kring guldkalven. Det är intressant att en man som var otroligt skicklig att formulera socialdemokratiska värderingar Håkan Juholt fick silkessnöret.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att allvarliga övergrepp och attentat i Sverige som jag så här på rak arm kan komma ihåg bara har riktat sig mot vänstern i Sveriges politiska landskap. Här är några exempel.

·         Mordet på Olof Palme kan ses som ett sådant exempel även om inte alla uppfattar att Palme var en vänsterpolitiker.  Jag uppfattar dock att han arbetade vidare på det som från början hade formulerats av Per Albin Hansson i hans folkhemsvision. Ett folkhem som en del uppfattade som en korporativ stat där man gick armkrok med kapital och näringsliv. Han fick något gjort och detta utmanade.

·         Attentatet mot Norrskenstjärnan 1940, det värsta terrordåd som utförts i Sverige.

·     Interneringen av kommunister under andra världskriget och utgivningsförbud av deras tidningar

·      Enbomsprocessen var en konstruerat och uppblåst angrepp på Sveriges kommunister.

·    Registreringen av vänsteraktivister på sjuttiotalet. (jag blev själv utsatt för detta under militärtjänsten i Hässleholm. Det var ingenting annat än angrepp på den demokratiska rätten att uttrycka sin mening) Här fanns Palme på den förtryckande statens sida i det som kom att kallas renhållningen på vänsterkanten
    
 I USA hade vi på 60-talen morden på Kennedybröderna och Martin Luther King som radikala symboler gjorde stort intryck på sin samtid.

Om man jämför med en del andra länder har den svenska vänstern varit mycket hovsam i sitt politiska arbete, varit idealister och till största delen följt demokratiska spelregler, vilket motståndarna inte alltid Funnit för gott att göra. Det finns djupt i socialdemokrater att tro gott om människor - och kanske då vara naiva vilket Palmes sista utflykt på Stockholms gator kan ses som uttryck för.

Det finns idag många som har anledning att skämmas över den oresonliga hatkampanj som Olof Palme blev utsatt för. Det var en ohelig allians med högern och andra mörka krafter, inte minst delar av officerskåren som t.ex. attackerade Palme under den så kallade ubåtsjakten under 1980-talet, samma kretsar som lockades av Hitlers budskap på trettiotalet.

Det finns anledning för alla som tror på social rättvisa verkligen tar strid för dessa värderingar. En renässans för ideologi och värderingar behövs i det politiska samtalet.

Socialsekreterare utsatta för terrorbrott i Botkyrka

I Dagens Nyheter har i dagarna rapporterats om ett fall från Botkyrka kommun där två socialsekreterare blivit utsatta för våld och hot och fått skyddad identitet. Fallet gällde omhändertagande av en funktionshindrad åttaårig pojke som misstänktes vara utsatt för våld av sina föräldrar. Föräldrarna hade assistansersättning och omhändertagandet av pojken innebar att de blev förlustiga sin försörjning. Socialsekreterarna blev utsatta för hot och senare blev socialkontoret utsatt för ett brandbombsattentat och den ene socialsekreterarens bil blev förstörd. Det pågår en rättegång mot en lång rad av personer varav några är söner i familjen och andra är bland annat en person med anknytning till en moské i Stockholm. En av socialsekreterarna har känt sig tvungen efter alla dessa händelser att flytta från sitt hus och fått skyddad bostad.

Socialsekreterarna känner att de inte fått tillräckligt stöd av sina chefer, vilket dessa inte håller med om. I denna fråga kan vara svårt att döma. Det som gör att jag skriver detta är att jag blir så upprörd dels av händelserna som nästan har karaktären av terrorbrott men också hur kommunen valt att hantera händelserna. Här har två socialsekreterare fått fronta i den här affären och det är de som måste vara målsägare i rättegången. Dessa brott som är begångna är egentligen inte begångna mot socialsekreterarna som individer utan som utövare av den myndighetsutövning de är skyldiga att utöva. Som jag ser det är det hela ett brott mot myndigheten och då borde antingen socialchefen eller kommunchefen vara målsägare med handläggarna som vittnen. Som det nu blev kom inte cheferna ens på rättegången och handläggarna känner sig övergivna och har bestämt sig för att säga upp sig från sin anställning i Botkyrka kommun.

I Helsingborg hade vi den ordningen att när personal med utsatta för hot så var det chefen om skulle göra polisanmälan. Om det inte är möjligt att chefen står som målsägare i den här typen av mål borde det ske en lagändring. Hot tillhör vardagen i socialtjänsten och vi har vant oss vid att det förekommer hot men fallet från Botkyrka flyttar upp problemet på en högre nivå. Detta kan inte samhället tolerera!

Vad tycker du om mina reflektioner?

Den här bloggen reflektioner med Göran Jönsson har jag hållit på med sedan hösten 2013 och sammanlagt har jag publicerat 157 inlägg. En del inlägg har jag också fått publicerade i Helsingborgs Dagblad, jag har varit restriktiv med att skicka insändare. Det har varit längre och kortare inlägg på bloggen. Inläggen är mycket olika lästa. De inlägg som varit mest lästa är:

·         Mitt liv i samhällets tjänst

·         Samtal med Ragnar Tallbark

·         En reflektion om strukturfascism

·         Personal i Helsingborg stad gör uppror

·         Socialt arbete och ledarskap i socialtjänsten.

Det är klart att det finns en del människor som är nyfikna när den fd socialchefen tar bladet från munnen. Min inriktning när jag skriver är att säga som det är men undvika att lämna ut någon oskyldig eller bryta mot någon lag. Som socialarbetare hade jag ambitionen att vara rak och uppriktig mot mina klienter. I dagens samhälle är detta inte alltid norm. Många människor undviker att vara raka mot sina medmänniskor och istället baktala dom eller – och detta är det värsta - helt enkelt osynliggöra.

Att sedan texten om strukturfascism har lockat många läsare är intressant. Här måste finnas något som uppfattas som viktigt?

Tyvärr är det ganska få kommentarer till mina inlägg. Jag skulle önska att få mer kommentar. Antingen att människor håller med eller inte håller med eller t.o.m. blir provocerade eller bara tänker vidare utifrån det jag skrivit.

Ledningsfilosofin det undreliggande problemet i Helsingborgs stad

HD har granskat stadens utköp av ett antal chefer under de senaste 5 åren. Eftersom jag omnämns i artikeln vill jag ge mina kommentarer. 

Jag blev inte utköpt. Jag bestämde mig för sluta på eget bevåg 2013 på grund av vantrivsel och med inriktningen att gå i förtida pension eftersom min hustru redan hade gått i pension. Under större delen av 2014 var jag tf socialchef under 2014. Från 1 februari 2015 uppbär jag vanlig pension, utan någon ersättning därutöver från kommunen. Jag skall inte trötta bloggens läsare med att tjata om detaljerna kring detta utan hänvisar till min berättelse om mitt arbetsliv.

HDs granskning har stort focus på de stora kostnaderna för utköp med mera. Det brukar ju vara sådant som kostar mycket pengar som sticker i ögonen. Helsingborgs stad har dock en god ekonomi vilket möjliggjort en kultur av glammynthet med de ekonomiska resurserna. Satsning på information och kommunikation, en rad projekt, täckning av förluster i Arenan och nu utköp är vidlyftigheter som mindre kommuner som Klippan inte kan unna sig. Där måste man istället spara på sådant som är fullständigt självklart som dagverksamhet för äldre. Att det trots de goda ekonomiska resurserna finns så stora problem inom socialtjänsten (äldreomsorg, handikappomsorg och individ och familjeomsorg) är pinsamt. Att det är så beror enligt min uppfattning på ett underliggande problem som har att göra med värdegrunden i ledningsfilosofin i staden. Vad präglar då ledningsfilosofin som stadsdirektören ytterst är ansvarig för?

Toppstyrning är inte helt rätt ord för ledningsfilosofin, utan snarare handlar det om att man styr mer än man leder. Det är en styrning där ledningen utövar stark kontroll och inte låter personalen få tillräckligt utrymme för kreativa initiativ. Chefen bestämmer och vill ha full kontroll. Detta stoppar upp kreativa processer och lägger ofta en död hand över verksamheten och många vågar inte göra fel. Jag menar att i denna styrningskultur blir det mer kontroll än hjärta. Risken är stor att denna kultur spiller över på mötet med brukarna och klienterna, vilket blir särskilt illa inom socialtjänsten som måste präglas av hjärta och engagemang i människor som har problem.

Stadsdirektören mäter graden av framgång i staden ofta genom att hänvisa till hur kommunerna rankas i olika mätningar. Socialtjänsten kan inte utvärderas på detta sätt.

Det värsta är dock att de chefer jag mötte innan jag slutade var så rädda för kritik. Jag framförde innan jag slutade min feedback till stadsdirektören men mötte ingen förståelse. Han uppfattade det jag framförde som att jag bara var bitter och hämdlysten. Det förvånade mig att han inte tålde kritik.  I min värld är synpunkter från personal en gåva till chefen som man gör klokt i att lyssna på.  Detta är mitt synsätt men tydligen inte stadsdirektörens.

Jag uppskattar om du lämnar kommentarer till mina reflektioner, antingen att du håller med, inte håller med, blir provocerad eller bara tänker vidare utifrån det jag tänkt. 

Om att stänga inne eller stänga ute

Nyligen firades jubileet av murens fall i Berlin. Muren som uppfördes 1961 och kallades den antifascistiska skyddsvallen i DDR-retorik. Den förhatliga symbolen för ett odemokratiskt samhällssystem har i idag fått en pendang, en ny typ av murar byggs. Inte för att stänga människor inne, utan för att stänga människor ute. I Israel byggs murar för att stänga ute palestinier från Israel. Donald Trump presidentkandidat i USA vill bygga en mur mot México för att stoppa den illegala invandringen. Det är inte ens svårt skriker han till sina hänförda fans! Massor av tacktråd och stängsel gick åt när Ungen nyligen stängde sin gräns för att stoppa flyktingar. I Sverige svängde vi på en femöring och införde gränskontroller för att begränsa invandringen.

En gång i tiden spärrades människor i Sverige in om de var missbrukare, psykiskt sjuka, allmänt försumliga eller bara lösdrivare på asyler och anstalter. Den sociala kontrollen var rigorös. Av moralisk och praktiska skäl var kontrollen stark. På ett sätt kan man säga att när man stänger inne människor tänker de som stänger in vanligtvis att man behöver dessa människor, om inte annat för deras arbetsresultat. När man stänger ute invandrare och flyktingar är det tydligt att dessa människor inte behövs och på ett sätt förlorar sitt. människovärde.    

Men allt detta är exempel på sociala utestängningsmekanismer som historien varit så full av. Om så varit befästningsvallar runt städer eller länder som den kinesiska muren eller murar runt judiska getton under det andra världskriget. I en del länder bygger man så kallade gated community. Många hus och villor har höga murar eller stängsel. Det ligger tydligen för människan att skydda och avgränsa sig själv eller sin egendom.

  

Jag tänker också på hur Michel Foucault beskrev dessa utestängsmekanismer under i behandlingen av de vansinniga den klassiska epoken i sin bok Vansinnets historia. De vansinniga stängdes ute under medeltiden från städerna och förpassades till de byar de spetälska hade bott i tidigare. Eller så passade man på att dumpa en icke önskad individ på en av de många pråmar som trafikerade Europas floder.

I det samhälle som präglas av avreglering och liberal ekonomi stänger vi mer ute människor än stänger in dem. Hemlösa och tiggare är många fler idag än de var när jag var ung för 40 år sedan. Psykiskt sjuka som spärrades in tidigare är idag mer ute i samhället och deras känslighet gör att de ofta hamnar i missbruk.  

Vi har idag ett rikare samhälle än vi hade den gången men samhället har inte gått framåt tycker jag! Skillnaden mellan rika och fattiga är större. Murar behövs i samhällen med sociala konflikter inte minst när egendom är ojämnt fördelat. År 2016 har vi fortfarande långt till en värld där alla människor är en del av samhällsgemenskapen. 

Jag uppskattar om du lämnar kommentarer till mina reflektioner, antingen att du håller med, inte håller med, blir provocerad eller bara tänker vidare utifrån det jag tänkt. 

Socialtjänsten behöver allmänhetens stöd i sitt arbete att hjälpa människor att socialt anpassa sig

Det förra inlägget med anledning av brandattentatet mot ett nytt boende för missbrukare skickade jag till min mening i Helsingborgs Dagblad. Redan dagen efter att jag skickat iväg det infördes det i tidningen. Inlägget blev ett sådant inlägg där läsarna på HD.se fick tycka till om man håller med eller inte. Bara 34 % höll med mig. I artikeln redovisade jag erfarenheterna att det aldrig blivit några inverkan på omgivningarna av de boenden vi har för missbrukare eller psykiskt sjuka i Helsingborg. Under den tid jag jobbade inom socialtjänsten fick vi i princip aldrig några klagomål från omgivningarna kring våra boende. Då hade vi ändå ett boende

 med mycket omfattande missbruk och där det inträffade flera mord. De som bodde på boendet påverkades men inte omgivningen.

Detta är fakta. När HD ställer frågan om HDs läsare håller med mig så är frågan felställd. Frågan borde istället vara om man tror på mig. Det verkar som att människor trots att sanningen är att de inte kommer att påverkas av boendet ändå tror detta. Det har jag märkt att många människor har en stark hotbild kopplad till människor som missbrukar eller har psykisk sjukdom. Frågan är om det handlar om man verkligen känner sig hotad eller om det handlar om att man inte vill ha med dessa människor att göra? Det är ju lättare att framställa en hotbild än att säga att man känner sig äcklad eller påmind om det kunde vara jag som sitter i skiten och inte vill bli påmind om baksidan av vad mänskligt liv kan innebära.  

Det är lättare att lägga problemet hos missbrukaren eller den vansinnige. I det andra fallet är faktiskt den ”äcklade” som är problemet.

Att 66% av HD.ses läsare ”inte håller med mig” kanske blir en bild på samhällsplanet hur pass ”utstötta” de människor är som har eller varit missbrukare. Har man varit i detta utanförskap är det inte så lätt att får förtroendet och blir ”insläppt” i samhället.

Att det finns den här typen av utstötningsmekanismer i samhället blev jag särskilt uppmärksam på när jag läste den franske filosofen och lärdomshistorikern Michel Foucaults bok Vansinnets historia, där han berättar den fasansfulla historien hur människor med psykiska sjukdomar eller annat avvikande beteende under historiens gång blivit föremål för system för förvisning, utstötning och inspärrning. För inte så länge sedan spärrades psykiskt sjuka in på anstalter, i Helsingborg på S:ta Maria sjukhus, missbrukare på så kallade torkar och utvecklingsstörda på särskilda anstalter som Vipeholm i Lund som vi idag tycker var en fasansfull förvaring.  Idag är inriktningen att människor som har olika problem eller funktionshinder skall leva bland oss andra och återanpassas till samhället. En viktig del i anpassningen är att klara av att bo med andra människor. Det är därför ett boende av den typen som planeras i Ödåkra behövs.

I artikeln påstår jag inte att missbruk inte är ett problem. Jag påstår inte heller att det inte kan finnas problem på ett boende för missbrukare. Jag påstår bara att omgivningarna inte behöver oroa sig för att leva i närheten av den här typen av boende. Missbruket är ett mycket stort problem i samhället. I synnerhet alkoholmissbruket.  Av alla våldsbrott - till exempel  - så är 75% av antingen offer eller förövare påverkad av alkohol. Det är mycket större risk att en kvinna som lever med man i en vanlig familj blir misshandlad än att hon skulle bli misshandlad av en missbrukare i sitt närområde eller överhuvudtaget på stan. Jag skulle också vilja påstå att ett nyktert boende av den här typen är mycket nyktrare än ett vanligt hyreshus varsomhelst i stan. Om någon som bor på ett nyktert boende återfaller i missbruk får han flytta.

Det viktigt att de kringboende i ett sådant område inte är rädda utan tvärtom kan utgöra ett stöd både genom positiv som negativ feedback. Det är så dessa människor kan får hjälp att bli insläppta i samhället igen! Så ni Ödåkrabor och alla i allmänheten hjälp socialtjänsten att hjälpa människor att klara sin sociala anpassning. 

                                       

Brandattentat mot flyktingboenden och missbruksboenden fascistiska illdåd

Sverige har upplevt en epidemi i brandattentat mot flyktingboenden under det senaste året. Nu igår utförde någon ett brandattentat mot ett tilltänkt boende för missbrukare i Ödåkra. Det känns som en otäck parallell till nazisternas angrepp på synagogor och judiska företag i Tyskland under uppmarschen till andra världskriget under 1930-talet. Dessa brandattentat och pöbelupploppen mot gatubarnen i Stockholm är inget annat än fascistiska illdåd, även om det säkert i en del fall är vilseförda ungdomar som utför dåden. Liksom nazisterna som utsåg judarna och andra undermänniskor som orsak till Tysklands problem den gången är dagens attentat det samma att ge sig på svaga grupper och utse som dem som syndabockar för olika problem.

I det här fallet ger man sig på gruppen missbrukare, en grupp som ofta är hemlösa och behöver så innerligt väl en trygg bostad för att kunna

komma igen i samhället.

Av HDs rapportering märker man att det finns en oro i Ödåkra för det här boendet.

Jag har när jag verkade i socialtjänsten i Helsingborg upplevt den här typen av oro och protester mot planerade och beslutade boenden många gånger. Oron är aldrig befogad. Det har aldrig blivit några störningar för de kringboende till boenden för missbrukare eller psykiskt sjuka.

Jag har deltagit på ett stort antal informationsmöten när vi då planerade nya boende i olika stadsdelar. Vid två tillfällen blev protesterna särskilt otäcka. Det ena exempel var när vi tänkte etablera ett boende i kvarteret Solen på Miatorp. Det blev rena lynchstämningen på mötet. Kommunen fick backa och det blev andra lösningar. Det andra exemplet var när ett boende för psykiskt funktionshindrade planerades på Gustavslund. Fantasin om vad som skulle hända barn och andra invånare om de psykiskt sjuka fick komma dit hade inga gränser. Även i detta fall fick kommunen backa och det blev etablering i Maria park istället.

I det här fallet bedömde vi att vi faktiskt inte ville utsätta våra ofta känsliga klienter för den välpolerade medelklassmobben som nog mest var oroliga för sina huspriser.

Men erfarenheten är att det blir inga problem för de närboende kring ett boende.  Den här typen av motstånd, protester och attentat uttrycker en otäck social process av utstötning, marginalisering och beröringsskräck.

Naturligtvis behöver kommunen vara duktiga i att informera om vad det faktiskt handlar om. Många människor blir mycket mer förstående om de får information och förstår vad det faktiskt handlar om. Jag har också sådana exempel, tex när vi etablerade ett boende för psykiskt sjuka missbrukare på Wilson park. Där mötte vi stor förståelse från de närboende.       

Reflektioner över ett uppror

Det blev ovanligt många visningar på artikeln med den dubbeltydiga rubriken personal i Helsingborgs stad gör uppror. Vad menade jag med detta. Så ska man väl inte bete sig i arbetslivet. Där ska man väl följa de spelregler som finns och underordna sig arbetsledning och gå den fackliga vägen. Personal som gör ”uppror” brukar ju inte bli uppskattade av chefer, i alla fall inte chefer med låg självkänsla och narcissistiska störningar.

Ja jag som varit chef vet ju att en sådan uppmaning är ett tabu som bryter mot formella och informella normer i en organisation. Jag vet det och det var därför jag formulerade rubriken. Jag är ju helt fri att tycka vad jag vill och som pensionerad kan ju naturligtvis människor strunta i vad jag tycker och låta den pinsamma tystnaden lysa över uttalandet. Men om du vill fortsätta lyssna kan jag berätta hur jag tänker.

Socialtjänsten är i kris i Helsingborg och i stort sätt i alla kommuner, särskilt vad gäller barnavården och ansvaret för de ensamkommande flyktingbarnen. Socialtjänsten och dess personal utsätts för stora påfrestningar. Risken är att den stora flyktingmottagningen leder till att utsatta grupper i samhället ställs mot varandra. Jag tror ju att flyktingmottagningen på lång sikt är en god investering för landet, men på kort sikt kan det bli ”trångt i krubban”.  

Nu är inte denna kris unik i socialvårdens/socialtjänstens historia. Under mina tidiga år i socialförvaltningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet var arbetssituationen ytterst ansträngd i Helsingborg. Det var ju under den tiden som socialtjänsten med ny lagstiftning byggdes upp.

Då är min minnesbild att det startade en rörelse underifrån i förvaltningen. På den tiden handlade det mycket om att få ordning på handläggningen av socialbidraget men också att utveckla det sociala arbetet i stort. Alla vi som var unga på den tiden stod upp för en kraftfull rörelse underifrån. En rörelse för det sociala arbetet. Mitt bidrag den gången var att jag var skyddsombud och jag hotade i början av 80-talet att stänga arbetsplatsen. Samtidigt krävde vi från fackets sida en lång rad förändringar. Jag tror att facket idag gör vad de kan för att medverka till bättre arbetsförhållanden. Mitt intryck idag är att många slutar när de blir missnöjda, vilket man inte gjorde för 30 år sedan, i varje fall inte i den utsträckning som nu är fallet.

Vi har idag ett annat samhällsklimat där det kollektiva synsättet i yrkeskåren inte är lika starkt som då. Idag är människor mycket mer inne på att se saken utifrån sitt individuella perspektiv. Idag är det ju ganska länge sedan svallvågorna från 1968 ebbade ut.  Jag har ju hört människor säga att helheten inte är bra men jag sköter min lilla ruta och bryr mig inte om helheten eftersom den kan jag inte påverka, följt av en suck. Det är ganska förödande om många tänker så. Då tappar organisationen i kraft. Därför behöver cheferna kraften underifrån för att kunna utveckla och stärka verksamheten. 

En fråga man kan ställa sig är om det idag finns en större rädsla att vädra kritik mot organisation och chefer? Hela samhällsdebatten präglas ju idag av mindre öppenhet. Man kan dra till med kritik och påhopp på sociala medier, inte sällan anonymt. Men kraftfull kritik är inte lika ok som för 30-40 år sedan. Återigen min minnesbild. Det finns idag en beröringsskräck för ett aggressivt tonfall. Människor som blir aggressiva och högljudda uppfattas som farliga. Någon talade om att detta förebådar våldshandlingar.

Vad jag minns från umgänget med ledningen på 70-80 talet i socialtjänsten fläskade vi på ganska hårt i vår kritik och våra krav. Jag hade ingen känsla av att ledningen då tog illa vid sig av kritik. I alla fall visade dom det inte. Och ingen vad jag vet utsattes för repressalier. Min tro är att det är annorlunda i Helsingborgs stad idag. Detta grundar jag på två exempel.

Exempel 1.  När jag hade slutat mitt arbete på egen begäran som socialchef och utredde forsknings och utvecklingsenhet hade jag en hel del kritik mot min efterträdare. Det handlade om hur dels att människors kom till mig med kritik rörande dåvarande omorganisationen som jag framförde och dels hur man hanterade FoU-frågan. Jag träffade min efterträdare och vi talade om kritiken. Mitt uppe i samtalet sa hon: Nej nu vill jag inte höra mer och avslutade samtalet. Lite senare meddelade hon att jag inte fick sitta kvar länge på Socialförvaltningen. Jag vräktes. Jag uppfattade det som att hon inte tålde att höra någon form av kritik.

Exempel 2 Jag skrev en berättelse om mitt arbete inom socialtjänsten i Helsingborg när jag skulle gå i pension. Denna berättelse skickade jag först till Stadsdirektören.  Vid mitt sista möte med honom uttryckte han mycket stort missnöje mot att jag skrivit det jag gjort. Särskilt besvärad var han för den kritik som fanns rörande likviderandet av det ursprungliga PART, men även mot en hel del annat i berättelsen. Han hade tagit ut min berättelse på papper och satt och vägde den i handen under vårt samtal och sa att den möjligen hade ett värde för mig själv men inte för någon annan. När jag tog upp en del i berättelsen, avbröt han mig och sa: Nu slutar vi. När jag ärligen meddelade honom att jag tänkte lägga ut min berättelse på min blogg suckade han. Det är verkligen inte klokt sa han med återhållen vrede. För mig är feedback från medarbetare viktigt, men tydligen inte för Stadsdirektören.

Detta var när jag inte längre var förvaltningschef. Då räknades jag inte länge. Jag kan lite förstå Kristian Lundberg som skrev boken Yarden när han talar om att inte räknas och inte vara någon. I Helsingborgs stad är man utbytbar. Man räknar med att staden alltid är så attraktiv att man kan anställa dem man vill. Små kommuner kan inte tänka så. Därför kände och känner jag mig mycket mera värd i en liten kommun som Klippan, inte bara som chef, utan också som den person jag är och den erfarenhet och kompetens jag har. 

Om dessa chefer i Helsingborgs stad är så känsliga för kritik då är det illa. Om de är så rädda för kritik vad kan de då ta sig för att göra för undvika och att undanröja kritik undrar man oroligt.

Detta möjligen irriterar mig men berör ju egentligen inte mig personligen längre. Jag har ett bra liv som pensionär. Men alla dessa år och all kamp inom socialtjänsten gör att jag inte kan släppa engagemanget för den verksamhet som jag tycker är så viktig. Men det bekymrar mig att ledarskapet är så illa hanterat och att om jag blev behandlad så är jag inte ensam och risken är att fler blir drabbade. Ytterst blir konsekvensen dålig verksamhet och dålig arbetsmiljö!

Så detta om att göra uppror handlar inom socialtjänsten om att stå upp och slåss för det sociala arbetet, ett socialt arbete som marginaliserats och dränerats av myndighetsutövning, administration och kontrollsystem. Det måste finnas en organisationskultur som uppmuntrar kritiskt tänkande och en fungerande dialog vertikalt och diagonalt för att vi ska få en bra verksamhet i socialtjänsten för våra klienter och personal. Alla ni som jobbar i socialtjänsten: Jag tänker ofta på er!