Det
förra inlägget med anledning av brandattentatet mot ett nytt boende för
missbrukare skickade jag till min mening i Helsingborgs Dagblad. Redan dagen
efter att jag skickat iväg det infördes det i tidningen. Inlägget blev ett
sådant inlägg där läsarna på HD.se fick tycka till om man håller med eller
inte. Bara 34 % höll med mig. I artikeln redovisade jag erfarenheterna att det
aldrig blivit några inverkan på omgivningarna av de boenden vi har för
missbrukare eller psykiskt sjuka i Helsingborg. Under den tid jag jobbade inom
socialtjänsten fick vi i princip aldrig några klagomål från omgivningarna kring
våra boende. Då hade vi ändå ett boende
Detta
är fakta. När HD ställer frågan om HDs läsare håller med mig så är frågan
felställd. Frågan borde istället vara om man tror på mig. Det verkar som att
människor trots att sanningen är att de inte kommer att påverkas av boendet
ändå tror detta. Det har jag märkt att många människor har en stark hotbild
kopplad till människor som missbrukar eller har psykisk sjukdom. Frågan är om
det handlar om man verkligen känner sig hotad eller om det handlar om att man
inte vill ha med dessa människor att göra? Det är ju lättare att framställa en
hotbild än att säga att man känner sig äcklad eller påmind om det kunde vara
jag som sitter i skiten och inte vill bli påmind om baksidan av vad mänskligt
liv kan innebära.
Det
är lättare att lägga problemet hos missbrukaren eller den vansinnige. I det
andra fallet är faktiskt den ”äcklade” som är problemet.
Att
66% av HD.ses läsare ”inte håller med mig” kanske blir en bild på
samhällsplanet hur pass ”utstötta” de människor är som har eller varit
missbrukare. Har man varit i detta utanförskap är det inte så lätt att får
förtroendet och blir ”insläppt” i samhället.
Att
det finns den här typen av utstötningsmekanismer i samhället blev jag särskilt
uppmärksam på när jag läste den franske filosofen och lärdomshistorikern Michel
Foucaults bok Vansinnets historia, där han berättar den fasansfulla historien
hur människor med psykiska sjukdomar eller annat avvikande beteende under
historiens gång blivit föremål för system för förvisning, utstötning och
inspärrning. För inte så länge sedan spärrades psykiskt sjuka in på anstalter,
i Helsingborg på S:ta Maria sjukhus, missbrukare på så kallade torkar och utvecklingsstörda
på särskilda anstalter som Vipeholm i Lund som vi idag tycker var en fasansfull
förvaring. Idag är inriktningen att
människor som har olika problem eller funktionshinder skall leva bland oss
andra och återanpassas till samhället. En viktig del i anpassningen är att klara
av att bo med andra människor. Det är därför ett boende av den typen som
planeras i Ödåkra behövs.
I
artikeln påstår jag inte att missbruk inte är ett problem. Jag påstår inte
heller att det inte kan finnas problem på ett boende för missbrukare. Jag
påstår bara att omgivningarna inte behöver oroa sig för att leva i närheten av
den här typen av boende. Missbruket är ett mycket stort problem i samhället. I synnerhet
alkoholmissbruket. Av alla våldsbrott -
till exempel - så är 75% av antingen
offer eller förövare påverkad av alkohol. Det är mycket större risk att en
kvinna som lever med man i en vanlig familj blir misshandlad än att hon skulle
bli misshandlad av en missbrukare i sitt närområde eller överhuvudtaget på stan.
Jag skulle också vilja påstå att ett nyktert boende av den här typen är mycket
nyktrare än ett vanligt hyreshus varsomhelst i stan. Om någon som bor på ett
nyktert boende återfaller i missbruk får han flytta.
Det
viktigt att de kringboende i ett sådant område inte är rädda utan tvärtom kan
utgöra ett stöd både genom positiv som negativ feedback. Det är så dessa
människor kan får hjälp att bli insläppta i samhället igen! Så ni Ödåkrabor och alla i allmänheten hjälp socialtjänsten att hjälpa människor att klara sin sociala anpassning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar