Ledningsfilosofin det undreliggande problemet i Helsingborgs stad

HD har granskat stadens utköp av ett antal chefer under de senaste 5 åren. Eftersom jag omnämns i artikeln vill jag ge mina kommentarer. 

Jag blev inte utköpt. Jag bestämde mig för sluta på eget bevåg 2013 på grund av vantrivsel och med inriktningen att gå i förtida pension eftersom min hustru redan hade gått i pension. Under större delen av 2014 var jag tf socialchef under 2014. Från 1 februari 2015 uppbär jag vanlig pension, utan någon ersättning därutöver från kommunen. Jag skall inte trötta bloggens läsare med att tjata om detaljerna kring detta utan hänvisar till min berättelse om mitt arbetsliv.

HDs granskning har stort focus på de stora kostnaderna för utköp med mera. Det brukar ju vara sådant som kostar mycket pengar som sticker i ögonen. Helsingborgs stad har dock en god ekonomi vilket möjliggjort en kultur av glammynthet med de ekonomiska resurserna. Satsning på information och kommunikation, en rad projekt, täckning av förluster i Arenan och nu utköp är vidlyftigheter som mindre kommuner som Klippan inte kan unna sig. Där måste man istället spara på sådant som är fullständigt självklart som dagverksamhet för äldre. Att det trots de goda ekonomiska resurserna finns så stora problem inom socialtjänsten (äldreomsorg, handikappomsorg och individ och familjeomsorg) är pinsamt. Att det är så beror enligt min uppfattning på ett underliggande problem som har att göra med värdegrunden i ledningsfilosofin i staden. Vad präglar då ledningsfilosofin som stadsdirektören ytterst är ansvarig för?

Toppstyrning är inte helt rätt ord för ledningsfilosofin, utan snarare handlar det om att man styr mer än man leder. Det är en styrning där ledningen utövar stark kontroll och inte låter personalen få tillräckligt utrymme för kreativa initiativ. Chefen bestämmer och vill ha full kontroll. Detta stoppar upp kreativa processer och lägger ofta en död hand över verksamheten och många vågar inte göra fel. Jag menar att i denna styrningskultur blir det mer kontroll än hjärta. Risken är stor att denna kultur spiller över på mötet med brukarna och klienterna, vilket blir särskilt illa inom socialtjänsten som måste präglas av hjärta och engagemang i människor som har problem.

Stadsdirektören mäter graden av framgång i staden ofta genom att hänvisa till hur kommunerna rankas i olika mätningar. Socialtjänsten kan inte utvärderas på detta sätt.

Det värsta är dock att de chefer jag mötte innan jag slutade var så rädda för kritik. Jag framförde innan jag slutade min feedback till stadsdirektören men mötte ingen förståelse. Han uppfattade det jag framförde som att jag bara var bitter och hämdlysten. Det förvånade mig att han inte tålde kritik.  I min värld är synpunkter från personal en gåva till chefen som man gör klokt i att lyssna på.  Detta är mitt synsätt men tydligen inte stadsdirektörens.

Jag uppskattar om du lämnar kommentarer till mina reflektioner, antingen att du håller med, inte håller med, blir provocerad eller bara tänker vidare utifrån det jag tänkt.